”Leverantörskontroller handlar om mer än uppförandekoder”

Svenska bolag agerar för det mesta inte förrän media har granskat leverantörsledet och uppdagat oegentligheter. Därför är efterlevnad och uppföljning av social och miljömässig hänsyn fortfarande en av de stora utmaningarna för de delar av svenskt näringsliv som har leverantörer i högriskländer.

Tilltron till uppförandekoder tar fortfarande över de juridiska och praktiska insatser som krävs för att bolag ska kontrollera sina leverantörsled i dag.

Den kommande redovisningslagstiftningen för så kallade ”icke-finansiella aspekter” kräver en konkretisering och beskrivning av den uppförandekod som bolaget följer och hur företaget granskar sina leverantörer. En sådan granskning kräver inte bara en expertis inom ämnen som mänskliga rättigheter, anti-korruption, arbetsrätt och miljö, utan också en ordentlig juridisk satsning rent avtalsmässigt.

Den 1 oktober i år trädde den brittiska lagen, The Modern Slavery Act, i kraft för första gången. Den ställer ett antal tuffa krav på bolag kring hur de hanterar frågor om exploaterad arbetskraft, människosmuggling och trafficking även i sina leverantörsled.

Lagen föreskriver en hög grad av transparens. De svenska bolagen med verksamhet i Storbritannien måste nu bredda sitt arbete med mänskliga rättigheter för att också få med de stora riskerna med modernt slaveri. Det handlar ofta om att granska situationen för de lägsta skikten i tillverkningskedjorna.

Den nya lagstiftningen kommer att tillämpas första gången under det räkenskapsår som inleds efter den 31 december 2016 och kommer att omfatta ungefär 2000 svenska bolag.

Det är viktigt att ha en kartläggning och riskprioritering av sina leverantörer – inklusive underleverantörer – i länder som exempelvis Indien och Kina. De är visserligen tillväxtmarknader, men de har fortfarande en väldigt hög risk inom hållbarhetsområdet. Kartläggningen blir nödvändig för att avgöra framtida sociala och miljömässiga investeringar.

De grundläggande momenten i ett uppföljningsprogram är:

· Tydlighet gentemot högriskleverantörer genom information och utbildning kring uppförandekoden. Här måste tydligt understrykas varför och hur detta ska göras.

· Annonserade och oannonserade revisioner, utförda av sakkunniga inom hållbarhetsfrågor, och stor kunskap om förhållandena i högriskländer.

· Förbättringsprogram där köparen tillsammans med leverantören försäkrar sig om stegvis förbättringar inom områden som avviker.

FN:s uppförandekod, Global Compact, som över 200 svenska bolag anslutit sig till, har med hjälp av stickprov i några tusen av de anslutna bolagen dragit slutsatsen att gapet mellan uppförandekoder och praktiska åtgärder är alldeles för stort. Vi vill se att detta gap nu minskar och att så många svenska bolag som möjligt arbetar förebyggande istället för att släcka bränder.

Nina Farrahi och Parul Sharma, Advokatfirman Vinge

Håller du med?

Om inte, kontakta redaktionen på debatt@miljo-utveckling.se