Mikael Karlsson: ”Akut brist på evidensbaserad politik”

Det är tydligt att det ska göras ett paradigmskifte

Sedan det senaste valet har han profilerat sig som en av de hårdaste kritikerna mot den nya regeringens klimat- och miljöpolitik. På frågan vad som är viktigast att prata om just nu går han rakt på sak.

– Det som händer med miljöpolitiken just nu är något jag aldrig har sett tidigare. Det är tyvärr inte unikt i världen. Vi har sett vad som hände under Trump-adminstrationen och vi har sett det hända i Brasilien med Jair Bolsonaro. Men att den svenska regeringen lägger sig fullständigt platt för Sverigedemokraterna på hela miljöområdet, är ändå märkligt. Regeringen monterar på bred front ned politik som utretts hur många gånger som helst och visat sig vara effektiv, säger han.

Mikael Karlsson tycker att det är tydligt att mycket av de massiva neddragningarna på miljöpolitiken beror på det parlamentariska läget med Sverigedemokraterna som det största regeringsunderlaget.

– Det är tydligt att det ska göras ett paradigmskifte. Men förhoppningsvis kommer regeringen att lugna ner sig om ett år eller två.

Han jämför det senaste valet med 2006 då Alliansen med moderatledaren Fredrik Reinfeldt i spetsen tog makten.

– Där fanns det ett genomarbetat program mellan allianspartierna. Det var det ingen brådska att riva upp saker innan man hade något nytt på plats. Där fanns också en tydlig vilja att basera beslut på vetenskap.

Sidonyttorna i klimatomställningen i sig motiverar oftast åtgärderna

Just evidensbaserad politik är något som Mikael Karlsson tycker sig se en akut brist på.

– Det vetenskapliga stödet för att det går att ställa om snabbare och billigare är starkare än någonsin. Sidonyttorna i klimatomställningen i sig motiverar oftast åtgärderna även om vi inte skulle få någon klimatnytta av dem. För acceptansen spelar det då ingen roll om vad man tror om klimatkrisen.

Med det sagt vill Mikael Karlsson ändå också säga att det ibland också finns en överoptimistisk tro på teknikutvecklingen.

– Visst finns det en risk att man blir möjlighetsnaiv. Omställningen kommer så klart inte bli någon walk in the park och så klart finns målkonflikter, stora utmaningar och stora kostnader också. Men att inte ens plocka de lågt hängande frukterna tycker jag är jättekonstigt.

Många beskriver läget som ett miljöpolitiskt vakuum och sätter hoppet till näringslivet. Hur ser du på det?

– Det här är ju lite av en ny situation. När jag började arbeta med de här frågorna i början av 1990-talet så påstods miljö och ekonomi vara motsatsförhållanden. Sen har man förstått att det inte är så. Det finns i dag mycket forskning som visar att miljöåtgärder kan stärka konkurrenskraften och skapa jobb.

Utan företagens engagemang skulle miljöpolitiken bryta samman.

Mikael Karlsson tycker ändå inte att man kan lägga för stora förhoppningar på näringslivet.

– Inom forskningen så skiljer vi på government och governance. Det första handlar om om regeringar och kommuner medan det andra handlar om hela systemet med civilsamhället, företag och så vidare. All forskning visar tyvärr att governance utan government inte fungerar. Det handlar om hur allmänna tillgångar och resurser ska hanteras. Utan en stark miljöpolitik så har vi inte en chans att klara miljömålen. Att säga att det är näringslivet som ställer om och att politiken sackar efter är jätteförenklat. Utan den miljöpolitik som bedrivits hade det inte varit lönsamt för företag att satsa på omställningen.

Samtidigt menar Mikael Karlsson att miljöpolitiken inte skulle klara sig utan företagen.

– Utan företagens engagemang skulle miljöpolitiken bryta samman.

Många av Miljö & Utvecklings läsare känner Mikael Karlsson som fast krönikör i tidningen. Efter valet skrev han i en krönika att han önskade den nytillträdde miljöministern lycka till.

Hur ser du på Romina Pourmokhtaris roll idag?

– Ja, det har inte gått så bra. Det är förstås svårt att vara en liberal miljöminister som måste försvara en Sverigedemokratisk miljöpolitik. Hon försöker trolla med knäna, men det fungerar inte. Något man fått se då hon hela tiden tvingats backa och ändra retorik. Inför klimathandlingsplanen som ska lämnas nästa år säger hon att regeringen ska ”mejsla” fram planen. Det är bara det att vi redan har ”mejslat” i 30 år och att hennes eget parti redan varit överens om de här sakerna som reseavdrag, reduktionsplikt, bonus malus och så vidare.

– Situationen är så uppenbar. Det är inte så att kejsaren inte har några kläder och att det står någon forskare och säger att kejsaren inte har några kläder. I stället är det tydligt att kejsaren vet att den är naken och att alla vet att kejsaren vet det.

Näringslivets motstånd kortslöts lite av Fredrik Reinfeldt

När Mikael Karlsson ser tillbaka på tidigare regeringar konstaterar han att ingen regering gjort tillräckligt för att nå de klimat- och miljömål som vi arbetar mot i dag. Däremot tycker han att både statsministrarna Göran Persson och Fredrik Reinfeldt var viktiga för att utveckla miljöpolitiken.

– Båda var tydliga med att ekonomi och miljö- och klimat går hand i hand. Fredrik Reinfeldt sa att vi inte ska förvärra klimatkrisen när vi löser finanskrisen. Göran Persson hade sitt gröna folkhem. Som ledare för de två största partierna legitimerade de miljöfrågorna som viktiga centrala frågor i navet i svensk politik. Det var genom dem som miljöfrågan slutade vara en sidofråga. Stefan Löven och Magdalena Andersson fortsatte på den vägen.

Att just Reinfeldt var tydlig med hur viktig klimatpolitiken är var på ett sätt, enligt Mikael Karlsson, kanske allra viktigast.

– Jag tror att han var jätteviktig. Näringslivets motstånd kortslöts lite av Fredrik Reinfeldt och plötsligt kunde företagsledare gå ut och prata om miljöfrågor utan att skämmas för sina kompisar.

Efter promenaden i Björkhagen blir det dags för lunch. Mikael Karlsson ska upp och hälsa på konsultföretaget 2050 där han arbetat en del. Han väljer matsalen på Nobelmuséet i Gamla Stan som ligger i närheten av kontoret och dessutom bara några stenkast från riksdagen där Mikael Karlsson genom åren spenderat en ansenlig mängd tid. Besöken i riksdagen har Mikael Karlsson gjort som forskare men främst som företrädare för miljörörelsen. Mikael Karlsson väljer vegetariskt, löksoppa med bröd. Till maten dricker han vatten.

En fråga starkt kopplat till klimatet och som Mikael Karlsson engagerat sig i är skogsfrågan. I maj förra året avgick han från styrelsen för Skogsstyrelsen där han suttit i två treårsperioder. Han tycker att den polariserade debatten kring skog, äganderätt, biologisk mångfald, bioekonomi i mångt och mycket är onödig.

– Skogen har en jättepotential för att lösa en rad miljöproblem. Det finns till exempel bra och dålig bioenergi, men den bioenergi som värmer Sverige genom kraftvärme kommer från restprodukter i skogen och det är klimatmässigt bra bioenergi. Att säga stopp för bioenergi och mena att det är dåligt för klimatet, som vissa gör, tycker jag är kunskapsresistens.

I dag tycker jag att det tyvärr inte gäller för Greenpeace.

Han menar att mycket av motståndet mot bioenergi från skogen kommer sig av vilja att ändra på Sveriges skogspolitik.

– Men det tycker jag är kontraproduktivt. Om man säger nej till bioenergi så försvinner förnybara värmekällor men skogsbruket ser likadant ut. Det som driver skogsbruket är virke och pappersmassa som är cirka 95 procent av förädlingsvärdet. Bioenergin är bara några procent. För att rädda mångfalden i skogen krävs helt andra strategier.

Några som framfört hård kritik mot användningen av restprodukter i skogen är Greenpeace och tidningen ETC.

– När ETC:s chefredaktör Johan Ehrenberg skrev sju upprörda artiklar om bioenergi så ställde jag frågan till honom vad man skulle göra med till exempel pappersfibrerna som inte går att använda längre och som han inte kan trycka sin tidning på. Ska vi bränna fibrerna och värma våra hus, eller ska vi bryta mot lagen och lägga dem på en tipp där de blir lika mycket koldioxid i atmosfären. Då svarade han inte längre. Bioenergi från restprodukter är en no brainer, men debatten har tyvärr blivit väldigt konfliktartad.

2014 slutade Mikael Karlsson som ordförande på Naturskyddsföreningen, Sveriges största miljöorganisation. Några år senare avgick han som ordförande för paraplyorganisationen för den europeiska miljörörelsen, Europeiska miljöbyrån EEB. Mikael Karlson doktorerade redan 2005 under ordförandetiden på Naturskyddsföreningen. Med bakgrund i forskningen och genom sin nuvarande position anser han att det är avgörande för miljörörelsen att den utgår från vetenskap.

– Naturskyddsföreningen åtminstone, och jag kan nog säga att det gäller för WWF, utgår från vetenskap. I dag tycker jag att det tyvärr inte gäller för Greenpeace.

Han säger att det för Naturskyddsföreningen gäller att aldrig ha fel i sak.

– Den dag man ha har fel i sak så kommer förtroendet att försvinna. Och förtroende är ett kapital som det tar väldigt lång tid att bygga upp.

Mikael Karlsson påminner om när Greenpeace kritiserade sänkningen av oljeplattformen Brent Spar på 1990-talet.

– Greenpeace överdrev då oljevolymen och förtroendet för Greenpeace sjönk som en sten. På Naturskyddsföreningen diskuterade vi det här och kom fram till att det aldrig finns några skäl att överdriva miljöproblemen. De är allvarliga som de är ändå.

Att vara forskare med bakgrund i miljörörelsen anses av vissa vara kontroversiellt och Mikael Karlsson säger att han ofta får frågor om det.

– Då brukar jag svara att det faktiskt står i högskolelagen att vi har ansvar för demokratisk grundsyn – och hållbar utveckling. Jag tycker inte alls att det är kontroversiellt. Jag skulle säga att miljörörelsens mål och principer är samma principer som en majoritet av samhället har accepterat. Det handlar om saker som begränsad klimatpåverkan, levande skogar, principen om att förorenaren betalar, försiktighetsprincipen och så vidare. Det är saker som samhället slagit fast. De finns i FN-avtal, de finns i EU:s grundlag och i läroplaner.

Vad tycker du om den nya klimatrörelsen med Greta Thunberg i spetsen?

– Jag tycker att den är oerhört hoppfull. Samtidigt är jag rädd att den inte ska hålla ut långsiktigt. Rörelsen bedrivs i nätverkets oorganiserade form och vi har sett nätverk lösas upp så många gånger förut. Attac-rörelsen är ett tydligt exempel. Där var det också mycket fokus på några personer och det funkade några år. Det finns ändå något mer beständigt i folkrörelserna.

Mikael Karlsson konstaterar att Greta Thunberg och Fridays for Future förändrat klimatdebatten på hela kontinenter. Samtidigt funderar han mycket på vad Greta Thunberg haft för effekt hemma i Sverige.

– Utvecklingen just nu går i fel riktning. Är det en motreaktion vi ser? Varför får klimatrörelsen sånt stöd i Tyskland men inte här? Varför gjorde Miljöpartiet ett så dåligt val här? Det tycker jag är intressant, säger han.

Även om han ser mycket positivt på engagemanget säger Mikael Karlsson att han inte alltid uppskattar den nya klimatrörelsens retorik.

– Det är till exempel lite tråkigt att höra uttalanden som att det bara är blablabla på FN:s klimattoppmöten. Man måste komma ihåg att blablabla som skrivs på papper kallas lagstiftning och att det är lagstiftning som samhället bygger på sen vi fick demokrati. Det som görs är förstås otillräckligt, det är jag den första att hålla med om. Men att säga att alla inne på klimatförhandlingarna är lika dåliga är ungefär samma sak som att säga att alla i riksdagen är lika dåliga på klimatfrågor. Som att alla skulle vara lika dåliga bara för att vi inte klarar målet. Så är det ju faktiskt inte.

Mikael Karlsson säger att han önskar sig en mer balanserad debatt. I dag ligger stort fokus på ytterligheter, de mest pessimistiska som säger att allt redan är kört och optimisterna som menar att ”nu är näringslivet på gång och allt kommer att bli bra”.

– Jag tycker att man måste prata om både problem och lösningar. Man ska inte blunda för problemen, även om man inte ska överdriva dem. Men man måste också bejaka lösningarna.

För, menar Mikael Karlsson, lösningarna har redan börja leverera.

– Visst, många tycker att det ser jobbigt ut nu. Men, det mest positiva klimatscenariot nu är att temperaturen höjs med 1,8 grader om alla beslutade åtgärder genomförs. Här finns en trappa med mål, nationella mål, policys och genomförande. Hela den här trappan har gått ner med över 1 grad sedan Parismötet. Visst, någon kan säga att worst case är 2 komma någonting. Men före Paris var worst case 3 komma någonting. Best case tidigare var 2,8 grader, nu är det 1,8. Även om det går sakta så går det globala klimatarbetet framåt.

Trots den hårda kritik som Mikael Karlsson delar ut under samtalet så talar han hela tiden med en lugn röst och ser närmast häpet road ut när han beskriver utvecklingen i den nya regeringen, dess koppling till Sverigedemokraterna och delar av miljörörelsens utmaningar. Att han blivit ett slags forskningens röst mot neddragningarna i miljöpolitiken var inte något han tänkt sig.

– Jag hade tänkt att jag skulle forska i lugn och ro i Uppsala. Men som det är nu går det helt enkelt inte att sitta tyst.

Är du optimist eller pessimist?

– Filosofen Georg Henrik von Wright sa en gång att han var provokativ pessimist. Jag är hellre provokativ pessimist och provokativ optimist. Jag gillar inte det svartvita. Världen är inte sån. Vad gäller klimatet tror jag att det fortfarande går att klara 1,5 grader, även om det naturligtvis blir svårare och svårare. 1,7 grader kan vi absolut nå. Det kommer absolut att vara tufft, särskilt för fattiga och lågt liggande länder. Men vi kan nå målen. Pessimist eller optimist – är glaset halvfullt eller halvtomt? Svaret är så klart både och.