Porträttet: Anders Enetjärn

Vi fortsätter längs den plogade vägen, mot själva objektet: Tavelsjöberget. Snart svänger vi in i skogen på en trampad stig som slingrar sig uppåt mellan allt glesare och tunnare träd. Då och då försvinner ena benet ned i ett hål i snön.

Älskade berg

Anders Enetjärn berättar och förklarar. Han läser skogen och omgivningarna som en bok.

– Bergen här är präglade av glesa skogar och hällmarker. Förklaringen är inlandsisen. Toppen på de här bergen låg precis i strandlinjen när isen drog sig tillbaka. Det forna havet har svallat bort finmaterialet och sorterat det i olika fraktioner nedanför, högst upp de stora blocken, längst ned leran. Det är det som gör dem så fina, säger han.

Tio i topp

Han beskriver bergen runt Tavelsjö, hans hemby. Förutom Tavelsjöberget finns här nio små nätta toppar, Tavelsjöberget med sina 282 meter över havet är det högsta. Namnen har en alldeles egen klang: Kludden, Selsknösen, Vallberget, Varmvattsberget.

För att få människor att upptäcka trakten har han tillsammans med andra ideella krafter byggt upp en hemsida och organiserat märkta leder upp på tio av bergen: Tio Toppar Tavelsjö. Nu på vintern är det många som går upp och åker skidor ned genom skogen. På sommaren är det vandring som gäller.

Skulle vilja bo i Norge

Vi vandrar vidare uppåt och snart öppnar sig utsikten mellan träden i den allt glesare skogen. Det skymmer redan över byn på andra sidan sjön, de röda husen ser nästan svarta ut mot allt det vita. En helikopter passerar på låg höjd. Annars är det tyst. Inget liv syns i skogen.

– Det finns jättemycket fina, gamla träd här uppe. Och jag gillar höjdskillnader. Jag skulle vilja bo i Norge. Men det här är det finaste jag kan få, säger Anders Enetjärn.

Snabba ryck

I vanliga fall rör han sig inte så här långsamt upp för backen. Han tar sig upp så fort han kan, och sedan på skidor ner i full fart över stenar och mellan träd, något som han visar prov på några dagar senare, vid fotograferingen.

– Man ska kanske inte åka själv, men jag gillar just det, säger han, och fortsätter:

– Jag är bra på att gå snabbt uppför, och att ta av och på stighudarna snabbt. Visst är det kul att åka med andra, men ensamheten ger mig frihet och träning, och jag slipper vänta.

Vägen upp är lika värdefull som utförsåkningen.

– Jag började åka randonné när jag var 50 år. Det blev en passion.

Vackert som en tavla

Vi vänder nedåt igen. Tavelsjön gör skäl för sitt namn när ljuset blir allt blåare. Nere på parkeringsplatsen väntar Teslan som tar oss sista biten till Anders Enetjärns hem, den gamla skolan precis vid strandkanten. Men vägen hit började på konsultbolaget Ecogains kontor, mitt i Umeå.

Kontoret ligger i en modern byggnad. På 300 kvadratmeter finns här i dag två medarbetare och en stor mängd tomma skrivbord. Corona innebär hemarbete för de allra flesta, även Anders Enetjärn, som tassar runt i strumplästen och ser sig om på kontoret där tiden ser ut att ha stått till sedan i mars.

I vanliga fall jobbar här ett 20-tal personer, bland annat ekologer. Uppdragen handlar om kundernas strategier för biologisk mångfald. Men när företaget startade för 20 år sedan hette det Enetjärn Natur och hade en anställd: ägaren själv.

– Jag hade inte mycket tanke, och ingen företagarbakgrund alls. Jag ville jobba med naturskydd. Det var min drivkraft, säger Anders Enetjärn.

Naturen med från början

Han kommer från Närke och växte upp som skogvaktarson, pappan var anställd på ett stort gods. Föräldrarna var engagerade i frikyrkan och föreningslivet. Pappan guidade ofta i skogarna, familjen var mycket ute i naturen.

– Vi var ute i skogen varje helg. De starkaste minnena är från när vi plockade bär, bärplockning var roligt. Vi barn plockade inget, men vi fick elda. Vi letade fram flata stenar, byggde en ugn och kokade bär i trangiapannan.

Självklart att jobba med naturen

Han säger att föräldrarna lärde honom att tycka om arbete. Att de levde med lågt ekologiskt fotavtryck, med mat från skogen och egna odlingar. Intresset för naturen fanns där hela tiden, och förmedlades till barnen.

När det var dags att välja yrkesbana var det självklart att Anders Enetjärn skulle jobba med något naturrelaterat. Han tvekade mellan biolog och jägmästare. Men en släkting hade nyligen utbildat sig till biolog, så han visste att arbetsmarknaden var svår. Det blev jägmästare.

– Jag kom till Umeå 9 januari 1985, i bil med en kompis. Det var minus 33 grader. När jag hade börjat på Skogis började jag ifrågasätta om det var rätt val. Vems val var det egentligen, mitt eller min pappas? Jag hade länge varit scoutledare – kanske skulle jag jobba med barn istället?

Avbröt utbildningen

Det gick inte att fortsätta utbildningen, istället tog Anders Enetjärn ett sabbatsår och luffade jorden runt. Han reste genom Australien, Nya Zeeland och USA. Jobbade, sov under bar himmel, liftade, vandrade.

Blev du klokare?

– Ja, det blev jag. Jag märkte att jag drogs till frågor om förvaltning av natur. På Tasmanien pågick en stor konflikt om utbyggnad av vattenkraft. Jag reste dit, och vandrade genom ogenomtränglig skog i ett område som var helt tomt på människor.

– Den där långa resan på egen hand lärde mig väldigt mycket. Jag byggde upp en självtillit och ett eget ledarskap, som funnits med hela livet.

Grön och radikal

Tillbaka i Umeå rådde ingen tvekan om att han valt rätt väg och rätt utbildning. Hela sommaren var ”Skogiskursen” ute och reste, upplevde skogsskötsel, markkonflikter, renskötsel. Fjällskogsdebatten rasade. Anders Enetjärn tillhörde den gröna, radikala gruppen och diskussionerna var många. Han var också engagerad i Naturskyddsföreningen.

– Jag ville förändra världen. Gruppen jobbade utomparlamentariskt med skogsfrågor.

Han vrider lite på sig, ser ner på bordet.

Hur då utomparlamentariskt?

– Vi lade oss i hur man skulle avverka. Men vi kedjade aldrig fast oss vid träd.

– För mig var det en viktig språngbräda. Jag fick känna hur möjligt och omöjligt det var att förändra saker.

Valde offentlig sektor

Slutsatsen blev att han ville förändra genom att jobba i den offentliga sektorn. Det blev först Lantbruksnämnden och så småningom anställning som naturvårdsplanerare på Umeå kommun. Där stannade han i åtta år, år som han kallar för ”en bra kommunikationsskola”. Han drog ärenden för politiker och lärde sig att sälja in sina idéer.

Det handlade om allt från placeringen av externa köpcentrum till att värna rekreationsområden. Men en fråga lyckades Anders Enetjärn aldrig få gehör för – en egen budget för naturskydd. Han utredde frågan om en naturskyddsstiftelse och tog fram ett förslag. Men det antogs inte av kommunfullmäktige.

– Det var spiken i kistan. Jag kände att jag förändrar inget här.

Gav upp tanken om förändring

Han beskriver det som att han i den stunden gav upp sin idealistiska ådra. Han gav upp förändringsagendan, tankarna om att rädda världen. Istället blev han företagare.

– Jag skulle jobba längst ut på den yttersta konsultgrenen. Leverera underlag, men inte ha något att göra med de viktiga besluten.

Han hade ett kontrakt på 25 000 kronor i månaden i tre månader. Med det på fickan sade han upp sig från kommunen. Samtidigt hade han försörjningsansvar för tre barn, och familjen hade efter åratal av letande hittat sitt drömhus, som var till salu.

Vad sade din fru, Susan Enetjärn?

– Hon har alltid stöttat mig. Men det blev svårt att söka lån!

Paret lyckades köpa huset trots allt, och ett nytt liv tog sin början. Anders Enetjärns försäljartalanger ledde till att företaget växte. Efter två år kunde han anställa sin första medarbetare, och snart följde ytterligare en.

– Jag insåg att jag kunde anställa biologer och ekologer! Jag var så stolt. Vi blev fem, åtta personer. Min drivkraft var att min affärsidé höll, att jag skapade jobb och inkomst till familjer. Det var mäktigt för mig.

Botniabanan

En stor fråga vid den tiden var Botniabanan, tågförbindelsen längs Norrlandskusten. Strax söder om Umeå var den planerad att gå rakt igenom ett Natura 2000-område, en viktig fågellokal. Dragningen överklagades och frågan var uppe i EU och vände. I samband med det dök en ny frågeställning upp, den om ekologisk kompensation. Uppdraget att utreda möjligheterna till det föll på Anders Enetjärns företag.

Han läste in sig noga på liknande fall.

– På så sätt fick jag de första hintarna om vad det handlade om, hänsynshierarkin och så.

Förändra genom företagande

Han träffade ungefär samtidigt en annan innovatör, som menade att ett företag är en bra plattform för att förändra världen.

– Jag hade aldrig hört det förut.

Han, som precis fått klart för sig hur ekologisk kompensation kunde användas, insåg att företaget var en perfekt plattform för att föra ut budskapet.

Starkt motstånd

Men det mötte motstånd. Ekologisk kompensation sågs som ett sätt att få godkänt att förstöra natur, att köpa sig fri. Det resonemanget kunde Anders Enetjärn inte acceptera.

– Jag hade sett staden växa under åren på kommunen. Ibland skrev man om naturen i MKB:n men det fanns aldrig någon ambition att räkna på förlusten. Jag hade sett att naturen aldrig fick något tillbaka, man vågade aldrig sätta något värde på den.

Ordnade konferenser

Förändringsagendan var tillbaka. Anders Enetjärn och kollegorna ordnade konferenser för att skapa intresse för ekologisk kompensation. Visst stöd fanns redan i Miljöbalken, och konferenserna ledde till att kommuner och regioner började tillämpa det. Anders Enetjärn beskriver det som en milstolpe.

– Jag kände att det är det här jag ska göra. Lära Sverige hur vi ger tillbaka till naturen vid exploatering.

– Det går inte att rädda världen genom bara naturskydd. Det behövs andra, mer pragmatiska lösningar. Det har blivit min drivkraft.

Slutade som vd

Så småningom resulterade det envetna arbetet i en statlig utredning med förslag på ny lagstiftning. Samtidigt fortsatte företaget att växa. Det bytte namn, från Enetjärn Natur till Ecogain och i höstas avslutade Anders Enetjärn sin period som vd.

Mitt ledarskap räckte så långt, men inte längre.

– Vi hade kommit upp i en omsättning på över 45 miljoner kronor. Mitt ledarskap räckte så långt, men inte längre. Det finns någon slags gräns. Jag vill inte säga att jag var någon bra ledare. Jag har visserligen byggt företaget på starka värderingar, men har inte lyckats ge det tillräcklig lönsamhet, till exempel. Jag har andra drivkrafter.

Vad gör du nu?

– Jag är huvudägare, tankeledare och affärsutvecklare.

Och skidåkare, framgår det. Från att ha naturen som arbetsplats, är den nu en viktig källa till energi och inspiration. Den träning han tidigare tvingade sig till för att orka med jobbet, kommer nu naturligt varje dag.

Elbil och höns

Teslan har rullat från Umeå, via Tavelsjöberget och till Anders Enetjärns hem, en vacker, röd gammal skola precis vid vattnet. Han parkerar och kopplar in laddaren. Elbilen ger samvetsfrid när han behöver ta sig till jobbet, eller till något berg för att åka skidor. Men den svarta bilen glöms snabbt bort när vi har stannat. Istället dras han som av en magnet mot hönshuset.

– Jag ska bara öppna till hönsen…

Bjurholmshönor

Hönsen bor i en sned och vind liten stuga där snön täcker för nästan hela fönstret. En skovelbred gång leder dit. I ett av rummen står övergivna barncyklar och kälkar, täckta av damm. Anders Enetjärn öppnar dörren, en liten vit fågel spatserar genast ut.

– Det här är en genbank, säger han stolt.

Rasen är Bjurholmshöna, och förutom att utgöra ett biologiskt och kulturellt arv levererar de ägg. 900 stycken under förra året, berättar Anders Enetjärn. Sedan suckar han lite och konstaterar att han har för många tuppar. Tupp-pusslet går inte riktigt ihop, förstår jag. Det kan vara max två, men här är minst en handfull, alla med sina företräden. Några måste bort.

– Det går bra, bara man har bestämt sig, säger Anders Enetjärn.

Fika på bron

Hönsen irrar runt på jakt efter mat i snön, medan vi går till förstukvisten, bron, och slår oss ner. Susan Enetjärns perfekta chokladbollar tronar i en vacker glasskål. Teet ryker, solen går ner över Tavelsjö kyrka.

– Jag har inget religiöst förhållande till naturen, säger Anders Enetjärn.

– Jag ser inte naturen som en själ eller en person. Jag har svårt för begrepp som att naturen skulle ha ett egenvärde, jag tror inte på att ge naturen egna rättigheter.

Miljöekonomisk syn på naturen

Han beskriver sin syn på naturen som mer rationell och miljöekonomisk.

– Vi människor bestämmer värdet på naturen. Utan oss finns ingen som värdesätter den. Jag tror att vi har en större potential till förändring, om vi vågar sätta värde på naturen.

Han menar att synen på hur man arbetar med biologisk mångfald måste förändras. Frågan måste in hos företagen.

Utan mätbarhet blir det ingen verkstad.

– Om vi ska förändra näringslivet måste vi hjälpa företagen att sätta mål som är möjliga att följa upp. Utan mätbarhet blir det ingen verkstad.

– Naturen finns i alla företags värdekedjor. När en företagare inser det, sker en förändring. Första steget är väsentlighetsanalysen. Var gör företaget störst skillnad? Det kan vara inom råvaruanskaffning. Att sätta en bikupa på huvudkontorets tak är visserligen bra, men det kommer inte att räcka. Jag kallar sådant för kosmetika, säger han.

Affärsmässiga incitament saknas

Jag ber honom att jämföra läget i klimatfrågan med det för biologisk mångfald.

– Det finns affärsmässiga incitament att göra bra saker för klimatet. Minskar du din energianvändning, så spar du pengar på det. Biologisk mångfald är inte där. Det är bara förknippat med att avstå från saker, och så länge det är så kommer det inte att förändra spelplanen. Det behövs innovation, att skapa affärsmässiga incitament för ett bra beteende.

– TCFD är ett exempel, visserligen ifrågasatt nu. Men åt det hållet behöver vi gå. Jag tror på finansindustrin som en förändrare.

Hur ser du på framtiden?

– Jag är inte någon optimist. Hur man ser på framtiden faller tillbaka på vad man tror om människan, och jag tror att vi är väldigt egoistiska. Det handlar också om klimatet, vi hade ju regn här ända fram till juldagarna. Det ger ågren. När det gäller biologisk mångfald känner jag mest sorg.

– Men jag vet att människorna kommer att ta tag i det. När kniven kommer tillräckligt nära strupen. Vi är lite där nu, vi börjar förstå. På det sättet finns det en positiv kraft.

Naturen en energikälla

Mot väggen står randonnéskidorna lutade. När jag frågar Anders Enetjärn vad som är det bästa med hans liv nu, är svaret givet: Skidor och snöskottning. Naturen, som först var ett intresse och sedan ett levebröd, har blivit en energikälla. Och idealismen är tillbaka, men i ny skepnad. Den nya drömmen – som ännu är avlägsen – är att starta en tankesmedja, för att driva förändring snabbare.

– Oavsett hur länge jag lever så vill jag driva på mot förändring, och jag kommer att orka det tack vare att jag är ute i naturen.

Premium

Långläsning

Mattias Goldmann – bilkille med fokus på klimat

11 december 2020