Ordning och reda i debatten om klimatkompensation

För den som inte är initierad kan det hela te sig förvirrande. Vad menas egentligen med klimatkompensation, och skapar det verkligen klimatnytta? 

Med klimatkompensation avses åtgärder som inte kopplar direkt till den egna verksamheten och som vidtas med syfte att förbättra företagets miljöredovisning.

Detta är alltså något som företag och organisationer gör för att framstå som mer miljömedvetna och miljövänliga. Om det i grunden handlar om gediget engagemang för miljön eller om det bara är ett sätt att vinna fördelar på en konkurrensutsatt marknad är i princip av underordnad betydelse.

Tre nivåer av klimatkompensation

Ett nyckelbegrepp är så kallad additionalitet. Med detta menas att klimatnytta skapas tack vare att den aktuella åtgärden genomförs. En annan aspekt är om åtgärden faktiskt minskar mängden växthusgaser i atmosfären eller om åtgärden enbart begränsar utsläppen.

Detta leder oss till en kategorisering med tre olika nivåer av klimatkompensation.

Nivå 1. Åtgärd som avlägsnar och permanent undanhåller växthusgaser från atmosfären.

Nivå 2. Åtgärd som innebär att mängden växthusgaser i atmosfären inte ökar tack vare att åtgärden genomförs, alternativt att växthusgaser temporärt undanhålls från atmosfären.

Nivå 3. Omfördelning av statistik. Gröna miljöattribut allokeras till aktör som ”köper sig fri”, vilket ger ett grönt miljöbokslut utan att någon förändring sker i den fysiska verkligheten.

Vilka åtgärder omfattas?

Infångning av koldioxid från bioenergianläggningar, till exempel kraftvärmeverk som eldas med biobränsle, och som sedan lagras i berggrunden, så kallad Bioenergy Carbon Capture and Storage (BECCS), omfattas av nivå 1.

Med nivå 2 avses traditionell klimatkompensation via till exempel FN:s mekanism Clean Development Mechanism (CDM). Den typiska åtgärden är investeringar i anläggningar för produktion av el, till exempel vindkraft, som förhindrar att annan och mer miljöskadlig produktion byggs.

En annan vanlig åtgärd enligt nivå 2 är plantering av träd som temporärt undanhåller växthusgaser från atmosfären, så länge som träden finns kvar.

Ursprungsmärkt el

Avtal om ursprungsmärkt el är ett exempel på kompensation enligt nivå 3. Eftersom systemet med ursprungsgarantier för el inte påverkar elproduktionen sker ingen påverkan på vare sig mängden växthusgaser i atmosfären eller utsläppen av växthusgaser.

Detta innebär egentligen inte ”kompensation” i praktisk mening, men för att göra kategoriseringen fullständig tas även den typen av åtgärder med i listan.

Ett annat sätt att uttrycka saken är att vid kompensation enligt nivå 1 minskar antalet kolatomer ovanför markytan, medan så inte sker vid kompensation enligt nivå 2 och 3.

Klimatkompensation enligt 1 och 2 kräver additionalitet, även om det för nivå 2 är omdiskuterat huruvida det alltid uppfylls i praktiken. Åtgärder inom nivå 3 saknar helt additionalitet.

Kompensation nivå 3 utan granskning

Den senaste tidens debatt har handlat om bristande additionalitet och transparens vid genomförande av klimatkompensation enligt nivå 2.

Samtidigt som kompensation enligt nivå 3 får passera utan någon som helst kritisk granskning. Det är både märkligt och olyckligt. Vid kompensation enligt nivå 2 görs trots allt fysiska åtgärder, vilket inte sker vid kompensation enligt nivå 3.

I takt med att miljöargument blir allt viktigare i företagens kommunikation, och i takt med att nya mekanismer för klimatkompensation tillkommer, blir det än viktigare att vara stringent med begrepp och påståenden.

Den enkla kategorisering som föreslås ovan kan bidra till att skapa tydlighet. Ett företag som vidtar kompensationsåtgärder för att förbättra sin miljöredovisning måste vara tydlig med vilken nivå av klimatkompensation man använder.

Av: Erik Dotzauer,
skatte- och styrmedelsexpert på Stockholm Exergi