Vem bär ansvaret för vattnet?

– Det är den prioritering som gjorts från politiskt håll. Vi får dra ned på ambitionsnivån, säger Jan Movitz, ställföreträdande generaldirektör på Livsmedelsverket.

Exakt hur arbetet kommer att fortsätta vet han ännu inte, men troligtvis blir det nedskärningar i personalstyrkan.

– Vi kommer att behålla vår nationella dricksvattensamordnare, men mer än så vill jag inte säga.

Först i december, efter denna tidnings pressläggning, kommer Livsmedelsverket att offentliggöra hur arbetet kommer att se ut under 2012. Jan Movitz säger att Livsmedelsverkets uppdrag som samordnare i dricksvattenarbetet kvarstår och att verket kommer att fortsätta arbetet tillsammans med andra myndigheter och då söka samfinansiering.

2009 fick Livsmedelsverket i uppdrag att agera samordnare för det nationella dricksvattenarbetet. Verket skapade då ett nationellt nätverk bestående av representanter från de myndigheter som delar ansvar för dricksvattenproduktionen. Efter sviterna i Östersund och Skellefteå där dricksvattnet infekterades av parasiten Cryptosporidium behövs en utvärdering av dricksvattnets säkerhet, skriver samordningsgruppen i en rapport till regeringen. Vem ska besluta och vem ska betala? Ansvarsfrågan blir knivig när många myndigheter är inblandade.

Inget eller gammalt vattenskydd

Lena Söderberg, vd för branschorganisationen Svenskt vatten säger att hon hoppas mycket på samordningsarbetet, samtidigt som hon tycker att det saknas ett kretsloppstänkande i dricksvattenarbetet.

– Det här samordningsarbetet innebär bara att de olika myndigheterna samtalar. De har ingen tvingande roll, utan det har bara regeringskansliet, säger hon.

Sveriges yt- och grundvatten utgör basen för landets största livsmedelsproduktion och den är känslig för utsläpp av skadliga ämnen. Många vattentäkter saknar idag vattenskydd, eller så är skyddet föråldrat och där ligger ansvaret på kommunerna och länsstyrelserna. När ett vattenskydd ska införas leder det ofta till konflikter, då många aktiviteter runt ett vattenskydd är förbjudna, som att till exempel anlägga en motorväg eller bedriva jordbruk med pesticider.

– Många av våra medlemmar upplever att de hamnar i förhandlingsposition om vattenskydd, säger Lena Söderberg.

Idag förekommer både motorvägar och pesticidjordbruk vid vattentäkter, då vattnet får stå tillbaka för andra samhällsintressen. Erika Lind, nationell dricksvattensamordnare arbetar bland annat med att lyfta fram vattentäkters ekonomiska värde när kommunerna ska väga olika samhällsekonomiska faktorer mot varandra.

– Det finns en föreställning om att vi har gott om vatten, men alla källor är inte lämpliga som dricksvatten, säger hon. De formationer man har får man ta tillvara.

Enligt Boverket saknar hälften av landets kommuner en aktuell lokal plan eller program för framtida dricksvattenförsörjning. Regionala vattenförsörjningsplaner, med samordningsarbete mellan kommuner är ännu ovanligare, trots att vattnet sällan följer kommungränser.

Vatten ingen politisk fråga

2009 kom studien European green city index, där 30 europeiska städers miljöarbete jämfördes. Stockholm kom på andra plats efter Köpenhamn. Stockholm hade antagligen knipit förstaplatsen om det inte vore för den låga rankningen i dricksvattenarbete, där staden kom på sextonde plats. Anledningen är att Stockholm har en mycket hög vattenkonsumtion jämfört med andra europeiska städer och saknar incitament för att minska den.

– Många tycker nog att det är en orättvis jämförelse, men det visar att vi inte riktigt värderar hur vi använder vårt vatten, säger Jens Berggren vid Stockholm International Water Institute.

De flesta vet inte ens att de betalar för vattnet, då det ingår i hyran till ett fast pris, oavsett hur mycket vatten som flödar. Många har inte ens sett en vattenräkning, bara de som bor i villa, menar han.

– Vatten finns inte som en politisk fråga i Sverige på samma sätt som i andra länder.

Fakta:

Att skapa ett vattenskydd för befintliga vattentäkter kan kosta från några hundra tusen kronor till runt en halv miljon. I jämförelse med att anlägga en ny vattentäkt och ett nytt vattenverk är det småpengar.

Omkring 200-400 miljoner kronor beräknas det kosta att anlägga en ny vattentäkt för en medelstor stad, då utan kostnader för framdragning av vattenledningar. Växjö vattentäkt är ett exempel där det kostat förhållandevis lite, cirka 460 miljoner, där omkring 75 000 personer från tre kommuner försörjs med vatten. Ett annat exempel är Norrtälje där kostnaden för att bygga en vattenöverledning från Norrvattens distributionsnät har projekterats till en kostnad av cirka 500 miljoner. Där är befolkningen mycket mindre.

Att bygga en överföringsledning från en annan vattentäkt kostar i storleksordningen 4–6 miljoner kronor per kilometer för en medelstor stad.

Uppsalas vattentäkt som försörjer mer än 100 000 personer värderas till 1,2 miljarder kronor.