Krönika: Tillsammans klarar vi klättringen

Krönika Miljö & Utvecklings krönikör Marilouise Berg finner tröst på en oväntad plats, när larm om klimathotet, mikroplaster och PFAS-utsläpp duggar tätt och vägen framåt känns övermäktigt tung.

Krönika: Tillsammans klarar vi klättringen
Marilouise Berg.

Daggvått gräs, ljusa ljumma mornar och barn som aldrig vill gå och lägga sig. Den ljuvliga försommaren är här. Jag väcks av fågelsång och trippar barfota i ballerinaskor till jobbet.

Slår mig ner på kontorsstolen med en rykande kopp kaffe, datorn surrar till och BOOM! Ett nyhetsbrev landar i inkorgen. En illavarslande sammanfattning av den senaste IPCC-rapporten, ett nytt larm om PFAS och en rubrik i teckenstorlek 44 som skriker ut att forskare påvisat mikroplaster i mänsklig vävnad.

Evighetskalendern räddaren i nöden

Benen börjar skaka och svetten pärlar sig i pannan. Ska jag ta fram papperspåsen eller bara andas i fyrkant?

Fakta

Krönika

Detta är opinionsmaterial. Skribenten ansvarar själv för de åsikter som framförs.

Blicken flackar och stannar till vid evighetskalendern som står lutad bredvid skärmen på mitt skrivbord. Jag bläddrar snabbt och pappret prasslar mellan mina skakiga fingrar.

En bild – en mening

För varje kalenderdag finns en bild och en tankeväckande mening eller två. Eftersom budskapet inte alltid passar in på den aktuella dagens utmaningar, och lite för många för att det ska vara sunt handlar om choklad, så har jag tagit för vana att själv välja.

18 november: Berget du bär på var tänkt att klättra på.

Andhämtningen återgår långsamt till det normala och aktivitetsklockan på handleden visar en nedåtgående pulskurva. Ett klick på krysset i högra hörnet och nyhetsbrevet stängs ner.

Fortsätt uppåt

Jag stirrar ut på staden genom fönstret. En minut eller två passerar och sakta börjar katastrofkänslorna skingras och inspirationen spira. Innebörden av citatet i kalendern är klockren. Det är dags att slänga ut alla stora stenbumlingar ur ryggsäcken, trycka ner fötterna i klätterskorna och fortsätta uppåt, utan last!

Det är riktigt bråttom och vi behöver använda alla möjligheter som finns. Tack och lov har vi alla ett trumfkort liggande bland allt meningslöst krafs och ludd i jackfickan: Det är det faktum att vi är många som klättrar på samma berg i strävan efter att hitta den snabbaste vägen till de paradisliknande platserna Lägstklimatpåverkan och Högbiologiskmångfald som vi vet finns där uppe bland molnen. Och eftersom vi är många finns det alltid någon som hör när vi ropar på hjälp.

De flesta vill hjälpa till

Min upplevelse är att om man ödmjukt ber om stöd så tar de flesta gärna en paus för att dela med sig av vilka leder de testat, var de svåraste partierna finns och hur de tog sig förbi dessa.

Ibland stöter dock även jag på undantag. Personer som hånfullt uttrycker att jag borde stanna på marken och, att det finns andra som är bättre på att klättra.

Bli inte en av dem. Kan vi inte här och nu bestämma att även om vi har olika syn på hur vi ska ta oss framåt och uppåt så är vi trevliga mot varandra.

Vi samarbetar så mycket vi kan för att hålla tempot på klättringen uppe och varje gång vi kan ger vi den som behöver det en vänlig knuff, hjälper till att lyfta bort stenbumlingarna ur hennes ryggsäck och fyller den i stället med heliumballonger.

12 januari: Var lite snällare än du måste.

– Marilouise Berg, Adda

Miljö & Utveckling

Miljö & Utveckling Premium

Full tillgång till allt digitalt material.

Det senaste