Sverige berömmer sig ofta för att ligga långt framme på miljöområdet. Visst finns det också åtskilligt att ta till sig äran av, men också en del betänkligheter att reagera på som hittills inte väckt så mycket reaktion. Det gäller inte minst på personbilssidan. Nu senast läckte en del uppgifter ut från en statlig utredning där det talas om att kraftigt höja skrotningspremien på äldre bilar utan katalysator, förutsatt att ägaren byter till en betydligt miljövänligare och modernare bil. Detta är naturligtvis ett bra initiativ som kan få gott genomslag om skrotningspremien hamnar på de 20 000 kronor det talas om. Men bakgrunden till utredningen, som är en del i Stefan Edmans utredning om en handlingsplan för hållbar konsumtion för hushållen, är mer problematisk, för det handlar om det faktum att Sverige har Europas näst äldsta bilpark med 500 000 bilar utan katalytisk avgasrening. Hur kan det komma sig? Är det så att svensken är mer glad i sina gamla bilar, eller är det kort sagt så att det ekonomiska utrymmet för oss svenskar är mindre än i många andra länder. I miljödebatten brukar ibland tillväxt ses som något ont för miljön, men med högre tillväxt i landet så hade förmodligen fler haft råd att köpa en nyare bil.
Tyvärr så föredrar de som dock köper nya bilar i Sverige också stora bilar. I Sverige var exempelvis 35 procent av de nyregistrerade bilarna i fjol stora mot 13 procent i Norge. Svenska bilar är generellt större än snitt i Europa och drar i snitt 20 procent mer bränsle. Här borde det finnas starkare incitament att köpa mindre och snålare fordon för att minska utsläppen av koldioxid.
Den höga beskattningen på diesel är en annan märklighet, när dieselmotorer med partikelfilter är ett fullgott alternativ till bensindrivna motorer ur ett miljöperspektiv. Dessutom så är utsläppen av koldioxid lägre. Nu har dock myndigheterna fått upp ögonen för att dieselns fördelarl, men det har tyvärr tagit alldeles för lång tid.