Lomma tar skydd för klimathotet

På medeltiden var ån en viktig farled upp mot Lund, en strategisk fördel för orten. Men nu är läget ett annat. Såväl ån som havet kan snabbt byta skepnad och orsaka översvämningar, något som Lomma kommun och Lommaborna har gedigen erfarenhet av.

Lomma översvämmat flera gånger

Lomma har översvämmats flera gånger bara de senaste 15 åren. Ibland är det ån som stiger, ibland är det havet. Det utsatta läget har lett till att kommunen jobbat länge med frågan, något som tidigare i år uppmärksammades Lomma utsågs till bäst i Sverige på klimatanpassning.

– Lomma är duktiga på så sätt att vi arbetar systematiskt och har ganska bra koll på läget. Vi vet storleken på det vi har framför oss, det är ett enormt investeringsbehov, säger Helena Björn, miljöstrateg på kommunen.

Arbetar på flera fronter

Hon har jobbat med klimatanpassning på Lomma kommun sedan översvämningsåret 2007. Arbetet sker på flera fronter: det handlar om långsiktig planering av bebyggelse och infrastruktur, om skyddsvallar mot havet, att motverka kusterosionen och inte minst att minska risken för att ån svämmar över.

Problemen med översvämning är inte nya för Lommas del, men de ökar till följd av klimatförändringar och markanvändningen längre upp längs ån. Vi tar bilen en liten bit norrut mot Önnerupsån. Den illustrerar effektivt hur problemen uppstår.

Smal å med branta kanter

Helena Björn parkerar på vägrenen och startar varningsblinkersen. Det är gråmulet och regnar, molnen jagar fram över himlen i den stadiga vinden. Hon drar på sig gummistövlar och kliver ut i gräset i vägkanten.

Ån är en typiskt skånsk å, ett smalt, spikrakt dike för avvattning av odlingsmarken runt omkring. Ett porl hörs från två övervuxna betongrör dit vattnet leds från fälten, som är bearbetade så tätt inpå ån som det bara är möjligt. Vattnet står högt efter de senaste dagarnas regnande.

– Husen där har översvämmats av ån, säger Helena Björn, och pekar mot några byggnader en bit bort.

”Ligger olämpligt”

Det är den tvära V-formen som gör att vattendragen lätt översvämmas. En bredare åfåra hade svalt mer vatten, men också tagit mer odlingsmark i anspråk. Karl Asp, på Höje ås vattenråd, förklarar hur det är möjligt att en å här kan stiga 1,5 meter efter 40 millimeters regn.

– Vi har en ganska stor andel hårdgjord yta. Och sedan är det åkermarken. Vi har klass tio-jordar, och de är väldränerade. Flödet kommer först från dagvattensystemen och sedan från åkermarken, säger han, och konkluderar:

– Lomma ligger olämpligt.

Matproduktionen viktig

Landskapet här har Sveriges bästa odlingsjordar, klass tio. Att marken används effektivt är både en ekonomisk fråga för ägaren, och viktigt för att få fram livsmedel till befolkningen.

– Det är en konflikt mellan matproduktion och rent vatten i ån och havet, säger Karl Asp.

Tre kommuner i samverkan

Konflikten var uppenbar redan på 1990-talet, och ledde till att en föregångare till Höje ås vattenråd bildades. Tre kommuner längs ån gick samman: Lund, Staffanstorp och Lomma. Till en början handlade arbetet om att anlägga våtmarker och dammar för att minska övergödningen, efter mötet i Rio tillkom biologisk mångfald. År 2000 kom EU:s vattendirektiv, och 2007 översvämningsdirektivet. Arbetet breddades till att även hantera översvämningsfrågan.

– Vi har anlagt 80 våtmarker på tillsammans 100 hektar, säger Karl Asp, inte utan stolthet.

Betalar för åtgärder i annan kommun

Efter att ha samarbetat kring ån i 30 år skrev kommunerna nyligen på för ytterligare sex år, fram till 2027. Vattenrådet har blivit ett etablerat arbetssätt, ett sätt att placera de kommunala pengarna där de gör störst nytta.

– Lommas politiker betalar gärna för åtgärder som utförs i Lunds kommun. Insatserna gör inte nytta på samma sätt i Lomma, säger Karl Asp.

”Nya arbetssätt behövs”

Helena Björn ser vattenrådet i sig som en innovation.

– Vi har lyckats få till en systematik där vi kan lägga pengar i en annan kommun för att göra åtgärder där som gynnar oss. Vi behöver innovationer av den typen, nya arbetssätt, säger hon.

För det är oftast inte markägarna uppströms som drabbas av översvämningen, utan de som bor längre ned längs åarna. Däremot förlorar markägaren en del av sin jord eftersom åtgärderna tar plats. Därför är kommunikation och samverkan så viktigt.

– Vattenråden är vårt största landsbygdsprogram och vår främsta kontakt med markägarna. Det är förståelsebaserat. Vi gnager de olika sektorerna mot varandra och hade vi inte haft dialogerna om vattnet hade vi inte kommit lika långt, säger Helena Björn.

Tillgången till mark en flaskhals

Tillgången till mark är den trånga sektorn när det gäller att hantera vattnet i åarna. De pengar kommunerna skjuter till räcker gott, tack vare att vattenrådet söker medel som drygar ut anslagen.

Karl Asp ska snart sätta igång en ny omgång vattendialoger.

– Vi träffar markägare, lägger fram kartor, skapar diskussioner. Det leder ofta till intresseanmälningar senare. Vi betalar 80 procent av markvärdet till markägaren, säger han.

Erosion och havsnivåhöjning

Någon kilometer västerut lurar en annan fara: havet. Det står för två av Skånes fyra prioriterade problem enligt länsstyrelsens bedömning – erosion och stigande hav.

Erosion, det är när vind och vatten gnager sig in i kusten och förändrar kustlinjen. Den stigande havsnivån är ett mer långsiktigt hot, ett hot som myndigheterna konstaterat är svårt att avvärja längs hela den långa kusten. Gerd Lundquist på Länsstyrelsen har jobbat i trettio år med att motverka utsläpp av olika slag, genom miljötillsyn och med miljöbalken som redskap. Nu arbetar hon istället med klimatanpassning.

– Att behöva gå över till att lindra effekterna av det som man misslyckades med är personligen lite jobbigt, men jag ser det som att man måste jobba med båda frågorna samtidigt. Och jag tycker att det finns väldigt mycket gjort, många länder som ligger långt före och väldigt mycket teknik som är framme. Det handlar mer om att vi ska få in det i våra system, säger hon.

EU-projekt för minskad erosion

Hon lyfter fram Life Coast Adapt-projektet, där flera kustkommuner gemensamt testar olika naturliknande metoder för att minska erosionen. Det handlar om att plantera ålgräs i havet, att anlägga sanddyner på olika sätt och att plantera till exempel strandråg för att förhindra att sanden blåser iväg. Det visar sig att Lomma är en av de deltagande kommunerna. Helena Björn visar vägen till en liten strandremsa i Bjärred, strax norr om centralorten.

Först rynkar hon på ögonbrynen när hon ser hjulspår i sanden och att marken rasat lite kring ett cementrör, men snart ljusnar blicken. Två personer är på plats, ett staket repareras och en mängd växter planteras ut.

Planterar strandråg

Robin Lindgren från Söderlindh Entreprenad kliver försiktigt runt i sanden med ett brätte fullt av sticksig strandråg i händerna.

– Vi blir klara idag eller imorgon, meddelar han.

Helena Björn ser sig omkring. Här fanns tidigare de invasiva växterna parkslide och pestskråp som bredde ut sig i sanden, och stora stenbumlingar som skulle förhindra att havet tog sig fram till vägen och villorna på andra sidan. Nu syns istället en relativt smal sandremsa med små, små plantor i grupper, och ett lågt, flätat staket. Hon är stolt över satsningen, men det är en skräckblandad förtjusning.

– Det är lite läskigt. Om vi hade en strand som var 200 meter bred att experimentera med så vore det en annan sak. Vi har inte så mycket att jobba med, säger hon, men tillägger att det finns ett hårt skydd dolt bakom stranden.

Hårda skydd leder till problem

Skillnaden mot till exempel Ystads kommun, som jag besöker någon dag senare, är tydlig. Där är stranden åtminstone fem gånger så bred, och innanför den finns en cykelväg och sommarhus. I Lomma syns en smal strand, en bilväg och sedan villor där människor bor permanent.

Erfarenheten visar dock att de hårda skydden, som stenar och gjutna murar, leder till problem längs kusten. Kommunen har till exempel valt att korta in ett cementrör för dagvatten, med just det i åtanke.

– Det handlar om att återskapa naturen, säger Helena Björn.

Får inte skydda privata fastigheter

Sanden ska komma och gå i cykler, är tanken. Cementrör och liknande hårda skydd leder ofta till att stranden gröps ur bredvid.

– Så som vi har skyddat tidigare har vi skaffat oss mer problem, säger Helena Björn.

Och problem finns det nog av. Lomma kommun äger relativt lite mark, och får enligt kommunallagen inte skydda vad som helst. Infrastruktur och kommunens gemensamma egendomar går bra att lägga pengar på, men inte privata fastigheter.

Det finns fastigheter här som ligger för sig själv, och de får skydda sig själva.

– Vi får bara skydda allmänna intressen. Det finns fastigheter här som ligger för sig själv, och de får skydda sig själva. Klimatförändringarna får samhällsekonomiska konsekvenser och man måste fråga sig vilken strategi som lönar sig på sikt. Ska man gå till reträtt eller skydda? säger Helena Björn, som menar att en fördel med att mycket ansvar läggs på kommunerna är att de har bra lokalkännedom.

Höjer gränsen för var man får bygga

Lomma kommun var tidigt ute, redan på 1990-talet förbjöds nya hus där golvet låg mindre än 2,50 meter över havet. Idag är det tre meter som gäller.

– Nu inser vi att även tre meter behöver höjas, säger Helena Björn, när vi passerar en byggarbetsplats inte långt från havet på vår väg tillbaka till kommunhuset.

Kommunen har arbetat in klimatanpassningen i sin översiktsplan. Vissa områden är inte tillåtna att bygga på, något som baseras på en översvämningskartering från 2006. Och även före dess fanns en tradition av att undvika att bygga på allt för lågt belägna områden.

– På många sätt har vi varit förskonade. Jag tror att det har att göra med historiska händelser, som översvämningen 1905. Den betecknades som en tusenårshändelse, havet gick upp 2,05 meter, säger Helena Björn.

Vill minimera risker

Planeringen sker utifrån vissa principer. En är att vissa platser är förbjuden mark för byggnation, även om de inte är riskutsatta i dagsläget. En annan är att minska riskerna för det som redan byggts, och inte bara det.

– Det handlar också om en risk för vår naturmiljö, som försvinner i takt med att havet stiger. Vi behöver värna de naturtyper som drabbas, till exempel strandängar. Vi vill inte ha en framtid där havet slår mot betongmurar med bebyggelse bakom. Då vill ingen bo vid havet, säger Helena Björn.

Vad försvaras – vad överges

Både hon och Gerd Lundquist på länsstyrelsen använder ordet ”reträtt”. När havet kommer, måste beslut fattas om vad som ska försvaras och vad som ska överges.

Planerad reträtt är ett begrepp som ingår i många projekt

– Planerad reträtt är ett begrepp som ingår i många projekt, säger Gerd Lundquist.

– Vi vet att 23 000 bostadshus kommer att vara under gränsen vid tre meters havsnivåhöjning längs den skånska kusten, den analysen har vi gjort. Tre meter motsvarar stormar och liknande ovanpå den meter som är väntad vattenhöjning till 2100. Det är man inte omedveten om i kommunerna.

Handlar om mer än vallar

Att det inte bara handlar om att bygga vallar är tydligt.

– Att bara prata om fysiska skydd tror jag är ett misstag. Det handlar mycket om process och styrning, hur till exempel lagstiftningen är uppbyggd. Ta till exempel det att man inte kan fondera medel för klimatanpassning, vi måste hålla oss till ordinarie investeringsbudget. Dessutom har man en riskbedömning att göra som är jättesvår eftersom utvecklingen är föränderlig. Som det ser ut nu blir det ju bara värre hela tiden, säger Helena Björn.

Otydlig ansvarsfördelning bekymrar

Hon är bekymrad över utvecklingen, över att så stor del av betalningsansvaret ligger på kommunerna, över att ansvarsfrågan blir otydlig när många aktörer är inblandade. Men kanske allra mest över att arbetet går långsamt medan klimatförändringarna accelererar.

– Jag är fascinerad över hur många människor som fortfarande tror att det här är ett problem som kommer ”sen”. På nationell nivå verkar man tro att vi ska hitta lösningar så att allt är som vanligt. Men det går ju inte. Och det är för bråttom.

Hur ser det ut lokalt?

– Det beror på perspektivet. Vi diskuterar inte hur länge vi kommer att kunna skydda tätorten. Men vi har en ganska långsiktig planering med 100 till 150 års perspektiv. Det jobbigaste just nu, tycker jag är förändringarna på forskningsfronten, säger Helena Björn.

Hon syftar på IPCC-rapporterna, som allt mer pekar på att 1,5-gradersmålet inte kommer att kunna nås. Lommas krav på tre meter över havet är kopplat till just 1,5-gradersmålet, och när nya rapporter kommer om osäkerheter kring till exempel havsisar träffar de rakt in i den kommunala planeringen.

Hur ser du på att 23 000 hus är hotade i Skåne?

– Folk tror ju att vi skyddar dem. De förstår inte att det här handlar om en permanent havsnivåhöjning utan tror att man alltid bara kan bygga en vall och pumpa. Men vattnet kommer att komma upp ur marken, och vi har ett talesätt här i Lomma: Det är väldigt jobbigt om man ska pumpa bort havet, säger Helena Björn.

Skydda centrum

Kommunen, med sina knappt 25 000 invånare, har redan börjat arbeta med att skydda centrumbebyggelsen mot havet, just genom att bygga en vall. En sträcka är klar, till en kostnad av 18 miljoner kronor. En del av investeringskostnaden täcktes av MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Men staten upplevs inte som någon trygg garant.

– Jag skulle önska mindre nyckfullhet i systemet. Klimatförändringarna i sig innebär så mycket ryckighet och osäkerhet så det vore bra om samhällsprocesserna är tydliga. Det kommer att vara tillräckligt utmanande ändå.