
Trots den svaga ekonomin ökar avfallsmängderna år efter år samtidigt som återvinningen av förpackningar och tidningar minskar. En tredjedel av hushållsavfallet består av förpackningar och tidningar som skulle kunna materialåtervinnas till nya produkter. Idag bränns de upp. Här finns en mycket stor potential för att öka materialåtervinning.
Förklaringen till att så mycket tidningar och förpackningar inte återvinns är att systemet för insamlingen av hushållsavfallet är felkonstruerat. Dagens ordning med parallella insamlingssystem där kommunerna tar hand om de ”vanliga soporna” och Förpacknings- och tidningsinsamlingen, FTI, tillhandahåller containerstationer som medborgarna själva ska uppsöka är inte rationell. Det vore enklare och effektivare om allt hushållsavfall samlades in i ett system i anslutning till fastigheterna.
Den av regeringen tillsatta avfallsutredningen föreslog därför i augusti förra året att de parallella insamlingssystemen avskaffas och att kommunerna får ansvar för insamlingen av allt hushållsavfall. Miljöminister Lena Ek var inledningsvis positiv till utredningens förslag som skulle göra det enklare för hushållen och samtidigt tvinga fram ett kretsloppstänkande hos producenter av förpackningar och tidningar. Tyvärr har regeringen efter en omfattande lobbykampanj från FTI och deras uppdragsgivare producenterna nu valt att inte gå vidare med förslaget om sammanhållen avfallsinsamling som utlovat. Om regeringen inte ändrar sig försvagas kretsloppsperspektivet i avfallspolitiken och vi får räkna med att förpackningsmängderna fortsätter att öka.
Dagens uppdelade ansvar för insamlingen innebär nämligen att ett av de viktigaste instrumenten för kretsloppspolitiken, producentansvaret, inte fungerar. För att det ska fungera och mängden förpackningar och tidningar som produceras minska måste de ekonomiska styrsignalerna slå igenom, det vill säga producenterna måste betala hela kostnaden för insamling och återvinning. Så är det inte idag. Kommunerna, fastighetsägarna och hushållen subventionerar producenterna med minst 1,5 miljarder kronor årligen, enligt branschorganisationen Avfall Sverige.
FTI har de senaste månaderna fört fram en rad felaktiga och osakliga argument för att stoppa utredningens förslag. I sin kampanj försöker FTI göra frågan om insamlingssystem till en politisk höger-vänsterfråga genom att hävda att ett sammanhållet insamlingssystem skulle innebära ”ett kommunalt monopol”. Det stämmer inte. Någon monopolisering föreslås inte. Avfallsutredningen tar naturligtvis inte ställning till vilka entreprenörer en kommun väljer att anlita utan det står dem fritt att ge uppdraget antingen till en privat aktör, ett kommunalt bolag eller att driva avfallshanteringen i egen regi.
Jag har svårt att tro att FTI:s och producenternas motstånd handlar om något annat än att spara pengar genom att stoppa ett konsekvent kretsloppsperspektiv i avfallspolitiken. Ett fungerande producentansvar skulle också mycket riktigt kosta producenterna mer men samtidigt göra Sverige mer hållbart. Jag hoppas att miljöminister Lena Ek under sommaren förmår att väga allmänintresset mot särintressena och presentera en avfallspolitik med ett tydligt kretsloppsperspektiv i höst.