Sex steg för bättre social hållbarhet vid upphandling

social hållbarhet Pauline Göthberg kan berätta om hur svårt det är att undvika sociala missförhållanden vid upphandling. Men det går att bli bättre. Vid Miljöstrategidagarna berättade hon om sex konkreta steg för bättre upphandlingar.

Sex steg för bättre social hållbarhet vid upphandling
Adobe Stock

När Pauline Göthberg berättar om upphandling och social hållbarhet blir det ibland hemskt. Hon är nationell samordnare för socialt ansvarstagande i offentlig upphandling, med inriktning på landsting och regioner. Sammantaget står de verksamheter hon samordnar för upphandling värd 120 miljarder per år, som Miljö & Utveckling rapporterade om i nummer 3/2018.

Någonting är fel

Du är inloggad som prenumerant hos förlaget Pauser Media, men nånting är fel. På din profilsida ser du vilka av våra produkter som du har tillgång till. Skulle uppgifterna inte stämma på din profilsida – vänligen kontakta vår kundtjänst.
Miljö & Utveckling premium

Läs vidare – starta din prenumeration

Redan prenumerant?

Rapport från Swedwatch överraskade landsting

Arbetet med socialt ansvar fick en skjuts av en rapport från Swedwatch år från 2007. Rapporten ”Vita rockar och vassa saxar” utgick från undersökning av hur de svenska sjukhusens kirurgiska instrument tillverkats och varifrån textilier till vården kom. Granskare från Swedwatch hade varit i Pakistan där instrumenten tillverkades och upptäckt barnabetare. De såg också hur ungdomar doppade pincetter och peanger i syrabad utan skyddsutrustning. Lönerna var långt under minimilön och arbetsdagarna för långa. Landstingens företrädare var förvånade över det som rapporten berättade om.

– Det var naivt att inte ha funderat på det, säger Pauline Göthberg.

Efter Swedwatch uppmärksammade insats, ökade takten i förbättringsarbetet i de stora regionerna Stockholm, Västra Götaland och Skåne. Sedan kom övriga med i samarbetet, och nu har de en gemensam kod, ett gemensamt kansli för hållbarhet och Pauline Göthberg själv som samordnare.

– Vi sitter med samma utmaningar. Många av produkterna som landstingen använder tillverkas i länder med risker för att mänskliga rättigheter kränks. Vi måste ha koll på det, säger Pauline Göthberg.

Problem kan finnas även i Europa

Hon berättar att en av svårigheterna är att veta var en vara verkligen tillverkats. Står det ”Made in Germany”, kan en del av tillverkningen ändå ha skett i Pakistan med vidriga villkor.

Även i Europa kan det bli problem, när migranter arbetar under dåliga arbetsförhållanden.

Stegen framåt består till stor del av prioritering. Hon berättar om en process i sex steg, där det första steget är att prioritera riskkategorier. Inom landstingen har det blivit instrument, livsmedel, IT, textilier och ytterligare fyra områden. Det generella rådet är att utgå från den egna verksamheten.

– Kan man sin verksamhet och vet varifrån grejorna kommer, kan man nog ganska lätt plocka fram de största riskerna vad gäller mänskliga rättigheter. Talar vi om läkemedel, skulle jag nog sätta att rätten till vatten högt till exempel. Det där är något man måste ha koll på som företag, säger hon.

Steg två: identifiera riskerna

I steg två ska riskerna identifieras mer detaljerat i de kategorier som valts ut. Inom regionerna och landstingen, kallas experter in för att göra det.

– Att jobba med risker är inte helt lätt, konstaterar Pauline Göthberg.

Riskerna är ofta många, så steg tre blir för de flesta att återigen prioritera. Därefter är det dags för handlingsplanen, det fjärde steget.

– Vi tar fram treåriga handlingsplaner. De handlar bland annat om vilka typer av uppföljningar vi kan göra. Där ingår också dialog med våra leverantörer, för att höja nivån och för att få dem att förstå vilka förväntningar vi har.

Ställ krav på leverantörerna

Det femte steget består i att utveckla kriterier för leverantörerna. De ska ha en policy och ha utsett personer med ansvar för området. Dessutom ska de ha rutiner för att följa upp, förklara hur de hanterar avvikelser och göra riskanalyser.

– Vi vill att leverantörerna vidarebefordrar kraven i kedjan också, säger hon.

Kriterierna kan vara underlag för villkor i kontraktet, men används också för att premiera leverantörer som ligger före.

– Det här är för att säkerställa att man faktiskt når målet för mänskliga rättigheter.

Sist men inte minst: uppföljning

Även om ambitionen är att säkerställa att mänskliga rättigheter respekteras, är det svårt att garantera att det verkligen blir så. Det är vad det sjätte steget, uppföljning, handlar om.

– Det finns inte en enda leverantör som skriver under på att de lovar att det aldrig ska förekomma barnarbete i deras leverantörskedjor. Att ställa krav är busenkelt, men att följa upp är det svåra, säger hon.

Fabriksbesök är ändå inte det första steget när kraven ska följa upp, utan det är ett frågeformulär som skickas till leverantörerna. Sedan skickas en granskare iväg till de leverantörer som finns i Sverige. Då kontrolleras ledningssystemet, riskanalyser och uppföljning, bland annat.

Kostsamma fabriksbesök i sista hand

Först därefter kan det bli ett fabriksbesök. Det görs bäst av experter, som kan språket i det aktuella landet, och vet vilka regler och lagar som finns där. Fabriksbesök är dyra att genomföra.

Inom landstingen innebär det att rapporter publiceras på webben så att andra kan få veta hur det står till hos det granskade företaget. Affärskritisk information har då plockats bort.

Eftersom uppföljningen är dyr och svår att genomföra, rekommenderar hon återigen samverkan med andra.

– Det är slöseri med skattemedel om alla ska granska samma företag, säger hon.

Internationellt samarbete

De svenska regionerna och landstingen samarbetar numera även över nationsgränser, bland annat med Norge. Det finns också internationella verktyg, inte minst FN:s vägledande principer för mänskliga rättigheter. EU har utvecklat vägledningen Buying Social och i Sverige har SKL Kommentus utvecklat Hållbarhetskollen.

När Pauline Göthberg föreläste under Miljöstrategidagarna i oktober 2018, berättade en man i publiken om sina egna erfarenheter. Han konstaterade att det var svårt nog att följa upp företag på tio mils avstånd.

– Jag upplever det som väldigt svårt att följa upp och få dem att verkligen svara när man upptäcker problem, sa han.

Handlar också om politisk risk

Pauline Göthberg höll med. Men hennes eget arbete utgår från att det går.

Hon anser att svårigheterna inte är en anledning att låta bli. En anledning, vad gäller delområdet sjukvård, är att den inte ska bedrivas på ett sätt som skapar ohälsa på andra platser. Men rent generellt, så finns det flera skäl att satsa.

– Vi har en skyldighet att respektera mänskliga rättigheter, det har vi skrivit under på. Men det handlar också om en politisk risk. Jag vet att de som fick försvara inköp i programmet Kalla Fakta inte var jätteglada åt det, säger Pauline Göthberg.

Själv har hon disputerat på KTH, med avhandlingen Corporate Social Responsibility in the Swedish Financial Services Sector, Translating an Idea into Practice.

Pauline Göthbergs sex steg:

1 Prioritera riskkategorier

2 Identifiera risker inom kategorierna

3 Prioritera bland identifierade risker

4 Handlingsplan

5 Utveckla kriterier för leverantörer

6 Följ upp.

Läs mer: Social hållbarhet: Scania tar hjälp av sina kritiker

Vårt nyhetsbrev

De viktigaste nyheterna direkt i mejlen. Helt kostnadsfritt!
Jag godkänner att Miljö & Utveckling sparar mina uppgifter