Sibirien en hotspot för framtida växthusgasutsläpp

Kol som varit nedfryst i tusentals år frigörs när permafrosten tinar. Den hamnar i floder och sjöar och omvandlas sedan till växthusgaser. Främst koldioxid och metan, som stiger från vattenytan till atmosfären.

Forskare från Umeå universitet befarar nu att allt större mängder kol kommer tinas upp och släppas ut i sjöar, vilket i sin tur bidrar till ökade utsläpp och en varmare planet.

Hittills har ingen kvantifierat kombinationen av rinnande vatten och sjöars utsläpp av växthusgaser i regioner där permafrost har genomgått olika grad av upptining, främst på grund av att dessa regioner är avlägsna och otillgängliga.

Västra Sibirien är ett bra exempel på en sådan region. Ett sådant kunskapsgap begränsar forskarnas förmåga att förstå effekterna av tining av permafrost på floders och sjöars utsläpp av växthusgaser och gör det svårare att förutsäga hur dessa utsläpp kan förändras i framtiden.

Fältmätningar i Sibirien

Svetlana Serikova, forskare från Umeå universitet, har utfört flera fältmätningar i västra Sibirien i en transekt över 1 500 kilometer. Från söder i regionen utan permafrost, hela vägen till Ishavet där permafrosten är stabil. Hon mätte rinnande vattens och sjöars växthusgasutsläpp vid olika årstider och olika år.

Hennes forskning ökar kunskapen om hur tinande permafrost kan påverka klimatet.

– Jag fann att Västsibiriska vattendrag är källor till växthusgasutsläpp i atmosfären, vars storlek varierar beroende på tillståndet av permafrost i detta område. Till exempel var utsläpp av växthusgaser från floder störst i områden där permafrosten tinar, medan växthusgasutsläpp från sjöar var störst i områden där permafrost fortfarande är intakt, säger Svetlana Serikova.

Sibirien – en hotspot

Forskningen visar också att dagens utsläpp av växthusgaser från alla västra Sibiriska floder och sjöar överstiger mängden kol som västsibiriska floder transporterar till Ishavet. En sådan upptäckt innebär att en stor del av tidigare lagrat kol som hamnar i floder och sjöar i denna region släpps ut som växthusgaser till atmosfären, vilket gör västra Sibirien till en hotspot för utsläpp av växthusgaser när permafrosten tinar.

– Detta resultat är viktigt eftersom det framhäver behovet av att ta hänsyn till vattendrags utsläpp av växthusgaser, särskilt i regioner som är hårt drabbade av klimatuppvärmning, när man försöker kvantifiera kolutbytet mellan land, vatten och atmosfär. Om man inte gör det kommer risken öka att man underskattar effekterna av klimatuppvärmning på sådana områden och det resulterar i falska prognoser om jordens förändrade klimat, säger Svetlana Serikova.

Läs avhandlingen här.

Läs mer: 93 procent av Östersjöns skyddade områden saknar plan