Det låter som science-fiction, men det blir allt vanligare att mäta atmosfäriska koldioxidkoncentrationer från rymden och utifrån dessa beräkna utsläppen på jorden. År 2025 planerar EU och den europeiska rymdbyrån att påbörja uppskjutningen av tre nya satelliter för att mäta koldioxidkoncentrationer. Satelliterna heter CO2M och bär på ny teknik med stora fördelar.
Trenden: Satelliter kartlägger världens utsläpp
Forskning Satelliter spelar en allt viktigare roll för att mäta de globala utsläppen. Med hjälp av satellitdata kommer forskare att kunna kartlägga världens koldioxidutsläpp, även på platser där det idag inte sker några mätningar alls.

Någonting är fel
Läs vidare – starta din prenumeration
- Magasinet Miljö & Utveckling - 6 nummer per år
- Full tillgång till allt digitalt material
– CO2M har högre upplösning och täcker en större yta än tidigare satelliter. Det gör att vi efter fem dagars mätningar har möjlighet att få en heltäckande bild av jorden och koldioxidhalterna i luften, säger Marko Scholze, vid Lunds universitet.

Idag krävs det lite tur
Det är redan idag möjligt att med hjälp av satelliter uppskatta koldioxidutsläpp, men då krävs lite tur också enligt naturgeografiforskaren Marko Scholze.
– Japan har satelliter som i punkter mäter koncentrationer runt jorden. Även Nasa har satelliter som mäter utsläppen men i formen av en linje, vilket innebär att det tar flera dagar för den att återge en bild av hela jordens yta. Vill du mäta en viss plats, får du hoppas att satelliten flyger över precis där du behöver den, säger Marko Scholze.
Idag är det upp till varje land att själva mäta och beräkna sina territoriella utsläpp. I Europa finns Icos, integrated carbon observation system, ett infrastruktursystem för övervakning av koldioxid. Sverige har tre stationer utspridda över landet som från marken mäter koldioxidhalten i luften.
FAKTA
Så fungerar satelliterna
- Satelliterna mäter ljuset som reflekteras från jordens yta på en specifik våglängd, i infraröd, det är där koldioxiden är aktiv.
- Satelliter räknas som ett passivt instrument eftersom det är beroende av solljus för att mäta koldioxid. Det blir därmed svårt att mäta koldioxiden i luften i Sverige på vintern med satelliter.
- Förutom koldioxid och aerosoler mäter satelliterna även en biprodukt från fotosyntes. Ibland tar växter upp för mycket sol, och behöver göra sig av med överskottet och då kan växterna producera en biprodukt, solar infused fluorescens. Den går sedan att se från satelliterna eftersom den ligger på samma våglängd som koldioxiden. Biprodukten kan användas för att beräkna produktiviteten av växter och hur mycket koldioxid som absorberas, vilket är viktigt att mäta om man vill förstå kolcykeln.
– Det är ett väldigt bra och tillförlitligt mätsystem, men tittar man på en global skala finns dessa nätverk bara i Europa och Nordamerika. I Sydamerika eller i Sibirien, har vi nästan inga mätstationer alls, säger Marko Scholze.
– Den största fördelen med satelliterna är att de täcker ett globalt område. De kommer mäta koldioxidhalten i luften på platser där vi idag inte har mätstationer på marken.
Även näringslivet använder satelliter
Det är inte bara forskare eller länders myndigheter som är intresserade av satelliter, utan även näringslivet.
I Sverige använder kafferosteriet Arvid Nordquist satellitbilder för att spåra skogsförändringar och kolbindning. Företaget kan via en webbportal följa vilken effekt kaffeodlarnas åtgärder, såsom trädplantering, har på koldioxidutsläppen.
Ett företag som sett en stor affärsmöjlighet i satellitmätningar är det kanadensiska företaget, GHGSAT. Med de egna satelliterna Iris, Hugo och Claire, som cirkulerar 15 gånger varje dygn runt jorden mäter de både koldioxid och metangas[MS1] . Företaget vänder sig främst till exempelvis kol- och oljeindustrin, men har även en karta där vem som helst kan att ta del av metankoncentrationerna i atmosfären.[MS2]
Fler utmaningar kvar att reda ut
Det finns flera utmaningar med satellitövervakning av utsläpp, bland annat att förstå de data som satelliterna levererar.

En annan utmaning är informations- och datamängden. Enligt Parisavtalet behöver länderna årligen rapportera in sin utsläppsdata. För länder som vill använda satellitdata kommer det krävas mycket arbete.
– Det kommer krävas mycket forskning och utveckling av nya metoder för att bäst ta tillvara den stora mängden informationen från de nya satelliterna, säger Marko Scholze.
En tredje utmaning är att satellitmätningar kan påverkas eller blockas av partiklar och moln i atmosfären.
– Man behöver veta hur mycket aerosoler det finns i atmosfären och moln, men vet man om det kan man korrigera det och ta med det i beräkningarna av koldioxid. Vet man inte det leder det till systematiska fel.
Alla använder inte mätmetoden
På Naturvårdsverket, som har i uppgift att rapportera in Sveriges utsläpp till EU och FN:s klimatkonvention, kommer man inte använda satelliternas data. Däremot ser man en annan stor fördel med metoden.
– Jag tror inte att man kommer att använda datan för att rapportera utsläpp, då de metoder vi använder idag är mer precisa, däremot tänker jag att man kan använda den för att se var det läcker koldioxid, säger Katarina Wärmark, klimatanalytiker på Naturvårdsverket.
Varför behöver vi mäta jordens utsläpp från rymden?
– Det handlar egentligen om att kunna kvantifiera hur vi lever på jorden och hur vårt liv påverkar olika aspekter. CO2M kommer till exempel kunna visa vilken påverkan fossila bränslen har och vilken effekt olika politiska beslut får på utsläppen och klimatet, säger Marko Scholze.