Inga produkter i varukorgen.
Katastrofen är här
Slajmiga aliens är inte längre det största hotet mot mänskligheten. Istället har det blivit människan själv, skriver Jessica Bergh i sin analys av katastroffilmernas värld.
Svart dyster himmel, människor som flyr i panik, utomjordingar med tentakler som anfaller och meteoriter stora som Europa som närmar sig jorden. Nasa som smider hemliga planer i sterila högkvarter och extraordinärt modiga, men ändå hyfsat vanliga Svenssons som till slut räddar planeten Jorden. Nej inte ens 90-talet vill ha dem tillbaka. Katastroffilmerna alltså.
Men vänta nu…det är ju 2010 och än en gång är katastrofscenarior på tapeten. Skillnaden är bara att det inte längre är slajmiga aliens som är det största hotet mot mänskligheten. Istället har det blivit människan själv.
Att miljö och klimat har kommit att bli en av vår tids stora rädslor syns inte minst i hur filmens värld speglar vår samtid.
Al Gores dokumentärfilm En obekväm sanning blev banbrytande när den 2006 fyllde biograferna. Klimatförändringen blev ordet på allas läppar och en isbjörn på ett på tok för litet isflak blev symbolen på vad framtiden bar i sitt sköte.
Snart följde ännu en stor profil att visa konsekvenserna av den globala uppvärmningen, skådespelaren Leonardo DiCaprio med sin dokumentär I elfe timmen.
Men klimatkatastrofscenarios nöjde sig inte med dokumentärgenren. I Pixars datoranimerade film Wall-E får vi följa en rostig självreparerande liten robot som ensam kvar på den överkonsumerade och nedsmutsade jorden gör sitt bästa för att städa upp.
Och när 3D-äventyret Avatar tog över biograferna med dunder och brak världen över skrevs internetforum fulla med tankar från världens ungdomar som mår själsligt dåligt över vad vi gör mot Moder Jord. I filmen har människan förstört sin egen planet till den grad att man nu behöver bryta ett viktigt grundämne på den vackra naturplaneten Pandora för att klara av jordens energiförsörjning. Där lever folket Na’vi i samklang med naturen. En del av ungdomarna som skrev på forumen pratade till och med om att ta sitt eget liv för att fly den gråa döda världen vi är på god väg att skapa.
När jag en ljus vårkväll såg den mer lågmälda filmatiseringen av Vägen fick jag en hård klump i magen. Visst bestod den av en del djungelvrål och colanappar, men också av det allt vanligare uttrycket – klimatångest. I filmen följer vi en pappa och en son som kämpar för överlevnad i en värld där brutalitet och hunger regerar. Även om miljöförstöringen inte är det uttalade problemet till att framtiden ser ut som den gör skvallrar bilder på gulbruna svagt kluckande hav, dystra tunga gråa moln och en mark fylld av svartgrå aska om orsaken.
Att det är just en katastrof vi går till mötes om vi fortsätter på den bana vi slagit in på har också blivit ett vanligt inslag i litteraturen. Det vittnar svenska titlar som 100 sätt att rädda världen och 100 sätt att rädd maten om.
Kanske har miljökatastrofscenariot enbart blivit 2000-talets hajp och kommer att bli ihågkommna med samma sneda leende som Armageddon och Independence Day. Risken med dokumentärer är att de fungerar som en skräckinjagande pekpinne som få personer väljer när det är dags att slå sig ned med en stor popcornskål. Men när nu miljö och klimat skildras i allt från animerade barnfilmer till science fiction kioskvältare vidgas målgruppen och förhoppningsvis slår klimatångesten rot även hos den som inte läser om utsläppskvoter, klimatförhandlingar och Reach varje dag. Kanske skapar det ett djupare intresse som faktiskt får människor att tänka till och därefter ändra sitt beteende.
Missförstå mig inte, jag är inte ute efter att plantera ångest hos er alla. Det tror jag inte heller är James Cameron eller Pixars syfte. Men att greppa tag i den där lilla cellen av dåligt samvete tror jag ändå kan bidra till förändring.
