Svenska företag behöver ta sitt ansvar i Indien

På den internationella scenen hyllar den indiske premiärministern, Narendra Modi, Mahatma Gandhis doktrin om ett ”förvaltarskap av planeten med en plikt att ta hand om den”. Men även när FN:s generalsekreterare Antonio Guterres vädjar om ett slut på det ”dödliga beroendet av kol”, har Modis regering åtagit sig en aggressiv expansion av kolproduktionen till 1 miljard ton år 2024.

Kritiker varnar för att detta språng görs på ryggen av Indiens mest marginaliserade grupper och till enorma miljökostnader och med knappa sociala skyddsåtgärder. Kol står fortfarande för nästan 70 procent av Indiens elproduktion. Nationellt finns det 55 nya kolgruvor planerade och det finns utbyggnadsplaner för 193 befintliga gruvor. 80 procent av den nya expansionen är på Adivasis urfolksmark och de kommer att bära bördan av det. Men även miljontals småbrukare drabbas av kolets svärta både i lungorna och på grödorna. Indiska plantage är numera täckta av koldamm.

År 2013 hade Adani Group, ett av Indiens största och rikaste företag inlett kolproduktion i gruvan Parsa East-Kente Basan (PEKB) i Hasdeo. Modis regering har sedan dess godkänt fler gruvor, vilket utsätter skogar och bybor i fara, enligt miljöaktivister som numera tystats ner genom hot och anklagelser om ”anti-nationalistiska aktiviteter”.

Nära kopplingar mellan Modi och gruvföretag

Adani Group som drivs av Indiens näst rikaste man, Gautam Adani, har hamnat under en internationell mediegranskning sedan miljöaktivister och aktivister för ursprungsbefolkningens rättigheter i Australien startade en kampanj mot gruppens kolgruva Carmichael i Queensland.

Financial Times noterade de nära kopplingarna mellan Adani och Modi och rapporterade förra året att ”Sedan Mr Modi tillträdde har Adanis nettoförmögenhet ökat med cirka 230 procent till mer än 26 miljarder dollar sedan han vunnit statliga anbud och byggt infrastrukturprojekt över nästan hela Indien.”

När Indiens regeringen försöker påskynda tillväxten genom att aggressivt öka resursutvinningen, noterar kritiker att koncentrationen av kapital i ett fåtal gynnade händer sker på bekostnad av minoriteters rättigheter och nationellt välbefinnande. Alltför ofta framställer media Adivasis (urfolken) som ”vidskepliga” och ”primitiva” och förringar deras koppling till sitt land; deras liv och mark behandlas som engångsartiklar. De förväntas betala ett högt pris i denna massiva upptrappning av kolbrytning för det så kallade nationella intresset, som faktiskt är inriktat på att tjäna indiska privata företag.

Bomullsproduktionen drabbas

Bomullen är en livsviktig gröda speciellt för småbrukare i centrala Indien, tappar nu sin vita färg på grund av den hårda kolföroreningen i regionen. Med några minuters mellanrum blåser giftigt koldamm och lägger sig på grödans blommor. Fingrarna svärtas i samma ögonblick som den berörs. Den monstruösa koltvättanläggningen där rå och färskt utvunnet kol behandlas innan det skickas till kraftverken i byn Warada hotar att uppsluka jordbruksfälten i området. Jordbruksfälten har bevittnat sjunkande skördar sedan ett år tillbaka.

Gondegaon coal washery och ligger i Nagpur-distriktet i centrala Indien och började sin verksamhet i mars förra året efter att ha varit stängd i cirka 15 år. Men som del av Modi-regeringens storsatsning på kol inleddes arbetet snabbt. Sedan dess har landsbygdsbefolkningen på omkring 3 000 lidit av dess förödande konsekvenser – bybornas skördar och hälsa kvävs av koldamm.

Den 65-årige Tejram Khidekar, som levde under konstant stress efter kontinuerlig missväxt, fick en hjärtattack en morgon när han arbetade på sin åker bredvid tvättstugan. När bomullsproduktionen misslyckades försökte han odla tomater och sojabönor, men kolföroreningarna låter ingen gröda växa. De mänskliga kostnaderna är enorma och försörjningen för mer än 50 bönder har försvunnit. De en gång gröna fälten och grödorna är nu karga och svarta. Ett tjockt lager av koldamm har täckt alla bomullsblommor och grödor. Träden av söt lime har inga frukter alls rapporterar indisk media genom fältbesök och intervjuer med utsatta bönder i regionen.

Hållbara alternativ till tillväxt fortfarande dyrt

Indiens premiärminister har gjort självförsörjning till en central del av sin ”fattigdomsbekämpningsplan”. I ett tv-sänt tal förra året lovade Modi att övervaka ett ekonomiskt ”kvanthopp” så att ”Indien kan vara självförsörjande”. Monsunöversvämningar av inhemska kolgruvor, tillsammans med en global energikris som fick kolpriserna att stiga på grund av ökad efterfrågan från Kina, ledde till en minskning av den indiska kolimporten. Krisen kommer när en av världens snabbast växande ekonomier tar sig ur pandemin och med skyhöga energibehov.

Under de senaste decennierna har klimatförändringskrisen upphävt moderniseringsmodellen för tung industrialisering och resursutvinning som drivs av billiga fossila bränslen som kol. Men för länder som Indien som hävdar att de försöker få miljoner av sina medborgare ur fattigdom är ett miljömässigt hållbart alternativ till tillväxt fortfarande oöverkomligt dyrt. Västvärlden som producerar mycket av sina varor och tjänster i Indien, eller köper in och upphandlar från landet måste vägleda och kräva Indiens regeringen på en grön omställning.

För närvarande finns det över 200 svenska företag som är verksamma i Indien. Svenska företag har gjort investeringar till ett värde av 1,7 miljarder dollar i Indien, vilket har skapat 200 000 direkta arbetstillfällen och 2 200 000 indirekta arbetstillfällen. Svenska företag behöver förstå effekterna av Indiens kolföroreningar både ur ett miljö och klimatmässigt perspektiv men även ett människorättsligt perspektiv och agera påtryckare i Indiens kolavvänjning, som måste börja nu innan miljontals urfolk och småbrukare drabbas ytterligare, och planeten värms upp än mer av nya kolgruvor.

Parul Sharma
Människorättsjurist med fokus på hållbarhetsfrågor och författare