Havsbaserad vindkraft ska producera elektrobränsle för flyget: ”Nästan hela Sveriges förbrukning”

Berätta om satsningen?

– Planen är att producera en miljon kubikmeter elektrobränsle. 850 000 direktriktade till flyget och resterande till annan transportsektor, som marin trafik eller vanlig tung trafik. I tolv till arton månader framåt kommer vi i en förstudie att titta närmare på teknikval, geografi, olika typer av råvaror, hur mycket det ska kosta och samarbetsparters innan vi kan sätta i gång, säger han.

Hur ska det fungera rent konkret?

– Vattenfall producerar vindkraft och grön el till havs, sedan produceras vätgas kring de olika anläggningarna eller på andra platser. Därefter transporterar man vätgasen som vi kommer att ta hand om och omvandla till elektrobränsle med hjälp av biogen, CO2, som vi har samlat in från olika industrianläggningar. Egentligen kan man säga att det är en form av flytande el man gör. Man använder grön el, gör om det till vätgas och kopplar på CO2-molekylerna.

Hur stor klimatnytta kommer det att ge?

– Jag har inte reella tal för CO2-minskningen, det är något vi kommer att titta närmare på. Men om det här kommer på plats är det stora tal vi pratar om i antalet ton CO2 som kommer att minska i atmosfären. I Sverige är det viktigt för vår närmiljö och hälsa, men samtidigt, om man ska vara riktigt, riktigt krass, spelar det inte så stor roll vad vi gör i Sverige för klimatet i stort eftersom vi ligger på mindre än en promille av utsläppen i världen. Men lyckas vi med det här kan vi visa på att den här typen av anläggningar går att bygga även i andra delar av världen.

Vad finns det för utmaningar?

– Det mest kritiska just nu är att få i gång tillståndsprocesserna. Vi har fyra till fem parallella som måste fungera. Det handlar om tillstånd kring CO2-infångning, att bygga en anläggning som producerar elektrobränsle, tillstånd för vindkraft till havs och tillstånd för att producera, lagra och transportera vätgas. Det är viktigt att den här typen av stora projekt får politiskt stöd så att vi kan börja bygga den första anläggningen så snart som möjligt. Egentligen behöver vi de här bränslena redan nu, men framför allt när vi passerar 2030 för då kommer det att vara stor efterfrågan inom flygsektorn. Inte bara i Sverige, utan även i hela världen.

Hur stor är omfattningen?

– Det är ungefär lika mycket som Arlanda säljer under ett normalår, alltså ett år när det inte är pandemi. Det är nästan hela Sveriges förbrukning, som just nu ligger på ungefär 1,3 miljoner kubikmeter per år (2019).

Har det gjorts något liknande tidigare?

– Inte i den här storleksordningen, varken i Sverige eller världen. Så det är ett stort genombrott att ta sig an den här typen av stora anläggningar. Vi kanske inte bara bygger en anläggning, utan snarare två eller tre för att komma upp i de här volymerna.

Är det inte bättre att man slutar flyga och använder elen som tillverkas till annat?

– Sådana frågor kan man alltid ställa sig. Om vi ska ställa om måste vi göra kompromisser och olika vägval när det kommer till vilken typ av energi vi ska använda och var den ska komma från. Det som saknas mest är att vi ställer om våra beteenden. Just nu är det väldigt få som vill göra avkall på sitt eget liv. Personligen tror jag inte att det är ett alternativ att människor helt slutar flyga. Men om det skulle visa sig att vi flyger mindre i framtiden, kan vi använda energin som vi ska skapar till andra ändamål, som exempelvis den marina trafiken, säger Per-Arne och fortsätter:

– Sedan kommer omställningen att kosta. Inte bara för oss som bolag och för staten, utan även för hela samhället. Om man slår ut den här kostnaden på en flygbiljett kommer det kanske att bli 300 – 400 mer att flyga till London. Men det kanske är värt den summan om det innebär att vi kan flyga mer hållbart. Omställningen måste kosta någonting och det är hela samhället som måste betala.

Hur ser tidsplanen ut?

– Planen är att vara i gång 2029 med den första anläggningen, sedan skalar man successivt upp produktionen till en miljon kubikmeter. I bästa fall, om vi har tillståndsprocesser och teknik på plats, kan vi vara uppe i en miljon kubikmeter ganska snabbt efter 2030. Men det mest realistiska är någonstans mellan 2035 och 2040. Det är viktigt att komma i gång snabbt, för vi behöver egentligen den här redan nu. Men framför allt när vi passerar 2030 för då ser vi att efterfrågan i flygsektorn vara väldigt stor.