Hewan Temesghen: ”Först tyckte jag Sverige var fantastiskt”

Platsen förknippades länge med kriminalitet och droghandel. Men sociala insatser och polisiärt arbete har gjort att antalet anmälda brott har sjunkit och den upplevda tryggheten ökat, enligt statistik från polisen. Idag samlar torget varje månad hundratals människor för allt från dansuppvisningar till demonstrationer.

Mitt i strömmen av människor står Hewan Temesghen. Hon är nybliven ordförande i Rådet för de mänskliga rättigheterna och ser på platser likt Sergels Torg som centrala för ett fungerande samhälle.

– I dagens Sverige lever vi till stor del i filterbubblor. Det skapar en polarisering mellan människor, grupper och områden, vilket i sin tur leder till konflikter och missnöje. Därför är det extremt viktigt med platser där människor i olika åldrar och bakgrunder kan mötas, säger hon.

I ena handen håller hon en resväska. Snart ska hon ta tåget till Lund för att delta i det andra mötet som hålls i Rådet för de mänskliga rättigheterna. Rådet bildades i juni och har till uppgift att bidra med expertkunskap till Institutet för de mänskliga rättigheterna. Det består av totalt 20 ledamöter och Hewan Temesghen har valts ut att bli rådets första ordföranden.

– Det var en självklarhet att tacka ja. Det handlar i grunden om att värna och upprätthålla mänskliga rättigheter i Sverige, vilket inte minst vår nutid gör oss påminda om, säger hon.

En bekant till Hewan Temesghen går förbi på torget och kommer snabbt över för att hälsa. De växlar några ord och lovar varandra att ses snart.

Efteråt erkänner Hewan Temesghen att hon ”känner rätt mycket folk” och att en av hennes dolda talanger är att organisera stora fester. Det blir dock inte lika många fester längre, tillägger hon och säger att hennes två barn gjort att livet idag ser något annorlunda ut än vad det brukade.

Hon pratar snabbt och vill helst inte svara på frågor som kategoriserar henne, som hur gammal hon är. Inte för att hon skäms över sin ålder, säger hon. Utan för att hon tycker att ”vi måste sluta placera människor i fack”.

– Jag har sedan jag var ung försökt att undvika att svara på frågan hur gammal jag är som ett sätt att ifrågasätta åldersfixering. Vi lever i ett samhälle där ålderism och åldersdiskriminering är ett stort problem. Jag har mött så många kompetenta kvinnor, och män, som har svårt att få ett jobb för att de är över 55. Det är ett sådant slöseri, säger hon.

Hewan Temesghens engagemang för människors lika värde började redan när hon var barn. Hon minns tillbaka till när Band Aid gav ut singeln Do They Know It’s Christmas, skriven av Bob Geldof och Midge Ure. Låten släpptes för att samla in pengar till svältkatastrofen i Etiopien. Hewan Temesghen skulle fylla tio år och ha kalas. Hon valde då att dela ut singeln till alla sina klasskamrater som present.

– Jag har alltid sett på världen som en och att det inte finns några gränser. Det är ett lotteri var vi föds.

Hon själv föddes i Uppsala, men flyttade tidigt till Stockholm där hon fortsatte sin skolgång. I gymnasiet gick hon först i Tensta gymnasium i förorten och sedan på Östra Real i Stockholms innerstad.

– Jag har fått se olika delar av Sverige. När jag lämnade Tensta gymnasium och började Östra Real var det som att komma till en annan värld. Jag glömmer aldrig när jag fick frågan om det var okej för blonda att resa till Tensta utan att bli skjutna.

Upplever du att det är likadant idag?

– Skillnaden från då och nu är att det då kunde finnas fördomar åt båda håll, men att fördomarna kunde utmanas i mötet på skolan, på arbetet eller på fritiden. Idag finns inte de naturliga mötesplatserna i lika stor utsträckning, tyvärr.

En rad händelser och möten i tonåren och tidigt vuxenliv satte en ännu tydligare prägel på Hewan Temesghens bild av världen, vilket banade vägen för hennes kommande karriärsval. Ett tydligt skifte i hennes världsbild var när hon som fjortonåring åkte till krigsfronten i Eritrea för att se hur kvinnor stred sida vid sida med männen i gerillakriget mellan Eritrea och Etiopien.

– Jag blev förundrad över hur livet kan fortsätta som vanligt, även under krig. Under marken hade man grävt gångar och utrymmen för tandvård och sjukhus. Undervisningen ägde rum utomhus i skuggan av stora träd när det inte var flygräder. Jag minns särskilt ett möte med en ung kvinna som fått sitt ben amputerat efter att hon gått på en mina. Trots det hade hon så mycket livsglädje.

Andra händelser som har präglat Hewan Temesghen är hur hon blivit behandlad annorlunda i Sverige på grund av sitt namn och utseende. Hon berättar om när en lärare i gymnasiet kommenterade att hon var ”ovanligt bra på svenska”, eller när en rekryterare på en stor dagstidning först ville att hon skulle komma på intervju för en säljtjänst, men sedan svängde när hon uppgav sitt namn.

– Först tyckte jag att Sverige var fantastiskt, men med tiden så förstod jag att jag inte alltid skulle bli bemött fördomsfritt. När jag läste en av Statens offentliga utredningar, det blågula glashuset, så lärde jag mig om den institutionella diskrimineringen och Sveriges mörka historia när det gäller hur vi behandlat till exempel samer och romer. Det gav mig en förståelse att det även i länder som Sverige finns utmaningar med mänskliga rättigheter.

Hewan Temesghen hade länge planer på att studera juridik. Men begränsningen till enskilda länder som juridiken kan innebära gjorde att hon i stället riktade in sig mot mänskliga rättigheter. Hon tog en magisterexamen i konflikt – och fredsstudier, och har därefter varit verksam inom flera organisationer som Scouterna, Röda Korset, Centrum mot rasism och Afrosvenskarnas Riksförbund. Utöver det har hon bott i London, Madrid och varit engagerad i mänskliga rättighetsfrågor i Ecuador, Nicaragua och som fredsobservatör i Mexico.

Flera ungdomsgäng glider långsamt förbi över torgets stenplattor. Även om Sergels torg under de senaste åren blivit en lugnare och tryggare plats, anses torget och kvarteren runt omkring fortfarande vara en riskmiljö för unga att vistas i. Men arbete för att motverka det pågår, med en samlingslokal på torget och olika kulturarrangemang i syfte att locka bort ungdomarna från brottslighet.

Hewan Temesghen har själv jobbat med liknande frågor, fast med fokus på ungas fritid i Botkyrka och Södertälje kommun. Hennes uppdrag i Södertälje var att utveckla ”traditionella fritidsgårdar till moderna och kreativa mötesplatser”. Det innebar samarbete mellan olika aktörer, omvärldsbevakning, översyn och utvärdering av verksamheten och tillsammans med medarbetare och unga identifiera vad som kunde göras ännu bättre.

– Det är viktigt att arbeta främjande genom delaktighet, erbjuda aktiviteter i ett positivt sammanhang och att tillämpa pedagogiken “learning by doing” i verksamheten, säger hon.

Samtidigt brottades kommunen och polisen med ungdomsbrottslighet, samt att hantera det så kallade Södertäljenätverket. Ett problem för några av fritidsgårdarna var att obehöriga unga vuxna ville vistas i lokalerna, som riktade sig mot en yngre målgrupp. Hewan Temesghen säger att hennes engagemang gjorde att hon fick motta mordhot och under en period leva under skyddad identitet.

– Jag vet inte vem eller vilka det var, men det var arbetsrelaterat och uppenbart att jag utmanade informella maktstrukturer. Många trodde att jag skulle lämna uppdraget och jag minns att jag ringde min pappa och frågade hur han ställde sig till mordhoten. Då sa han att ”du ger väl aldrig upp”, nej sa jag så jag fortsatte och slutförde uppdraget.

Mot den bakgrunden säger Hewan Temesghen att en av hennes största farhågor med dagens samhällsutveckling i Sverige, som präglas av gängvåld och skjutningar, är att människor som kämpar för förbättring blir rädda och tystas ner.

– Det är en av de största farorna i samhället, att vi blir rädda, tystas ner och tappar tilltron till varandra. För att inte hamna där behöver vi ett gemensamt och positivt samhällsnarrativ som alla känner sig inkluderade i och är beredda att stå upp för. Det förutsätter modiga människor, säger hon.

Vad tror du ligger bakom utvecklingen?

– Det är flera saker. Vi ser att den sociala ojämlikheten ökar, avståndet mellan de rikaste och fattigaste har ökat samtidigt som det över tid inte har gjorts tillräckliga satsningar i vår välfärd. Det innebär att barn som växer upp i familjer med begränsade resurser löper större risk för sämre hälsa, sämre prestation i skolan, uppleva stigma för att de inte har råd med alltifrån saker till att delta i fritidsaktiviteter och löper därför större risk för att bli groomade in i kriminalitet.

Vidare säger hon att efterfrågan på narkotika och vapeninförseln till Sverige också är den del av problemet.

– Därför tycker jag att det är svårt att bara prata om repressiva åtgärder när det även behövs förebyggande och främjande insatser för unga om vi ska få till en långsiktig förändring. Sedan har det också skett en normförskjutning i debattklimatet. I den politiska retoriken har det alltmer refererats till ett vi och dom, vilket inte gynnar ett sammanhållande samhälle. Inför valet kunde man se att det var en peak, med polariserande och främlingsfientliga uttalanden i tusentals artiklar, mestadels om situationen i förorter. Det ökade tonläget i den politiska debatten är tråkigt av flera skäl men det många kanske inte vet är att den även ökar risken för politiskt motiverat våld.

Hur kan det kopplas till mänskliga rättigheter?

– När det gäller ökad social ojämlikhet och skillnader mellan olika grupper så handlar det till exempel om tillgången till ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. När det handlar om barn och unga så är det Barnkonventionen jag tänker på och då handlar det om alltifrån alla barns lika värde och rättigheter till rätten till liv och hälsa. Alla barn har rätt att leva utan att riskera att dras in i farliga situationer, eller bli utsatt för våldsbrott. Men i stället kunde vi nyligen höra en minister överväga livstidsfängelse för 13-åringar, säger hon.

Mannen med valthorn har slutat spela Amazing Grace och gått över till att spela en annan, mer tempofylld, låt. Hewan Temesghen berättar att den låt som präglat henne är ”I natt jag drömde”, en amerikansk fredssång som fick svensk text av Cornelis Vreeswijks 1964.

– Jag fastnade för den när jag var liten. Han sjunger om att det inte finns några soldater, inga gevär och inga krig. Det kanske låter banalt, men det har varit som en ledstjärna för mig under livet. Drömmen om en värld i fred, säger hon.

Just nu känns en sådan värld ganska långt borta, med Ukrainakriget och kriget mellan Israel och Hamas?

– Ja, och det värsta är att det alltid, alltid är civilbefolkningen som drabbas. Det är något som alltid har förvånat mig, att vi människor aldrig lär oss av historien. I krig finns det aldrig några vinnare.

Utöver att det fortfarande förekommer krig, lyfter Hewan Temesghen en rad andra skeenden i världen som pekar åt fel håll vad gäller mänskliga rättigheter.

– Efter kalla kriget såg vi en uppgång i antalet demokratier och det kändes hoppfullt. Nu ser vi att demokratin är på tillbakagång i många länder, vilket är oroväckande. Utöver det pågår en klimatkris som riskerar att driva miljontals människor på flykt. Efter coronapandemin har det också skett en tillbakagång i den globala ekonomin, med ökat barnarbete och behovet av omfördelning av resurser som påverkar genomförandet av Agenda 2030.

En utveckling som Hewan Temesghen däremot känner sig hoppfull inför är de nya regelverk som kommer från EU och som ställer krav på företag att ta ansvar över hela sin värdekedja. I sammanhanget lyfter hon direktivet för obligatorisk hållbarhetsredovisning Corporate Sustainability Reporting Directive, CSRD, samt Human Rights Due Diligence, som handlar om att hantera och minimera företagens påverkan på miljö och mänskliga rättigheter.

– Det har funnits olika internationella initiativ sedan tidigare, och uttalad ambition och vilja bland företag att ta ansvar. Men det har än så länge varit baserat på frivillighet. Det behövs lagstiftning, vilket nu kommer på EU-nivå. Jag önskar att det gick snabbare och längre, men jag ser det ändå som avgörande för att komma framåt, säger hon.

Mannen med valthorn har slutat spela och klockan börjar närma sig tre. Snart ska Hewan Temesghen ta tåget till Lund för att staka ut vägen för Rådet för de mänskliga rättigheters fortsatta arbete. Trots att världsläget just nu är mörkt, säger Hewan Temesghen att hon försöker att se ljust på framtiden.

– Det måste jag göra. Vi har sett en ökad medvetenhet om mänskliga rättigheter i världen och allt fler som står upp för sina rättigheter även om det funnits mer att önska när det gäller utfallet från till exempel arabiska våren, Black lives matter, Me too och upproret i Iran. Samtidigt kan vi se en rörelse för klimaträttvisa med Greta Thunberg i spetsen. Även om det backar inom vissa områden, går det framåt inom andra. Det kanske inte känns så, men ur ett längre historiskt perspektiv så går det åt rätt håll.