Hon har siktet inställt på cirkulär ekonomi

Vindkraftverk på ryggen

Hon försvinner in genom en dörr i den vitkalkade, låga gården medan hon viftar lite med ett bylte och hojtar att hon ska byta om. Snart är hon ute i sommarvärmen igen, den blommiga sommarklänningen är borta och istället har hon en pikétröja med gårdens logotype. När hon vänder ryggen till och kliver iväg över gräsmattan syns bilden av ett vindkraftverk på ryggen, samma vindkraftverk som snurrar uppe på kullen bakom gården.

– Vi driver klimatcertifierad köttproduktion och behöver förnyelsebar energi, så vi skaffade vindkraftverket och solceller på stalltaket. Ur ekonomiskt perspektiv var det kanske inte den bästa investeringen, men det har blivit en symbol för Vismarlövsgården, säger hon.

Konferensanläggning på gång

Gården har 55 djur och drivs av Matilda Jarbins sambo Jens Thulin, hans pappa och Matilda Jarbin själv. Både Jens Thulin och Matilda Jarbin har andra jobb vid sidan av, hon som hållbarhetschef på företaget Giab, han som ansvarig för ett affärsområde på samma bolag. De är också på väg att öppna en konferensanläggning med hållbarhetsinriktning på Assartorps Säteri, några kilometer från Vismarlöv.

– Jag flyttade från Karlskrona till Lund för att plugga, och kom aldrig iväg från Skåne. Det är lyxigt att kunna bo så här på landet och bara ha 20 minuter till stan, säger Matilda Jarbin.

Tänkte bli civilingenjör

Det har gått 13 år sedan hon lämnade villan i Blekinge med föräldrar och syskon för att läsa i Lund. Hon hade gått naturvetenskaplig linje och siktet var inställt på ”det man ska göra”, en civilingenjörsexamen.

– Jag tänkte, först ska jag läsa en termin med något riktigt kul, sedan civilingenjör. Jag valde en kurs i miljövetenskap, det lät intressant och jag visste att jag ville jobba med miljöfrågor på något sätt, säger Matilda Jarbin.

Utbildningen började med en kurs om klimatförändringar, som gjorde starkt intryck.

– När jag hade gått den första kursen kom jag hem till mina föräldrar och systrar helt uppeldad: Vi kan inte göra så här! Jag kände att det här måste jag berätta för folk, kommunicera ut.

Det blev tillämpad klimatstrategi

Hon valde att fortsätta att studera tillämpad klimatstrategi. Civilingenjörsutbildningen fick klara sig utan Matilda Jarbin.

– Jag gillar att det här är en samhällsfråga som är grundad i naturvetenskap, inte i politik, säger hon.

En drivkraft är att åstadkomma förändring, bland annat genom att sprida kunskap och påverka. Ur den aspekten är det kanske inte så konstigt att det bland Matilda Jarbins första jobb finns en traineetjänst på fiskeriutskottet i EU-parlamentet.

– Jag tänkte att det var det minst populära utskottet och att jag hade störst chans att få en plats där, så därför sökte jag dit, säger hon och skrattar.

EU avskräckte

Den verklighet hon mötte i EU:s högkvarter var både uppmuntrande och avskräckande. Samtidigt som det var fascinerande att se hur länder med helt olika utgångspunkt till slut kunde enas om gemensamma mål och regler, så gick arbetet oerhört långsamt.

– Jag är glad att det finns människor som orkar med det. Men jag insåg att det inte var något för mig, jag platsar inte där och vill vara där det händer mer. Så jag började som konsult i Malmö, säger Matilda Jarbin, och tillägger:

– Jag var imponerad av att se att saker ändå hände, och det är häftigt att ha sett hur viktigt det är att små länder som Sverige samarbetar med andra.

Näringslivet imponerade

Som konsult hjälpte hon företag med deras klimat- och miljöarbete. Hon beskriver övergången från EU-byråkratin till näringslivet som ”en käftsmäll”.

– Jag insåg att det är här det händer. Många företag gör väldigt bra grejor, och har kommit längre än länder när det gäller att sätta och uppfylla miljömål, säger hon.

Samtidigt som Matilda Jarbin utforskade EU-byråkratin drog Patrik Zalewski och Christian Jansson igång Giab, Godsinlösen AB. Idén var att utveckla skaderegleringen åt de svenska försäkringsbolagen genom att förlänga livet på IT-produkter. Det skulle ske genom att skadade telefoner eller datorer ersattes med en likvärdig, återtillverkad produkt istället för nya prylar eller pengar. En renodlat cirkulär affärsidé som låg rätt i tiden. Men en viktig kund krävde Iso 14 001.

– Giab hade väl tio anställda, och en vd som inte gillade administration. Jag sade: ”jag gör allt” och det tyckte han lät bra.

Fanns knappt pengar till lönen

Matilda Jarbin fixade certifieringen och fick möjlighet att stanna kvar på företaget, något som hon är tacksam över.

– Det var väl inte självklart att satsa på just en hållbarhetschef, och i början fanns det knappt pengar till min lön, säger hon.

Idag är hon delägare i bolaget, som har växt till 110 anställda och förväntas omsätta 200 miljoner kronor 2020, och hon brinner för verksamheten. Hennes bidrag är bland annat att lyfta fram hållbarhetsperspektivet, att förklara att verksamheten inte bara handlar om att spara pengar utan också ger konkret miljönytta.

– Det är en kombination av hållbarhet och lönsamhet, och det är kul att utveckla nya tjänster, säger hon.

Från gård till plåtlåda

Giab ligger geografiskt nära Vismarlövsgården, men ändå i en annan värld. Företagets lokaler finns i två olika byggnader på ett litet handelsområde i Staffanstorps utkant. Granne med kontoret ligger Postnords terminal och en butik med djurfoder. Hela området omgärdas av ett två meter högt staket med taggtråd på toppen, och Giabs hjärta, lagret och IT-verkstaden, ligger i ett hus som mest liknar en plåtlåda, nästan helt utan fönster. Här hanteras mängder av datorer och telefoner, och inte minst spelkonsoler.

– Vi får in säkert 100 sådana i veckan. Folk blir väl arga och slänger dem i golvet, säger Matilda Jarbin.

Vid labb-bänkar sitter tekniker och reparerar eller plockar isär saker. En enorm teve står i en pappkartong i ett hörn med en postitlapp om reparation påklistrad. Det är full aktivitet, trots att coronakrisen lett till att även Giab fått slå av lite på takten.

– Det går inte sönder lika mycket saker när folk jobbar hemma och inte är ute och reser, säger Matilda Jarbin.

Wow-känsla vid första ögonkastet

När hon kom hit första gången fanns bara den garageliknande lokalen där IT-verkstaden nu huserar. Men miljön avskräckte inte.

– Det var ju inget fancy. Men jag tänkte ”wow!”. Det var verkligen wow, väldigt kul, och det är det fortfarande. Vilken briljant affärsidé! I min naivitet tänkte jag rensa upp lite, men det är så mycket grejor att det är svårt. Men varje produkt har en streckkod och inget försvinner, säger hon.

Vill öka hållbarheten

Företaget har vuxit ur den ursprungliga lokalen, och i grannhuset finns nu ett luftigt, modernt kontor. Här sitter bland annat två hållbarhetskonsulter som hjälper andra verksamheter att bli mer cirkulära, och medarbetare som sköter försäkringsbolagens skadeärenden. Här finns också Matilda Jarbins skrivbord, pyntat med en krukväxt, en porslinsgris och en liten gubbe som kom i ett kinderägg. På väggarna syns deviserna ”There is no business on a dead planet” och ”We reuse”.

– Jag vill påverka näringslivet att jobba mer med hållbarhet. Det handlar om att ställa om, inte bara minska. Jag vill vara den injektion som jag tror behövs, säger Matilda Jarbin.

Positiva lösningar

Hon säger att miljö ofta förknippas med tråkiga saker. Det handlar om lagar, kontroller och tillsyn, som visserligen är viktigt, men inte så kul. Hon vill istället bidra med energi, positiva lösningar som alla tjänar på.

– Jag tycker att vi är på god väg, säger hon.

Men även Matilda Jarbin har mörka dagar.

– Ibland känner jag – hur ska vi lösa det här, med de krafter som finns globalt? Jag är rädd att det är för sent. De åtgärder som behövs till år 2030 är det vi som måste göra, inte generation Greta. Och det finns också en ny generation som ser upp till influencers och shoppar på nätet, säger hon.

– Generellt sett så tror jag att vi kan lösa det. Men människan har svårt att hantera problem som ligger i framtiden. Jag är rädd att när effekterna är här så är de så stora att vi får svårt att hantera dem, säger hon.

Svårt få grön omställning

Att pumpa igång ekonomin efter coronakrisen handlar mycket om konsumtion, och hon är tveksam till om det kommer att kunna leda till en grön omställning.

– Det är konsumtion som vi strävar efter att få tillbaka, och det går inte ihop med planeten, säger hon.

Hennes engagemang i klimatfrågan är egentligen inte grundat i omsorg om planeten, utan mänskligheten.

– I början fanns det en bild på en isbjörn på ett isflak som illustrerade klimatförändringen. Men jag bryr mig inte så mycket om isbjörnen. Jag bryr mig om människor. Folk kommer att dö, inte ha mat och vatten. Planeten överlever, det är vi som inte fixar det. För mig är det viktigt.

Ett års köpstopp

Konsumtionen är något som bekymrar henne. Under förra året hade hon köpstopp på kläder, och lyckades nästan hålla det. Samtidigt fick hon kläder av bekanta, en del helt oanvända med prislappen kvar.

– Det finns mycket onödig konsumtion, och tänk på all mat vi kastar. Det finns mycket kvar att göra!

Men hur hamnade då nästan-vegetarianen Matilda Jarbin på en köttgård? Det hänger förstås ihop med kärleken till Jens Thulin. Och trots att köttkonsumtionen för hennes del var minimal när de blev ett par, så var kreatursuppfödningen inte något som provocerade.

– Det var bara positivt med gården. Jag visste ju att inte alla kommer att bli vegetarianer. Då måste sådana som Jens och hans pappa finnas. När vi träffades hade gården bara 25 djur. Jag var imponerad över att de höll igång, de flesta hade nog slagit igen. Men alla gårdar kan inte bara stänga ner, vi måste ha mat, säger hon.

Konferenscentrumet fick vänta

Att hon gillar djur råder det ingen tvekan om. När det är dags för kofotografering får vi hoppa in i bilarna, och återigen försöka hålla koll på baklyktorna i fjärran. De tamaste kvigorna finns på familjens mark vid gården Assartorp en liten bit bort.

När vi parkerar på gårdsplanen står det slutgiltigt klart att Matilda Jarbin inte drar sig för arbete. Assartorp består av ett stort antal äldre byggnader; stora lador, förrådshus och en gul mangårdsbyggnad från slutet av 1800-talet. Här ska det egna konferenscentrumet byggas upp, är det tänkt, med lokalproducerad mat och öl från eget bryggeri.

Men corona har satt käppar i hjulet, och nu hyrs huvudbyggnaden istället ut till fem miljövetarstudenter från Lund som vill testa självhushåll på lagom avstånd från föreläsningssalarna.

– Vi ser möjligheterna, dels i bryggeriet, dels i miljön, säger Matilda Jarbin.

Kramkalas i hagen

Jens Thulin öppnar en gisten grind och hakar upp elstängslet. Gräset under fötterna prasslar lätt, det är mängder av blommor i den låga vegetationen som känns välbekant från andra skånska sandstäpper. En bit bort står en grävmaskin uppkörd på ett släp. Solen bränner, en flock kvigor och en kraftig tjur stirrar på oss. När Matilda Jarbin kommer fram till djuren blir det kramkalas.

– Jag älskar kontrasterna. Ibland är man osminkad och smutsig och kliver runt i kobajs. Ibland sminkar jag upp mig, tar på en klänning och håller föreläsning.

Hur orkar du med allt?

– Jag känner att tiden går fort. Man har bara ett liv. Kanske jag borde bli bättre på att njuta av det. Men jag har trädgården, den mår jag bra av om jag blir stressad. Jag tror att jag behöver vara utomhus och älskar att bo på landet, få andas frisk luft och vara med djuren, säger hon.

Att ha energi är förstås en nyckel till att orka.

– Jag har mycket energi, och det tycker jag är härligt. Det är det som gör att man är driven, säger hon.

Ingen ängel

Så är det dags att för sista gången se den blå passaten försvinna mellan fälten. Det är intervjupersonen själv som lyfter frågan om hur en sådan bil går ihop med miljöengagemanget.

– Man får ha en nyanserad bild. Jag är ingen ängel som lever som alla ska leva. Fast jag har information så är det svårt. Men alla kan göra något. Det är lite klyschigt, men så är det, säger hon, och tillägger:

– Jag laddar bilen med el från vårt vindkraftverk, det räcker till ungefär fem mils körning.