Det är inte utan yrsel och viss förvirring som jag sicksackar mellan montrarna på miljömässor, minglar på debatter, kollar redaktionsmejlen och pratar med företag som tänker nytt kring miljö. Samma känsla kommer krypande när jag kikar runt bland hyllorna i butiken i mitt kvarter.
Det är en uppsjö av budskap om en hållbar utveckling, nya CSR-verktyg, tips för bättre GRI-rapportering. Uppmaningar om att integrera sitt miljö- och kvalitetsledningssystem och sedan lägga på socialt ansvar på toppen. Vi ska köpa ekomärkta bananer, så klart. Men ännu hellre fairtrade och eko på en gång.
Det har hänt något sedan 2000-talet, något som Riokonferensen 1992 lade grunden till när Gro Harlem Brundtland tog orden ”hållbar utveckling” i sin mun. Plötsligt, eller det har så klart kommit smygande, handlar företagens miljöarbete inte bara om miljö utan även om arbetsvillkor, demokrati och långsiktigt och ansvarsfullt ekonomiskt tänkande. För den som vill hänga med idag gäller det att vara medveten på flera plan. Det är en komplex och sammanlänkad begreppsapparat och det krävs en fjärrkontroll med många knappar för att hantera den.
Från miljö till miljö och klimat till miljö och klimat och förstås biologisk mångfald som hänger tätt ihop med klimat, och sedan har vi socialt ansvar som kan delas in i allt från demokratiska frågor till rätten att organisera sig fackligt och justa arbetsvillkor och på det lägger vi ett ansvarsfullt ekonomiskt handlande och sist men inte minst människors hälsa.
Hann du andas? Och allt är förstås viktigt. Lika viktigt.
Men vart är vi på väg med alla dessa begrepp? Håller vi på att trassla in oss i ett ohanterligt ordnystan eller är vi kanske tvärtemot på väg mot ett blomstrande drömscenario?
Det värsta vore om allt detta bara är ett spel för gallerierna. Ett sätt för företag att kapptävla om att vara störst, bäst och snällast på marknadsplats. Det bästa vore om synen på miljöarbete är på väg att vidgas och om det innebär att det ges mer resurser. Både för att företagen insett att frågorna är mer komplexa än vad man tidigare trott och för att det anses lönsamt att jobba med dem.
Fler begrepp än tidigare kan å ena sidan göra verkligheten svår att överblicka för miljö/crs/hållbarhets/etcetc-chefen då det dyker upp verktyg efter verktyg i form av standarder och vägledningar på de olika områdena. Å andra sidan skapar det här förutsättningar för bättre affärsverksamheter och en bättre värld och vem skulle invända mot sådana argument?
Tänk om vi är på väg mot en inverterad Big Bang i miljöbegreppsvärlden. Istället för ingenting som blir jättemycket går vi från jättemycket till ingenting. Jättemånga begrepp blir inga begrepp. Om tio år kanske miljö, csr och hållbar utveckling har strukits från agendan. Då pratar vi inte längre om ekologiska eller fair trade-märkta bananer, grön el, csr-medvetna företag eller miljöbilar. Det kanske börjar med att alla begrepp blir ett enda samlingsord, lite så här:
Kunden:
– Är de här bananerna ”planetära”?
Butiksbiträdet:
– Ursäkta, va?!
Kunden:
– Ja, schyssta för planeten på alla sätt och vis.
Eller så försvinner begreppen helt och konsumenter och tillverkare börjar ta vissa saker för självklart:
Kunden:
– Är det här en bil?
Bilförsäljaren:
– Nej, den släpper ut koldioxid, så vi kallar den för en utsläppsbil. Men vi har en riktig bil här borta.
Det vore väl något? En värld där alla ser det som självklart att produkter och tjänster är framställda på ett uthålligt vis. En värld där inte miljöbegreppen behövs.