Markku Rummukainen – professor i klimatets tjänst

Ute är det full sommar med grönskande träd, ljumma vindar och förbisläntrande turister. Men inget av detta passar för fotograferingen. När jag inför intervjun frågar efter en plats med koppling till hans yrkesliv blir svaret ”Arktis, datormiljö eller stora internationella förhandlingar”.

Snabbt klädbyte för Markku Rummukainen

Snöväggarna i Nordiska museets stora utställning om Arktis får därför rama in intervjupersonen, som efter ett stålmannensnabbt klädbyte bär samma skjorta och kavaj som han brukar ha i offentliga sammanhang.

Det enda som avslöjar honom, när han lägger armarna i kors framför ett smältande, sönderfallande isberg, är sandalerna på de strumpklädda fötterna. Och ska man upptäcka dem måste man titta noga i mörkret.

Markku Rummukainen är professor i klimatologi vid Lunds universitet och Sveriges kontaktperson för FN:s vetenskapliga panel IPCC. Vid vårt möte är han nyss hemkommen från förhandlingar i Bonn, där han ingått i den svenska delegationen vid förhandlingar inför Cop27. Han hälsar helst med armbågen och spritar noga händerna. De senaste tolv dagarna har han testats för covid varje morgon.

– Alla gångerna negativt.

Hur gick mötet?

– Ja, det gick ömsom snabbt och ömsom långsamt.

Kort paus.

– Om man tycker att det gick bra eller inte beror på vem man företräder.

Känner sig hemma i Arktis

Vi vandrar in i det enorma isblocket i museihallen. I ett alldeles svart rum lyser en bildskärm skarpt. Bjärta färger målar upp Arktis, det är först svårt att orientera sig i det ovana perspektivet när planeten porträtteras snett norrifrån. Över bilden ritas ett diagram i rött, streck läggs till streck när en nedåtgående trend växer fram. När sekvensen är slut börjar den om på nytt.

Markku Rummukainen studerar visualiseringen av det snabbt minskande istäcket.

Vad tänker du när du ser det?

– Att det är en tydlig och stor förändring. För många är det ändå väldigt abstrakt. Havsisen på Arktis – vad är det? Vad har det för betydelse att den minskar ett par miljoner kvadratkilometer?

Han började sin forskarkarriär på Arktis, med att undersöka ozonskiktet i nordligaste Finland. Men redan före sin kandidatexamen var han på Svalbard och mätte förändringar i ozonskiktet.

– Andra passet var november till december. En gång gick generatorn i det lilla samhället, det blev helt mörkt. Jag gick rakt in i en så här hög snödriva (han måttar med handen en bit ovanför sitt huvud).

”Det var tider det”

En bit bort i utställningen hittar vi en webbkamera som visar en vy från Svalbard. Grå, grusig mark, grå himmel, en grå vik och en liten samling grå hus. Vackert, öde.

Markku Rummukainen lutar sig intresserat fram.

– Det är där själva byn är…79 grader nord ungefär… Det var tider det.

Var ligger egentligen Svalbard?

– Det ligger mitt emellan Nordkap och Nordpolen.

Vägen till forskarlivet började i Finland. Markku Rummukainen är född i en finskspråkig familj, pappan gjorde karriär i bankväsendet och familjen flyttade ofta. Sonen var intresserad av det mesta i skolan, även att lära sig svenska.

– Jag är finsktalande. Tack och lov tyckte jag att det var kul att läsa svenska, jag fick en bra grund då. Men jag våldgästar era prepositioner. Finskan har inga prepositioner och svenskan har inga tydliga regler för hur de ska användas. Och det där med en och ett. Jag märker om jag är på väg åt fel håll och ändrar. Till exempel om jag ska säga ”det är ett fin bil” då ändrar jag. Ett fint fordon blir det då.

Löste korsord – på svenska

Hans pappa såg till att det fanns både svenskspråkig och finskspråkig morgontidning i hemmet. Markku Rummukainen utmanade sig själv genom att lösa det svenska korsordet i Hufvudstadsbladet.

– Man ska hävstånga sina kunskaper, säger han och ler.

Va?

– I finskan kan man hitta på nya ord. Alla förstår!

Examen i meteorologi

När det blev dags för universitetet blev det naturvetenskap: matematik, fysik.

– Så halkade jag in på meteorologi. Efter ett tag noterade jag att jag hade läst mycket meteorologi. Så då läste jag in resten och fick examen.

Han ville förstå sammanhangen, hur saker fungerar och hänger ihop. Undersöka om det gick att modellera, att verifiera sina teorier på något sätt.

– Jag läste mycket som barn, bland annat Isaac Asimovs Stiftelse-trilogi. Där finns en matematiker som kommer fram till en algoritm för hur människor beter sig som grupp. Jag tyckte att det var spännande. Att testa, se om man förstått sambanden rätt.

Finns det någon avgörande punkt när du beslöt att satsa på en akademisk karriär?

– Nej. Professor är inte så speciellt att bli. Det är mer rörelsen som spelar roll, mer en riktning än ändpunkten.

Det är mer rörelsen som spelar roll, mer en riktning än ändpunkten.

– Jag har inte alltid gjort skarpa val. Det finns omständigheter, saker som styr i en viss riktning. När jag kom till Sverige, till SMHI, så är det ju inget lärosäte. Det finns inga studenter, man undervisar inte. Det gör det svårare att bedriva akademisk karriär senare. Det hade kunnat bli en vändpunkt, men det blev de inte. Jag sökte mig till universitetsvärlden. Men att bli professor var väl mer längs riktningen, men inget mål i sig.

Vilken är din drivkraft?

– Jaa… finns det något som driver mig? Den här rörelsen är viktig. Den driver mig mer än något mål. Och jag är mån om att göra det jag lovar. Det är på ett sätt en drivkraft.

Varför är rörelsen så viktig? Vad skulle hända om du stannade upp?

– Jag vet inte. Jag är alltid i rörelse.

Vi har lämnat Arktis bakom oss och klivit ut i sommarvärmen. Markku Rummukainen ser sig om i det skarpa ljuset och ryser lite.

– Jag trivs bäst när det är svalt.

Vilken temperatur är optimal?

– Jag vet inte riktigt. Jag har kläder för olika temperaturspann. Till exempel ett för minus 15 till plus 5. Och ett för 5 till 25. Det blir obekvämt ibland. Men jag är ganska tålig. Om det är lite obekvämt så är det inte så farligt.

Internationella förhandlingar

Att vara tålig är en fördel vid internationella förhandlingar, där det förekommer att deltagarna tar med ett liggunderlag för att kunna vila lite i förhandlingsrummet mellan varven.

– Ja, det är långa dagar, konstiga tider och osäkert när man får mat nästa gång. Även om jag har det ganska bra, jag är ju bara delegationsmedlem.

Långa dagar vid datorskärmen

Vi åker med fotograf Peter Knutson, på väg mot Sollentuna norr om Stockholm. Bilen passerar Dramaten när Markku Rummukainen funderar över hur han ska kunna förklara hur det är att vara med och förhandla i FN-sammanhang.

– I våras hade vi två IPCC-möten om de två senaste rapporterna. Det var två veckor långa virtuella möten med som mest 400 deltagare från hela världen, alla med sin tidszon. Det blev lite konstiga veckor. Vi varierade tiderna så att det skulle bli rättvist för alla. Det var samtal på zoom, ofta i två parallella grupper.

Hur mycket tid tog det?

– Det varierade från tre timmar per dygn till tolv.

Då är det väl viktigt att man kan dra sig undan och få lite vila?

– Nej, så gör man inte! Vi ansvarade för Sveriges deltagande, och i en liten delegation kan man inte koppla bort sig.

Delgationens vetenskapliga stöd

Markku Rummukainens roll är att vara vetenskapligt stöd för den svenska delegationen under till exempel internationella klimatförhandlingar, men också att representera Sverige när de omfattande vetenskapliga rapporterna från panelen IPCC tas fram.

– Naturvetenskapen säger oss hur det är. Vi kan räkna ut att om vi gör så här, så blir det så här, säger han och visar med händerna hur han menar.

– I nästa steg är frågan hur vi värderar det här. Där blir det plötsligt knepigare. Vad är rätt, vad är fel? Olika länder har olika förutsättningar. Det är ett globalt system, man har inte en hel frihetsgrad i det egna landet. Men vi behöver gå i samma riktning.

Forskningen måste vara oberoende

Naturvetenskapen står alltså för underlaget och han är mycket noga med att inte låta sina egna värderingar synas. Forskningen måste vara helt oberoende för att vara ett bra underlag, den grund som besluten sedan byggs på. Sedan är det samhällsvetenskapen och tekniken som får ta över och undersöka vilka processer som kan fungera.

Vi kan bespara oss mycket svårigheter.

– Jag försöker förmedla två saker: Det ena är att klimatfrågan finns. Klimatförändringen innebär risker, försämringar, och ju större klimatförändring desto fler människor och ekosystem kommer i kläm. Men det andra är att vi faktiskt kan påverka. Vi kan bespara oss mycket svårigheter. Det är de två saker vi kan göra och det är inte upp till någon enskild individ eller ett land, säger han.

Vi svänger in på parkeringsplatsen i Sollentuna. Ett typiskt kedjehusområde, rader med låga, vita hus där varje liten trädgårdsplätt är utformad efter ägarens smak.

I trädgården

Markku Rummukainen öppnar dörren till sitt och sambons hus, som ligger för sig själv, som en villa. I den långsmala hallen trängs en uppsjö av barn- och ungdomsskor, i vardagsrummet syns en imponerande rad leksakslådor. Vi går tvärs igenom, ut i en liten trädgård. Ett kraftigt plank, en gräsmatta, ett fotbollsmål och några cyklar. Solen gassar och på andra sidan de grå brädorna doftar en schersmin i full blom, bara toppen syns. Gräsmattan är lurvig.

– Jag ska klippa gräset ikväll. Jag har en sån där som man skjuter framför sig.

Han byter genast om till pikétröja och tar av sig både strumpor och skor och kliver ner i grönskan. Drar åt livremmen och suckar.

– Jag tappade ett hål i Bonn.

Han ser lite förlägen ut när han rättar till kläderna.

– Jag har inte så många plagg.

Har ting någon betydelse för dig?

– Nej. Jag måste se mina saker för att veta att de finns. Det låter ju hemskt, men min dator från SMHI är det jag är mest medveten om. Jag har aldrig fäst mig vid något ting, jag lever mest i mitt huvud.

Var känner du dig hemma?

– På sätt och vis är jag alltid hemma. Jag är hemma där jag är, och där människorna som ligger mig närmast hjärtat är.

Inte ens Erikshjälpen ville ha möblerna

Prylar har ingen känslomässig betydelse, och ger ingen status. Det innebär också att förnyelse bara blir av när något fullständigt förlorat sin funktion. När Markku Rummukainen lämnade lägenheten i Norrköping och hade plockat ut det han ville behålla, visade det sig att inte ens Erikshjälpen var intresserade av att försöka sälja resten.

– ”Vi tar inte sånt” sade de. ”Men, mitt bord… min soffa?” Det fick åka till återvinningen, säger han.

Även återvinningen fyller sin funktion och det är inget problem att lämna saker dit, så länge objektet i fråga inte går att använda. För saker har ett värde, så länge de utgör en resurs.

– Jag hoardar inte, men om de är användbart så kastar jag det inte. Jag har en cykel som jag köpte när jag var 15 år där i förrådet. Den gick fint tills för tio år sedan. Jag har sagt att jag ska fixa den men det finns inga reservdelar.

Håller du koll efter en likadan?

– För reservdelar! Och jag spar inte vad som helst. Men min sambo frågar ungefär var åttonde månad om vi ska göra oss av med den.

Smarta lösningar

Mycket av det praktiska arbetet sker vid familjens stugbygge i Dalarna. Även om snickarna gör det mesta, så kan familjen hjälpa till med mindre arbeten, som att sätta klinkers och kakel. Markku Rummukainen konstaterar att han har ett analytiskt sätt att tänka, men att han också kan följa instruktioner praktiskt, fixa saker som behöver fixas. Han visar en bild på ett modifierat lock till ett glasspaket. Det har fått små tänder längs kanten, förvandlats till en fixkam.

– Man kan göra mycket av glassbyttor.

Att ta vara på resurserna ligger förstås i linje med att värna klimatet. Men hur stort är individens ansvar?

– Ingen annan tar beslut i de frågor man själv har rådighet över. Det är viktigt att ta de besluten. Summan av besluten är det som händer, summan finns inte utan sina beståndsdelar.

Fungera det med skuldbeläggning?

– Man ska inte skuldbelägga individer, men om ingen använder sin rådighet desto mindre blir det gjort. Olika personer responderar på olika saker. Någon kanske tänker att färre mjölkkartonger som slängs i soporna istället för i återvinningen leder till att fler träd står kvar. Andra kanske tänker att grannen tittar snett om de inte sorterar. Det kan fungera på någon.

– Vi behöver rutiner, att göra rätt utan att behöva tänka på det. Det blir lätt när alla går – utan att tänka på det – i rätt riktning. Samtidigt är det svårt att byta riktning, att skapa en ny norm.

Hur går det för klimatfrågan, tycker du?

– Det har varit en utveckling. Allt fler kommer in på banan, sätter mål. Det skapar ramverk, opinionen blir allt starkare. Jag tänker på det som ett gammaldags tåg, säger han och visar med händerna hur vevaxlarna rör sig snabbare och snabbare när ett fiktivt ånglok accelererar.

– Vi har börjat vika av från tangentens riktning. Men det förstås, det går fortfarande för långsamt.

Han tittar frågande på mig – förstår jag uttrycket?

– Vi har börjat böja kurvan.

Allvarligt läge

Samtidigt är läget allvarligt. I dagsläget ligger uppvärmningen på 1,1 grader, och om all den fossila infrastruktur som redan finns ska användas full ut, då finns det inte mer utsläppsutrymme. Nya investeringar som görs innebär att mänskligheten går genom taket och spräcker 1,5-gradersmålet.

Han menar att det är möjligt att leva på ett hållbart sätt.

– Det finns lösningar som inte ens är dyra. Som ger klirr i kassan. Det är inte lösningarnas existens som är flaskhalsen utan hur vi beslutar. Det är svårt att komma överens, vi är inte ens överens om grundläggande saker. Det har börjat hända, men det behövs mer.

Vill förmedla forskningsresultaten

De senaste åren har den egna forskningen fått stå tillbaka för uppdraget i IPCC, men Markku Rummukainen lägger också mycket tid på att förmedla forskningsresultat i andra sammanhang.

– Det är givande att se när det tas emot med intresse. Det är häftigt när 250 gymnasister lyssnar tysta i en timme. Då upplever jag att jag har åstadkommit något. Jag tycker att klimatfrågan är viktig och antar att jag kan bidra från min sida till möjligheten att ta beslut.

Vad är det viktigaste vi missar när vi försöker förstå klimatproblematiken?

– Kanske hur mycket det betyder egentligen. Vi missar att det är en väldigt stor fråga, vad det har för konsekvenser i världen, hur mycket som behöver hända för att begränsa temperaturhöjningen. Brådskan i att göra klimatåtgärder tror jag går många förbi.

På väg ut ur huset stannar Markku Rummukainen till och stryker med handen över en klädhängare på väggen. En rad färgglada hus, som piggar upp den som passerar.

– Den här var till min son när han var liten. Den kom aldrig upp då, men jag sparade den. Nu sitter den här!

Han erbjuder sig att skjutsa till stationen. På vägen lyfter han ett vanligt tankefel.

Inget är statiskt. Det vi kan välja mellan är om det ska bli bättre eller sämre

– Många tänker att det alltid kommer att vara så här, som det är nu. Men det kommer att bli något annat. Inget är statiskt. Det vi kan välja mellan är om det ska bli bättre eller sämre, säger han, och tillägger:

– Vart kan vi gå härifrån? Det är öppet.