Knappt två år kvar till start
Ett handelssystem för utsläpp av koldioxid kommer införas i Eu från år 2005. Handelssystemet är ett led i Eu:s åtagande att minska koldioxidutsläppen med 8 procent fram till år 2012. Från energiintensiv industris håll är dock oron stor för vad handelssystemet kan komma att innebära för produktionen.
Den svenska FlexMex2-delegationen, med uppgift att ge förslag på hur det europeiska handelssystemet för utsläppsrätter ska utformas, har bråda dagar. Kyotoprotokollets globala åtagande att minska växthusgaserna i världen har lett till att världssamfundet satt som mål att fungerande handelssystem med utsläppsrätter finnas på global nivå från år 2008. Eu har bestämt sig för att gå i bräschen och starta upp ett sådant i mindre skala redan från år 2005. Just nu jobbar delegationen på att ta fram förslag på hur det europeiska försökssystemet ska se ut under perioden 2005-2007 samt hur detta ska implementeras i Sverige. Det är fortfarande många lösa trådar att knyta samman och det börjar bli bråttom eftersom förslaget ska gå igenom flera instanser innan försökssystemet kan träda i kraft.
Liten skala
Från början kommer de 15 nuvarande medlemsländerna att delta. Totalt rör det sig om 5000 energiintensiva industrier, främst raffinaderier, massa- och pappersindustrier, järn- och stålverk, cementfabriker och industrianläggningar. Dessa står enligt kommissionen för 45 procent av de totala koldioxidutsläppen i Eu. I Sverige berörs 300 anläggningar vars koldioxidutsläpp tillsammans för 30 procent av de svenska utsläppen.
Ett handelssystem med utsläppsrätter blir, om det fungerar som man tänkt sig, ett kostnadseffektivt sätt att minska koldioxidutsläppen. Det ska också göra det lätt för statliga organ att kontrollera och bestämma hur mycket växthusgaser som får släppas ut inom ett visst område.
Så fungerar det
– De företag som ingår i systemet kommer årligen att tilldelas ett visst antal utsläppsrätter. De som inte behöver hela sin kvot kan sälja sina överflödiga utsläppsrätter till ett annat företag som har behov av att släppa ut mer än de fått tilldelat, berättar Anders Lundin, huvudsekreterare för utredningen FlexMex2.
Förhoppningarna är att systemet som ska ske på marknadsmässiga vilkor, ger ekonomiska incitament för företagen att skaffa bättre reningsteknologi. Tanken är att åtgärderna ska vidtas där det är som billigast. De företag som har lätt att utveckla sin reningsteknologi kan genom att göra det tjäna pångar på att sälja sina överblivande utsläppsrätter vidare. För de industrier där det är dyrt att förbättra teknologin är det instället billigast att köpa extra utsläppsrätter. Handeln är tänkt att ske på en börs och priset ska styras av tillgång och efterfrågan. Enligt Eu-komissionens kalkyler gör utsläppshandeln att åtagandet kring Kyoto kommer att bli 24 procent billigare än utan ett handelssystem.
Gratis i början
Hur utsläppsrätterna ska fördelas är ett svårt dilemma som utredningen tampas med. Med ganska stor säkerhet kommer utdelningen att baseras på historiska emissioner och hänsyn kommer att tas till industrier som har svårt att förändra sina utsläpp på kort sikt. Sveriges förslag var från början att rätterna skulle auktioneras ut i stället för delas ut, men förslaget mötte motstånd.
– Det hade varit bra om fördelningen istället byggt på auktionering, då hade vi sluppit allt trassel med den förmögenhetsöverföring som utdelningen av gratis utsläppsrätter faktiskt innebär, konstaterar Anders Lundin.
Så småningom är det dock tänkt att i alla fall delar av utsläppsrätterna ska auktioneras ut.
Industrin oroad
Från de svenska industrier som kommer att omfattas av handelssystemet har det hörts en hel del kritiska röster. Påståenden om att den svenska stålindustrin skulle tvingas lägga ned, eller att bolag med stora koldioxidutsläpp riskerar att tappa upp emot 40 procent av börsvärdet har figurerat i media.
Bo Diczfalusy, energi och klimatexpert på Svenskt näringsliv förstår oron från den svenska tillverkningsindustrin. Han tror att processinriktade företag som har svårt att minska sina utsläpp kan få problem om man inte är aktsam från politiskt håll.
– I princip är ett handelssystem gynnsamt för svensk industri, men när få sektorer och länder involveras kan det lätt leda till konkurrensproblem. Dessutom får man passa sig så att inte de industrier som idag är duktigast blir missgynnade vid fördelningen.
Om restriktionerna blir för hårda tror Bo Diczfalusy att det finns risk att koldioxidintensiv industri flyttar utanför Eu, något som skulle ge en helt motsatt effekt än vad som är tänkt. Han tycker därför att industrier som har svårt att minska sina koldioxidutsläpp skulle hållas utanför handelssystemet och istället ingå i ett europeisk benchmarkingsystem.
– Jag är förvånad över entusiasmen hos politikerna eftersom handelssystemet kan få svåra effekter. Det finns risk för att den politiska ivern sätter något i sjön som inte håller tillräckligt hög kvalitet, menar Bo Diczfalusy.
Kritik obefogad
Anders Lundin på FlexMex2 har svårt att riktigt förstå kritiken från Svenskt näringsliv. Han menar att utredningen har lyssnat på industrin och med stor sannolikhet kommer att ta hänsyn till processindustrins förutsättningar. Att lämna dem utanför handelsystemet ser han inte som något alternativ.
– Systemet blir bättre och effektivare ju fler som deltar. Ur ett benchmarkingperspektiv är svensk industri redan duktiga i förhållande till konkurrerande länder och i en framtid med fortsatta krav på utsläppsminskningar borde de till och med gynnas av handeln, menar Anders Lundin.
Svante Axelsson, generalsekreterare för Svenska Naturskyddsföreningen tycker inte heller särskilt synd om processindustrin. Han anser istället att de borde ha hårdare press på sig.
– Sverige har satt som nationellt mål att minska koldioxidutsläppen med 4 procent under samma period som vi tillåts öka utsläppen med 4 procent inom ramen för handelssystemet. Om inte utsläppsrestrektionerna hårdnar för industrin innebär det att övriga samhället får står för hela den nationella minskningen, vilket inte är särskilt rättvist.
Auktionering bättre
Han är också förvånad över att industrin inte är mer positiv till auktionering av utsläppsrätter.
– Gratis utdelning låter billigast, men eftersom svensk industri miljötekniskt ligger långt fram skulle de behöva köpa färre rättigheter än sina konkurrenter och det skulle de tjäna stora summor på. Idag blir det tyvärr tvärtom, med en utdelning grundad på historiska utsläpp gynnas i stället de mindre duktiga, menar Svante Axelsson.
Men än återstår mycket arbete innan den europeiska utsläppshandeln är igång. Vem som ska ansvara för fördelning och översyn i Sverige, hur handelssystemet ska kontrolleras och vilka sanktioner som ska gälla för de som inte håller sig inom ramarna är frågetecken som återstår att reda ut. För att klara av åtagandena efter Koyoto räcker inte heller ett handelssystem. Andra åtgärder är också att vänta.
