Forskare: ”Återställningen av våtmarker kan orsaka mer problem än nytta”

Slagordet ”Återställ våtmarkerna!” fokuserar mindre på att övertyga politikerna att agera och mer på att påpeka den långsamma framstegstakten. Men enligt forskare kan den tröga återställningstakten till och med vara fördelaktig.

Hjalmar Laudon är professor vid Institutionen för skogens ekologi och skötsel vid Sveriges lantbruksuniversitet. För fem år sedan startade han och hans kollegor ett omfattande forskningsprojekt som undersöker konsekvenserna av att återställa en näringsfattig myr, den mest förekommande typen av våtmark i Sverige.

– Min utgångspunkt var att det skulle vara positivt för miljön men våra resultat går stick i stäv mot vad både jag trodde från början och den generella synen på våtmarksrestaureringens betydelse, säger Hjalmar Laudon, i en kommentar.

Resultaten visar att två år efter restaurering är den torvmark som återställdes en nettokälla av koldioxid och började dessutom läcka metan, vilket är en betydligt kraftfullare växthusgas.

– Så ur klimatsynpunkt var det olyckligt, det är ju inte det vi vill med restaurering. Hur lång tid den här negativa effekten kommer att sitta i har vi ingen aning om. Vi är precis i början av effektstudien, säger han.

”Mer problem än nytta”

Enligt Hjalmar Laudon finns det mycket få andra studier i Sverige som har utforskat effekterna av våtmarksåterställning på kolbalansen. Historiskt sett har våtmarker varit en betydande kolsänka i tusentals år, och det kan därför verka logiskt att genomföra återställningsåtgärder för att återställa deras ursprungliga funktion.

– Men då glömmer man bort att det finns en tidsfaktor, att det kan ta tio, eller hundra år, innan den positiva effekten återuppstår. Det kan också gå snabbare, men det vet vi inte i nuläget, avslutar Hjalmar Laudon.

Mats Öquist, som också är verksam vid samma institution som Hjalmar Laudon, leder ett forskningsprojekt som har som mål att undersöka de negativa effekterna av våtmarksrestaurering. Utöver potentiellt ökade utsläpp av växthusgaser är projektet inriktat på att bedöma risken för en ökad metylering av kvicksilver. Denna undersökning kommer att genomföras genom provtagning i orörda områden samt i områden som har dikats och restaurerats.

– Vi hoppas att kunna säga någonting om hur snabbt den här restaureringen går, om vi får vinster för klimatet om tio, tjugo eller hundra år. Ofta vill man göra den här restaureringen som en ”quick fix” men det är inte säkert att det är så effektivt som man tror, säger Mats Öquist.

Vidare kallar han debatten om våtmarksrestaurering för bisarr.

– Det är otroligt mycket åsikter och otroligt lite vetenskap. Det satsas mycket pengar på att göra restaureringar på bristfälliga grunder. Vi vet inte hur de långsiktiga effekterna ser ut varken på klimatsidan eller när det gäller kvicksilver, avslutar Mats Öquist.