Krönika: Ökad risk för fiasko på COP27

Mellan de stora årliga COP-klimatmötena hålls två så kallade SB-möten per år. Det ena är för SBI som ska se till att besluten från Parisavtalet och Kyotoprotokollet implementeras, och det andra SBSTA som är länken mellan vetenskapen och policybesluten.

Det 56:e SB-mötet, i Bonn, bygger på vad som åstadkoms på COP26 i Glasgow och lägga grunden för ett framgångsrikt COP27 i Sharm-el-Sheikh, 6 till 18 november. Vi fick med oss vissa framgångar, men man ska vara optimist för att se glaset som halvfullt.

Respekt för tiden – i det lilla

Medan dessa klimatmöten brukar gå över tiden, ibland med flera dagar, klubbades SB56 av till utsatt tid och nästan alla höll sig för en gångs skull till talartiden.

Det bådar gott för COP27; möten på övertid är sällan på de mest utsattas villkor. Men mer övergripande är respekten för tiden dålig; det märktes inte på SB56 att världens klimatpåverkan mycket snabbt måste minska kraftfullt eller att behovet av systematisk klimatanpassning ökar för var dag som går.

Skärpta klimatmål – för lite från för få

Utifrån att de samlade klimatåtagandena i NDC:erna (Nationally Determined Contributions) inte alls räcker för att klara 1,5-gradersmålet, beslutades i Glasgow att världens länder till COP27 ska skärpa sina mål.

På SB56 hölls den första tekniska dialogen under ”global stocktake”, med många konkreta exempel på kostnadseffektiva utsläppsminskningar, och samtidigt utlovade den nya regeringen i Australien tuffare klimatmål, vilket förhoppningsvis skapar momentum framåt.

Förhoppningsvis kan pressen öka.

Men att bara en handfull länder har skärpt eller ens utlovat att skärpa sina mål är ett fiasko för ordförandeländerna Storbritannien och Egypten, som båda lyft fram detta som centralt för COP27. Förhoppningsvis kan pressen öka när Egypten inom några veckor presenterar sin skärpta NDC.

Klimatanpassning på agendan – men fastnade i formalia

Parisavtalet slår fast att utsläppsminskning och klimatanpassning är likvärdiga delar, och det präglade SB56 där många side events konkret visade på smarta anpassningslösningar. Men arbetet med ett globalt anpassningsmål, liknande Parisavtalets mål för utsläppsminskningar, kom inte förbi ren formalia och det blir nu tufft att enas på COP27 om ett mål.

Trots att varje land sedan COP16 2010 förväntas ha en nationell anpassningsplan (National Adaptation Plans, NAP), där långsiktiga anpassningsbehov identifieras, är det bara 35 länder som ännu har detta.

Frivilliga överenskommelser lever – men fossila subventioner ökar

När det formella klimatarbetet där alla måste komma överens går trögt, kan de som vill mer enas i mer avgränsade frågor eller snävare skaror, som Marrakech Partnership for Global Climate Action, Race to Zero, Race to Resilience, Glasgow Financial Alliance for Net Zero och andra. Flera av dessa visade på SB56 att de är på allvar, till skillnad från en del tidigare initiativ.

Men alla framsteg raderas ut av att Glasgowpaktens krav på påskyndad utfasning av ineffektiva subventioner till fossila bränslen har blivit raka motsatsen – land efter land, inklusive Sverige, stimulerar nu fossilt.

Klimatfinansieringen minskar – och splittrar

De industrialiserade ländernas åtagande om 100 miljarder USD per år i internationell klimatfinansiering var nära att nås, men minskar nu eftersom många länder prioriterar att stimulera ekonomin efter covid och kopplat till Rysslands krig mot Ukraina.

På SB56 saknades nya finansiella åtaganden och om de inte dyker upp på COP27 hotas arbetet på helt andra områden av klimatarbetet – utvecklingsländer menar att tilltron till överenskommelser hotas om inte de befintliga åtagandena hedras. G7 i juni, ministermötet Petersberg Climate Dialogue i juli, FN:s generalförsamling i september och DR Kongos pre-COP i oktober blir avgörande för att hitta ny finansiering innan COP27 i november.

Loss & Damage – utan framsteg inga framsteg alls?

På COP27 förväntas en ”Loss & Damage Finance Facility” etableras, som bygger vidare på Glasgowdialogen. Santiago Network för att stödja de som drabbas av långsiktiga förluster till följd av klimatförändringarna tänks omvandlas till en permanent institution under UNFCCC, med finansiering och organisatorisk kapacitet.

Men på SB56 var positionerna helt låsta kring detta; 21 timmars informella överläggningar gav inte mer än en överenskommelse om dagordningen. Att Skottland på COP26 med symboliska två miljoner pund startade finansieringen för Loss&Damage blev inte den framgångsfaktor många då trodde och Egypten behöver nu hitta enighet om vägen framåt innan COP27 som annars kan blockeras av frågan.

Artikel 6 – enighet att bygga på

Vi avslutar med en framgång; Parisavtalets Artikel 6 om hur länder frivilligt kan samarbeta för att nå klimatmålen har varit en surdeg i förhandlingarna men det var proppen ur både på COP26 och på SB56.

Om inget oväntat inträffar finns snart en ny finansiell mekanism på plats, motsvarande Kyotoprotokollets CDM, och en överenskommelse om hur man undviker dubbelräkning när flera länder gör utsläppsminskningar tillsammans.

Sammanfattningsvis: En ökad tidspress

Sammantaget innebär SB56 en ökad tidspress inför COP, på att hitta så pass bra lösningar att mötet inte blockeras redan i dagordningsfasen. Egyptiska ordförandeskapet måste kliva fram, men också britterna som efter Glasgow ingår i förberedelserna, Tyskland som leder G7, USA som under president Biden uttalat att de vill ta ett klimatledarskap som vore efterlängtat och Kina vars klimatambitioner på sistone har varit mindre framträdande än tidigare.

– Mattias Goldmann

Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Få de viktigaste uppdateringarna och inspiration direkt i mejlen helt kostnadsfritt.

Skickar begäran

Jag godkänner att Miljö & Utveckling sparar mina uppgifter