Miljösatsningar kostar
Ibland verkar det som om verkligheten måste visa fram sitt brutala ansikte för att någon ska reagera. Det tycks faktiskt vara ett allmänmänskligt drag, att först när katastrofen är uppenbar så reagerar vi. Kanske är det en psykologisk överlevnadsstrategi för oss människor att blunda för det obekväma.
Jag tänker på några av de rubriker som passerar revy när detta skrivs. Just här handlar det om att kommande EU-direktiv hotar 140 000 jobb inom den svenska bilindustrin, där säkerhet och storlek prioriterats före bensinsnåla småbilar. Att detta, eller något annat miljörelaterat krav, skulle komma förr eller senare i den globala uppvärmningens spår är ju helt uppenbart. Volvo och Saab har nog också förstått detta genom sina satsningar på etanol och biogas, men uppenbarligen inte velat tackla problemet med nedsmutsande bilar fullt ut. Men frågan är om de inte behövt anstränga sig ännu mer för att ligga i frontlinjen. Se på hur Toyota nu har hjälp av sin elhybridteknik. Säkert har det varit en satsning som kostnat mycket och tagit tid att få lönsam. Men uppenbarligen har nu den japanska biljätten ett försteg mot många konkurrenter och kan se framtiden an med relativ optimism. Frågan är om Volvo och Saab kan det?
Utifrån ovan nämnda resonemang skulle man kunna påstå att den som vågar se framåt och satsa ordentligt på miljöteknik har mycket att vinna. Vår bild är att Sverige är ett sådant land. Men frågan är om det är sant. I ett internationellt perspektiv är omfattningen av det riskkapital som satsas i Sverige på exempelvis forskning kring energieffektiviseringar småpotatis jämfört med exempelvis USA, även om hänsyn tas till ländernas storlek. Det är bekymmersamt att man på många håll inte verkar inse att om man ska ligga i framkant när det gäller miljöteknik så kostar det i ett första skede.
