
Ännu en torr svensk sommar har passerat. Frågan om vatten har gått från en utrikesangelägenhet till en inrikesangelägenhet på bara ett fåtal år. Brist på rent vatten i våra drickskranar och minskade nederbördsmängder ställer inte bara till det för människor utan även djur och växtlighet. Orsaken till att frågan nu seglat upp som en bubblare i många politiska partier beror troligtvis på att torka och vattenbrist, som tidigare främst drabbat andra länder och kontinenter, nu även drabbat vårt land. Trots detta har kommuner flera år i rad chockats över de låga grundvattennivåerna och därmed inte kunnat ha den beredskap som i mångt och mycket hade behövts. Detta trots att prognoserna har gått att förutse och att många av lösningarna på problemen funnits tillgängliga. Vad kan detta bero på?
Luddig ansvarsfördelning
En trolig gissning är frågans komplexitet och många aspekter, vilket även lett till att frågans ansvar lyder under ett flertal olika myndigheter och departement, exempelvis Livsmedelsverket (Näringsdepartementet) och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB (Inrikesdepartementet). Systemet är därmed inte helt transparent och lättöverskådligt för utomstående, såväl politiker på det lokala planet och riksplanet som för medborgarna. Att ansvarsfördelningen för vattenfrågan är luddig är inte minst uppenbart i kontakt med landets kommunpolitiker som alla hänvisar frågan till olika aktörer. Detta slås även fast i den statliga utredningen om det rena dricksvattnet som presenterades förra året (SOU 2016:32) att lokala aktörer saknar tid, resurser och kompetens på vattenområdet. Förutom att bringa ordning i den offentliga byråkratin, är lösningarna på kommunernas problem i allra högsta grad något som näringslivet idag skulle kunna bistå med.


