Krönika: Fem år i hållbarhetens tecken

Under de här fem åren har jag lärt mig mycket om hållbarhetsområdet, kanske främst om klimatet men även om hur de olika hållbarhetsfrågorna flätas samman. Jag har intervjuat Johan Rockström, Thomas Sterner, Cecilia Hermansson och många fler. Markku Rummukainen, Sveriges kloke och blygsamme kontaktperson i IPCC, hör också till de personer jag fått förmånen att träffa och samtala med. Jag har åkt tung ellastbil och vätgasbil, och tankat från en vätgasmack med egen solcellspark. Jag har sett utveckling som går fort – och väldigt, väldigt långsamt.

Vetenskapen är tydlig, men inte vägen framåt

Jag inser att vetenskapen är tydlig och klar över vad som måste göras, men att vägen framåt är en stenig stig i ett dimmigt landskap där många anser sig veta vilken väg som är den bästa. Uppförsbacke är det dessutom. Det är svårt att se helheten och balansera mellan en positiv hållning (alla initiativ som går i rätt riktning är bra även om de i sig är otillräckliga) och en mer pessimistisk inställning.

Alla de intervjupersoner jag talat med svarar samma sak – med lite personliga variationer – när jag frågar vad som driver dem och hur de hanterar klimatångest: Det är nödvändigt. Vi måste tro att det går. Annars kommer omställningen att misslyckas.

Imponerande genomslag

Om jag ska välja ut en enda nationell aktör som färgat de här fem åren så är det Fossilfritt Sverige. Ett relativt litet sekretariat som med stor energi lyckats få fram klimatfärdplaner och en samling kring frågan om fossilfrihet som jag knappt trodde var möjlig. Man kan ha synpunkter på detta men genomslaget är imponerande, även i regeringskansliet.

På internationell nivå har EU klivit fram och skissar på en omställning vars omfattning kanske inte har landat riktigt i det svenska kollektiva medvetandet.

Babbel och sakkunskap

Som chefredaktör är man då och då ute och träffar folk. I ett av dessa mingel passerade en tidigare toppolitiker. Hen kommenterade att det var intressant att vara utanför politiken och se hur mycket kunskap det finns, och så många experter. När hen var aktiv var det mycket ”babbel” och lite sakkunskap.

På det här området verkar det tyvärr inte ha hänt så mycket. Och det är ett problem när ledande politiker på bästa sändningstid påstår saker som uppenbarligen är felaktiga. Det kan ju tänkas att någon tror på dem.

Välfyllt sista nummer

Vad gör jag då sista dagen på jobbet? Jag surfar in på Panorama, ett verktyg som visar den möjliga svenska omställningen på ett mycket pedagogiskt vis, och önskar att alla som leder någon organisation, påverkar andra via till exempel sociala medier eller arbetar politiskt gjorde detsamma. Den finns här.

Och jag slår ett slag för Miljö & Utveckling, så klart. Kommande nummer är välfyllt med det som titeln står för: sammanhang, inspiration, tips och råd. Reportern Emmy Westling har till exempel hälsat på Svenska kyrkan, Växjö stift, och tagit reda på hur man förvaltar för evigheten. Jon Röhne skriver om jämställdhetsarbete och själv har jag djupdykt i massbalansprincipen. Ett bra verktyg som ger stora möjligheter, men som också kan missbrukas.

Svenska kyrkans ambitioner till trots – inget varar för evigt och det är dags för mig att tacka för fem fantastiska år här på Miljö & Utveckling. Nu lämnar jag över till bästa tänkbara efterträdare: Jon Röhne. Kontakta gärna honom och berätta vad du vill läsa om!

Jag önskar er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år!

– Ingar Lindholm