Landskap pressade men förbluffande stryktåliga

DET TAR MIG ett par dagar att nå hjärtat i Sarek. Inga stugor, nästan inga leder eller människor; en del av Europas sista vildmark sägs det. Men trots en storslagen och öde natur är det i ett kulturlandskap jag vandrar, präglat av renar och samisk kultur.

Odlingslandskapet formas i stället av mular och plogar, jorden vänds bokstavligen upp och ned gång på gång, för att ge plats åt gödslade besprutade monokulturer. Hårt brukade skogslandskap är också enformiga, ofta uppvuxna på plöjda marker. Under ytan ger bottentrålning likartad skada, i smyg. I städer syns marken knappt. Det talas om havslandskap, ett motsägelsefullt ord, och stadslandskap.

MÅNGA UPPFATTAR ORDET landskap positivt. I vetenskapen finns otaliga definitioner, med kanske en gemensam naturgeografisk kärna, omringad av kulturell och individuell tolkning. Om Sten Selander mästerligt skildrade den förra, i ett Sverige som industrikrafterna ännu inte trasat sönder, så skildrade Selma Lagerlöf värdena i den senare bättre än de flesta.

Idag används begreppet landskap flitigt i det svenska miljömålssystemet, i formuleringar av mål och indikatorer. Landskap fyller många funktioner och skapar en rad värden, i vetenskapen ofta kallade ekosystemtjänster. Fjällen bjuder vandraren på skönhet och renarna på föda, storskogen rymmer en rik mångfald och samtidigt en förnybar råvara, exemplen är många.

Tanken bakom att betona och värna landskap i stället för att fokusera på avgränsade sektorer är att gynna fler värden, för fler berörda. Att se till helheter i stället för enskilda perspektiv är lika viktig för vård och nyttjande av landskap, som i arbetet med målen för hållbar utveckling. Så finns också sedan ett par decennier en europeisk landskapskonvention, som gäller även för Sverige.

DESSVÄRRE FINNS STORA brister i hur Sverige lever upp till sina skyldigheter. Inga lagar har ändrats, ingen myndighet ansvarar, inga landskapsvärden uttrycks i befintliga regelverk. Delaktigheten i beslutsprocesser är undermålig. Systemet med riksintressen är dysfunktionellt. Miljömålen nås inte.

Självfallet finns positiva undantag. Vissa myndigheter och andra aktörer inspireras av konventionen. Det finns förebilder i kommunal planering, projekt för grön infrastruktur och landsbygdsutveckling. Men överlag är bristerna stora. Landskap varken styrs eller brukas multifunktionellt.

En förklaring är att det saknas samstämmighet i förvaltningen. När koherens inte är ett honnörsord i politiken riskerar stuprörens förvaltning prägla praktiken. Förbättringar förutsätter samskapande av beslutsunderlag som visar risker och möjligheter på bredden, som tydliggör målkonflikter och målsynergier för beslutsfattare, berörda aktörer och allmänheten.

En sådan ordning kräver förmågan att inte blanda samman fakta med åsikter, och insikten att uppnådda miljömål fordrar politisk utveckling och inte avveckling. Landskapsbaserad styrning förutsätter alltså ett politiskt ledarskap som tycks nuvarande regering övermäktigt.

HOPPET TILLS VIDARE står till skickliga och engagerade tjänstemän, markägare och miljökämpar. Vi forskare kan bjuda på vetenskaplig kunskap som grund för multifunktionell styrning av landskap, men det är inte minst samverkan mellan aktörer som behövs. Här finns många goda exempel.

Hopp står också till landskapen som sådana. De utsätts för hård mänsklig press, men är förbluffande stryktåliga, än så länge. För att se landskapen frodas och utvecklas behöver mänskligheten slå in på nya spår, med långt försiktigare bruksmetoder, som värnar många värden. Vem för en sådan politik?

Då får kommande generationer möjligheten att vandra på levande landsvägar – längs brusande hav, genom spirande städer, doftande ängar och orörda skogar, upp på fjället, det människopräglade vilda.

MIKAEL KARLSSON
Universitetslektor vid institutionen för geovetenskaper, Uppsala universitet.