Koldioxidavskiljning är fortfarande en ytterst kontroversiell fråga. Nyhetsbyrån Euractiv rapporterar om hur internationella klimatförhandlare har skjutit upp beslutet om huruvida CCS-tekniken ska godkännas som CDM-projekt. Förhandlarna är med andra ord oense om i-länder ska kunna investera i CCS-teknik i fattigare länder och sedan tillgodoräkna sig utsläppsminskningar hemma. Eftersom flera länder reserverat sig kommer tekniken inte att inkluderas i FNs lista över godkända CDM-projekt förrän tidigast nästa år. FNs beslut kan ses som ett tecken på att tveksamhet fortfarande råder över teknikens möjligheter och risker.
Risker ska utredas
I ett dokument från FNs klimatkonvention UNFCCC uppmärksammas potentiella risker med tekniken att avskilja och lagra koldioxid. En av dem är risken för läckage, en annan att länder måste ta ansvar för de framtida riskerna under en längre period än själva projekttiden. UNFCCCs vetenskapliga organ har nu fått i uppgift att undersöka riskerna. Resultaten ska redovisas antingen på nästa klimattoppmöte i Mexiko 2010 eller på mötet därefter i Sydafrika 2011.
Ett hett ämne
Det råder dock ingen tvekan om att många företag och länder har börjat snegla mot tekniken på allvar. Mistra har finansierat ett mindre forskningsprojekt om teknikens samhälleliga konsekvenser för att undersöka om det är värt att satsa stort på CCS-forskningen. Nyligen gick Sverige också med i Global Carbon Capture and Storage Institute, GCCSI, ett institut har som syfte att påskynda en global användning. Och i förra veckan beslutade EU-kommissionen vilka europeiska CCS-projekt som får dela på en miljard euro som en del av EUs ekonomiska återhämtningspaket. USA har också delat ut CCS-pengar för att få igång ekonomin, där var summan 1,4 miljarder dollar.
Fakta
Det här är CDM
CDM är en av Kyotoprotokollets projektbaserade mekanismer. Genom att investera i utsläppsminskande projekt i utvecklingsländer kan industriländer som har åtaganden enligt Kyotoprotokollet tillgodoräkna sig minskningarna på hemmaplan. Grundtanken är att utlsäppsminskningar ska göras där det är billigast men också att grön teknik ska spridas till fattigare länder. Systemet har dock kritiserats hårt, bland annat för att den så kallade additionalitetsprincipen inte uppfylls. Den innebär att CDM-projekt endast ska vara sådana som utvecklingsländerna inte skulle ha gjort själva.