Det vill säga, det som skulle repareras var inte av toppkvalitet ens när det var nytt. Redan på ritbordet hade lusthusdörren dömts att murkna till följd av fuktskador. Och det som vi använde för att reparera den var överblivna stumpar, en del med gammal målarfärg, en del med hål i, en del med sprickor och kvistar. Det enda vi köpte var skivan till dörrens framsida och målarfärg.
Det var i och för sig dyrt nog.
Men med tålamod och kunskap (detta stod min far för) och sågande, skruvande och huggande (detta stod jag för), så omvandlades faktiskt stumparna till ett nytt bottenstycke i dörren. All gammal isolering, lister och liknande återanvändes. På med skivan och med viss möda hamnade dörren åter på plats. Inte illa!
För några år sedan såg jag en pappa som med sitt barn rotade runt i elektroniklådorna på en loppis. De letade efter sommarens projekt. En trasig grej som de tillsammans skulle reparera.
Jag tänker att det handlar om två saker: dels kunskap och dels ett synsätt. De två tillsammans gör att brädstumparna blir sparade istället för slängda, och att en trasig elpryl blir ett intressant sommarprojekt istället för avfall. Det är dags att se en möjlighet där vi innan såg skräp.