Martin Pei – hjärnan bakom det fossilfria stålet

Det är en svindlande tanke som är dragen långt ut till sin spets. Men sanningen är att mycket nog hade sett annorlunda ut om det inte vore för Martin Pei.

Som hjärnan bakom det fossilfria stålet, eller gröna stålet som det också kallas, är han ett bevis på hur stor skillnad en enskild forskare kan göra. Stålet ska reducera branschens klimatavtryck, sätta Sverige på världskartan och är en del av de enorma gröna industrisatsningarna som sker i Norrland. Satsningar som väntas kosta flera miljarder och locka över 100 000 människor upp i landet. Martin Pei drömmer om att det ska bli större än så.

– Jag hoppas att tekniken sprider sig över hela världen och att andra stålbolag tar efter. Det är så den kan göra verklig skillnad, säger han.

Han befinner sig på ståltillverkaren SSAB:s kontor i centrala Stockholm. Sedan 2001 har han arbetat på företaget, först som forskningschef och nu som teknisk direktör. Under veckan har han varit på plats i Luleå för att visa upp tekniken med det fossilfria stålet för representanter från EU. Det är bara ett av många liknande möten med tunga beslutsfattare Martin Pei deltagit i.

Det hela började 2015. Året då Martin Pei för första gången introducerade idén om att ersätta kol mot vätgas för att tillverka stål, vilket innebär att koldioxidutsläppen från stålproduktionen i princip elimineras.

Ett möte blev till fler möten, omfattande forskningsprojekt startade och idén utvecklades till att bli det så kallade Hybrit-projektet, som SSAB nu driver tillsammans med Vattenfall och LKAB. 2021 levererades världens första fossilfria stål till kund. Nu handlar det om att skala upp produktionen.

Lyckas projektet kan det minska Sveriges totala koldioxidutsläpp med 10 procent, vilket är vad SSAB:s ståltillverkning idag orsakar. Om Martin Peis dröm går i uppfyllelse och andra stålbolag följer efter kan den göra ännu större skillnad. Idag står stålproduktionen för 7 procent av världens utsläpp.

– Det är ganska otroligt. I början var många väldigt tveksamma. Inom stålbranschen sa man att ”det här är bara ett svenskt projekt som är alldeles för idealistiskt”. Men nu är det på allas läppar, säger han.

Att Martin Pei har ett stort miljöengagemang råder det ingen tvekan om. Han hyllar Greta Thunberg, miljörörelsen och ser det som nödvändigt att snabbt fasa ut fossila bränslen.

Men initialt var det inte hans miljöengagemang som tagit honom dit han är idag.

Han växte upp på 60-talet i en by i nordöstra Kina på gränsen till Ryssland. Klimatet där påminde om svenskt klimat – varmt på sommaren och kallt på vintrarna. Martin Pei berättar att byborna använde sig av ett värmesystem som kallas Kang, eller Kinesisk säng, för att hålla värmen uppe. Det är en slags stor säng med ett kanalsystem som leder värme, ofta från en spis.

– Det är ett väldigt smart system och gjorde att jag redan som barn började intressera mig för teknik, säger Martin Pei.

Ett annat område som Martin Pei berättar att han tidigt intresserade sig för var stål och dess olika användningsområden.

– Vi använde stål och gjutjärn till verktyg och allt möjligt. Det fick mig att tidigt inse att vi behöver stål för ett fungerande samhälle, säger han.

När han senare skulle läsa på universitetet vägde han mellan kemi, elteknik och stål. Det blev stål, vilket förde in honom på en utbildning inom metallurgi.

Att han överhuvudtaget fick möjlighet att studera på universitet var däremot inte helt självklart.

Under Martin Peis uppväxt pågick kulturrevolutionen under ledning av Mao Zedong, dåvarande ledare för Kinas kommunistiska parti. Under de tio åren som revolutionen pågick, mellan 1966 och 1976, pausades en stor del av landets universitetsutbildningar.

Men när Mao Zedong dog och kulturrevolutionen tog slut återinfördes de normala universitetsutbildningarna. Martin Pei var då i exakt rätt ålder för att studera. Efter att han avslutat sin fyraåriga utbildning i staden Shenyang, 100 mil från byn där han växte upp, valde Kina att dela ut stipendium till några utvalda studenter. Martin Pei var en av dem.

– Jag var lycklig på många sätt, att jag överhuvudtaget fick studera och att jag fick möjlighet att åka utomlands som stipendiat, säger han.

Du måste också ha haft bra betyg?

– Ja, jag var bäst i klassen. Inom det ämnesområde som jag studerade fick bara jag och en till från hela Kina åka det året.

Stockholm och KTH blev ett självklart val då Sverige var kända för att vara duktiga på stål och gruvdrift. Då var tanken först att Martin Pei och de andra stipendiaterna skulle studera utomlands i fyra år och sedan direkt återvända till Kina. Det upplägget sprack.

Kina var fortfarande ett land under stark förändring och 1989, samma år som Martin Pei var på plats i Stockholm, inträffade studentprotesterna. De avslutades vid den så kallade massakern på Himmelska fridens torg då den kinesiska armén gick in och rensade torget från de studenter som demonstrerade för demokrati och yttrandefrihet.

– Efter det som inträffade på Himmelska fridens torg ändrades allt. Det var brutalt, berättar Martin Pei som var en av många som deltog i protestaktioner utomlands.

– Nästan alla som inte var på plats i Kina var med i protestaktioner. Efter händelserna varken kunde eller ville någon åka tillbaka.

Hur var det?

– Det var såklart jobbigt att inte träffa föräldrar och syskon. Men eftersom jag hade engagerat mig i studentrörelsen i Stockholm var det omöjligt att återvända på många, många år.

Så Martin Pei blev kvar i Stockholm, tog en doktorsexamen i metallurgi och fortsatte sin forskarbana. Det var under den tiden som miljöintresset började bli alltmer framträdande i hans liv.

– När jag var liten var det ingen som tänkte så mycket på miljön, utan de tankarna kom här i Sverige. På 80–90-talet handlade det mycket om utsläpp i marken och naturen. Det var först när EU införde sitt utsläppshandelssystem som kopplingen till klimatet blev tydligt, åtminstone för mig som arbetade inom stålindustrin, säger Martin Pei.

EU:s utsläppshandelssystem, EU ETS, infördes för första gången 2005 och är ett styrmedel för att på ett kostnadseffektivt sätt minska utsläppen. I praktiken handlar det om att det ska bli dyrt att släppa ut. Martin Pei hade då startat sin tjänst på SSAB och tankarna på att hitta alternativ för att tillverka stål på ett mer miljövänligt sätt började ta form. Men då var handelssystemet fortfarande i sin linda.

– Det var ganska tandlöst när det infördes. Initialt var det svårt att räkna hem stora investeringar med att byta teknik. Alla företag fick fria tilldelningar och systemet fungerade si så där.

Det var först när Martin Pei kom tillbaka till Sverige efter några år i Asien som han kände att tiden var mogen för ny teknik. Det var 2015 i samband med att Parisavtalet förhandlats fram och det blev tydligt för Martin Pei att det fanns starka krafter som drev prissättningen på utsläpp. Att fortsätta med den traditionella masugnstekniken, som orsakar stora mängder växthusgasutsläpp, såg han inte längre som ett hållbart alternativ.

Så du hade hållit idén inne under en tid?

– Ja, jag hade tänkt och funderat på det här under många år, långt innan vi drog i gång projektet. Men tidigare var samhället inte moget för att göra den här typen av jättesatsningar och mobilisera det, säger Martin Pei.

Hur kunde du vara så övertygad?

– Vi insåg att kostnaderna för utsläpp kommer att gå upp drastiskt i samband med att man börjar förstå allvaret med den globala uppvärmningen. Sedan hade också tekniken för att producera el från framför allt vind och sol kommit så pass långt. Det innebar att man skulle kunna lösa energifrågan utan el från kol, för då hade tekniken inte gjort någon nytta, svarar Martin Pei.

Idag, åtta år senare, är det fortfarande många bitar som måste falla på plats innan det fossilfria stålet kan tillverkas i stor skala. Den främsta kritiken som lyfts i debatten är att satsningen kräver enorma mängder el, omkring 10 procent av Sveriges totala elförbrukning, enligt SSAB:s egna uppskattningar. En ekvation som många menar är svår, om inte omöjlig, att lösa då mängden el som krävs idag inte finns. Satsningen kräver även miljardbelopp i statligt stöd, vilken kritiker menar är detsamma som att slänga pengar i sjön.

Hur ser du på kritiken om bristen på el?

– Det är en svår debatt och handlar om stora investeringar. Samtidigt är det viktigt att vi som samhälle fokuserar på rätt saker. Vårt projekt handlar om att minska stålets klimatpåverkan, annars löser vi inte klimatkrisen.

Martin Pei säger att han är övertygad om att energifrågan kommer att lösa sig då forskningen inom olika områden går snabbt framåt. Samtidigt säger han att intresset för det fossilfria stålet idag är enormt, från både kunder och stålindustrin.

Han berättar att han redan ser tecken på att hans dröm börjar gå i uppfyllelse; att tekniken ska sprida sig över hela världen. Även i Kina, där han senast var på besök efter pandemin, har stålbolag börjat undersöka tekniken.

Hur känns det?

– Stort. När Kina öppnades upp igen efter studentprotesterna började utvecklingen med tillverkningsindustri och stålindustrin ta fart. Att kunna bidra med att de stora stålindustrierna i Kina ställer om hade jag aldrig kunnat tänka mig, säger han.