Inom bland annat kemiindustrin är massbalansprincipen ett sätt att gå mot ökad hållbarhet. Om inte ett helt flöde kan ställas om på en gång, så kan till exempel biobaserade eller cirkulära material blandas in i den mindre hållbara råvaran. På så sätt går det att ta steg mot ökad hållbarhet utan att behöva bygga en helt ny fabrik eller försöka få tag på stora mängder råvara på en begränsad marknad.
Kommentar: Massbalansprincipen – bra verktyg eller hållbarhetsfälla?
Certifiering
Massbalansprincipen är ett viktigt verktyg för industri som behöver ställa om. Men principen har många olika varianter, standarder saknas till stor del och uppfattningarna går isär om hur principen ska få tillämpas.

Någonting är fel
Läs vidare – starta din prenumeration
- Magasinet Miljö & Utveckling - 6 nummer per år
- Full tillgång till allt digitalt material
Ingrid Nyström, vd för Chalmers Industriteknik (CIT) är huvudförfattare till en rapport som går igenom de befintliga certifieringarna inom området.
– Jag tycker att det är rätt som princip, men det är ju naturligtvis nödvändigt med certifiering och att få kontrollen rätt hela vägen. Det är ett sätt att komma framåt stegvis, men risken finns att vi inte kommer någonstans alls, säger hon.
Åsikterna om massbalansprincipen går isär
Frågan är kontroversiell och källor som Miljö & Utveckling varit i kontakt med undviker att uttala sig genom att till exempel svara att de ”saknar så djupgående kompetens inom området”.
Andra menar att massbalans som bygger på att krediter överförs, så kallad book and claim, inte driver på tillräckligt mot ökad hållbarhet och att det blir otydligt för köparen vad produkten egentligen innehåller. Medan ytterligare andra tycker att det system de valt är säkert och bra.
”Svårt att förstå vad olika certifieringar egentligen innebär”
Det är bara att konstatera att detta är ett utvecklingsområde där starka intressen står mot varandra och internationell standard ännu saknas (Iso har påbörjat arbetet med en sådan standard). Det är också svårt att förstå vad olika certifieringar egentligen innebär. Samtidigt används metoden inom industrin, framför allt på marknader där efterfrågan på mer hållbar råvara är betydligt större än utbudet.
Som köpare av material som till exempel benämns som ”bioattribuerat” är det klokt att noga kontrollera vad man betalar för. I rad artiklar tar Miljö & Utveckling grepp om massbalansprincipen. Jag hoppas att det ska komma till nytta.