Risk för greenwash när massbalansprincipen regleras

Men massbalansprincipen innebär en svår balansgång, som ytterligare kompliceras av brister i definitioner och standardisering när det gäller bland annat kemiindustrin.

– Risken som uppstår är att det blir greenwashing. Att produkter som inte ens kan innehålla återvunnen råvara säljs som det, för att företagen tjänar på det. Det blir en utmaning i konsumentkommunikation och även för lagstiftarna, säger Åsa Stenmarck, som är materialflödesexpert på Naturvårdsverket.

Om systemet dras till sin spets kan det till exempel blandas in återvunnen plast på en annan kontinent medan miljöfördelen marknadsförs på samma bolags produkter i Europa.

Åsa Stenmarck menar att det förekommer produkter som marknadsförs som biobaserade eller återvunna men som inte är det.

– Om helt fel råvara kan säljas som återvunnen då tycker jag att man har gått över gränsen. Man ska inte kunna flytta krediter hur som helst, säger hon.

Hon får medhåll av Theresa Kjell på Chemsec.

– Problemen uppstår när tillämpningen blir så pass ”kreativ” att den inte längre är förankrad i verkligheten utan blir en matematisk produkt. När varan som saluförs som 100 procent återvunnen faktiskt inte innehåller ett enda spår av avfall. Detta sker regelmässigt och kallas ofta för credit transfer (kreditöverföring reds. anm.). Majoriteten av företag vi pratar med vill inte köpa material som inte på riktigt innehåller det den hävdas bestå av, men systemet är så krångligt och otransparent att många företag inte har en chans att utvärdera det, säger hon.

I rapporten Regeringsuppdrag för ökad plaståtervinning skriver Naturvårdsverket att krediter bara bör tillåtas mellan samma typ av produkt, inom samma företag och med en definierad geografisk gräns. Detta ska styras genom någon form av regelverk, menar myndigheten.

Det finns ju certifieringar för detta?

– Ja, det finns några olika som tillåter olika mycket kreditflyttningar. Och de är lite för lösa i kanten, säger Åsa Stenmarck.

Just nu pågår utveckling av både internationell standard och europeiska regelverk för massbalansprincipen. Det gäller till exempel krav på inblandning av återvunnen plast i vissa produkter och framtagande av en Iso-standard som klargör vad som gäller.

Åsikterna går isär om vilka krav som är lämpliga att ställa på företagen. Naturvårdsverket konstaterar i sin rapport om ökad plaståtervinning att stora företag tjänar på lösare tyglar. Och så här skriver tyska kemijätten BASF i sitt positionsdokument om massbalansprincipen för kemiindustrin som den ser ut idag: ”The approach provides the necessary transparency about the use of circular feedstocks, so that consumers can make informed purchasing decisions.” (Ansatsen ger nödvändig transparens kring användandet av cirkulära råvaror, så att konsumenter kan göra informerade val.)

En uppfattning som alltså inte delas av vare sig Naturvårdsverket, Chemsec eller en rad svenska företag som redan 2020 gick ut i ett upprop för hårdare krav på spårbarhet och transparens (se faktaruta).

– Det finns inget enkelt sätt för företag. Certifieringen ISCC+, till exempel, tillåter credit transfer. Det är ett av problemen. Det bästa vore om det fanns en bra certifiering som gjorde det lättare att matcha företagens behov med tillverkarnas material, men det finns inte idag, säger Theresa Kjell på Chemsec.