För några veckor sedan skrev Miljö & Utveckling om forskning från SLU som visade att skog under vissa förhållanden kan ge ifrån sig stora mängder koldioxid.
SLU:S forskning ifrågasattes sedan i en debattartikel av David van der Spoel, Professor i biologi vid Uppsala Universitet och Rebecka Le Moine, Naturvårdsbiolog i Linköping som menade att SLU:s resultat är vilseledande
Här ger SLU:forskarna sitt svar:
Det råder olika uppfattningar om urskogars kolbalans. En del forskare anser att en obrukad urskog tar upp koldioxid under överskådlig tid. Detta innebär att koldioxidupptaget genom fotosyntes är högre än koldioxidutsläppen genom respiration. Å andra sidan finns teorier som stöds bland annat av våra datormodeller, som säger att nedbrytningen och därmed respirationen ökar ju större kolförrådet i ekosystemet blir.
Det leder till att utsläppet så småningom blir lika stort som upptaget, och skogens kolbudget närmar sig en balans mellan upptag och utsläpp. Årliga kolflöden varierar runt denna balans till följd av väder, stormfällningar, insektsangrepp med mera, och det finns perioder av både nettoupptag och nettoutsläpp.
Ingen urskog
Fiby urskog där vi genomfört mätningar, är som David van der Spoel och Rebecka Le Moine påpekar mycket riktigt ingen urskog i ordets rätta bemärkelse, vilket framgår i doktorsavhandlingen. Däremot är den en skog som avsattes som reservat för drygt 200 år sedan. Därmed kan Fibys kolbalans ge insikter i hur avsättningar av naturreservat skulle kunna påverka Sveriges kolbalans. Under 10 år har skogsekosystemet i Fiby släppt ut koldioxid, möjligtvis som följd av relativt många stormfällningar av likåldriga träd. En längre mätserie skulle kunna ge säkrare insikter i naturskogens kolbalans och möjligtvis också visa att skogen blir en tillfällig nettosänka för koldioxid igen när fler unga träd har vuxit upp och ersätter de stormfällda.
Ett sekel
Minst ett sekel, eller en omloppstid i skogsbruket, skulle vara en önskvärd tidsperiod för koldioxidmätningar, vilket tyvärr inte ryms inom en forskarkarriär. Men med hjälp av så kallade kronosekvenser, det vill säga mätningar i likartade skogar med olika ålder, har vi kunnat kartlägga en brukad skogs kolbalans under en omloppstid. Där framgår att mycket koldioxid släpps ut under hyggesfasen, och det tar decennier för den återuppväxande skogen att kompensera för dessa förluster.
Ett hyggesfritt skogsbruk kan alltså framstå som gynnsamt för skogens kolbalans, eftersom perioden med tydliga kolförluster undviks. Å andra sidan kan marken i det hyggesfria skogsbruket avge mer koldioxid genom att ha ett större kolförråd än motsvarande produktionsskog efter hyggesperioden. Om hyggesbruket dessutom ger en högre skogsproduktion och fotosyntes är det inte så självklart vilken typ av skogsbruk som är bäst ur klimatsynpunkt.
Ta med produkterna
När man jämför kolbalansen av brukad skog med naturskog bör man även ta hänsyn till skogsprodukterna. All död biomassa stannar kvar och bryts ned i en naturskog, medan skörden av en brukad skog kan bli allt från toapapper till byggnader med mycket olika nedbrytningshastigheter. Om man antar att hela skörden låg kvar i skogen, skulle kolbalansen av en brukad skog bli mer lik den av en naturskog.
Slutligen kritiserar David van der Spoel och Rebecka Le Moine hur vi illustrerar koldioxidflöden i en skog med jämförbara utsläpp från biltrafiken. Det är enligt vår uppfattning ett bra sätt att sätta skogen i perspektiv till vardagslivet. Det förtydligar att skogens nettoflöden av kol är av samma storleksordning som civilisationens utsläpp i Sverige, och att vi måste förstå processerna bakom flödena och värna om skogen som kolsänka.
Håller du med? Om inte, kontakta redaktionen på debatt@miljo-utveckling.se