Sedan miljöbalken infördes och kommunerna blev skyldiga att polisanmäla alla miljöbrott har polisen fått mycket att göra. Från 300 anmälningar i mitten av 80-talet har siffran nu stigit till nästan 4000. För att ta reda på om brott har begåtts hämtar polisen ofta prover från kommunernas miljöinspektörer. Ibland räcker inte proverna som bevis.
– Det finns ett glapp mellan poliser och miljöinspektörer. Miljöinspektörernas prover kanske räcker för kommunen att göra ett förläggande åt någon, som att ta bort tunnor med spillolja från tomten. Men att bara titta i tunnan och konstatera att det är spillolja räcker inte för att fälla någon i rätten, säger Henrik Forssblad på rikskriminalens miljöbrottsrotel.
Bättre utbildning
Miljöinspektörer, poliser och åklagare behöver mer kunskap om varandras arbetssätt. Därför har en en kurs på fem poäng med miljöbrottsinriktning inrättats i Umeå. Men polisens egna metoder för bland annat provtagning ska också förbättras med en miljöbrottsutbildning på Statens kriminaltekniska laboratorium. Hittills har tio specialister på miljöbrott utbildats. Tanken är att de på sikt ska bli 21 stycken och placeras vid varje läns polismyndighet.
Erfarenhet från USA
USA är ett land där man sedan länge använt avancerade tekniska metoder i välstrukturerade utredningar. Henrik Forssblad och två andra på rikskriminalens miljöbrottsrotel har varit på kurs i USA. Två av deras föreläsare besökte miljöbrottskonferensen rikskriminalen anordnade i September, där poliser och andra som handlägger miljöbrott deltog.
– I USA letar polisen mer aktivt efter miljöbrott. De använder till och med satellitbilder. De har också erfarenhet av att utreda grövre miljöbrott, som vi i Sverige hittills har varit förskonade från, mycket tack vare att vi är bättre på det förebyggande arbetet av kommunernas miljöinspektörer, säger Henrik Forssblad.