Under de senaste åren har klimattoppmötena följt efter varandra i en strid ström. Nu senast i Köpenhamn och Mexiko. I veckan vänder världen sina blickar mot Durban i Sydafrika där det 17:e klimattoppmötet pågår fram till den 9 december. På plats är deltagare från de 190 länder som är parter i FN:s klimatkonvention.
Ett avgörande beslut är vad som ska komma efter Kyotoprotokollets första åtagandeperiod 2008-2012.
De svåraste frågorna återstår. Vilken rättslig form den slutgiltiga överenskommelsen ska ha och hur världens länder gemensamt ska minska utsläppen ytterligare för att undvika en temperaturökning över två grader. Det krävs kraftiga åtgärder om man ska lyckas med detta. I-länderna behöver exempelvis minska sina utsläpp med 40 procent till 2020 och med hela 80-95 procent till år 2050.
Enligt EU:s klimatkommissionär Connie Hedegaard är EU öppna för en andra Kyotoperiod om vissa krav uppfylls. Bland annat att det finns en rättsligt bindande global ram för klimatfrågor och att det träder i kraft senast 2020. EU vill också ha en eller flera nya marknadsbaserade mekanismer för att främja utvecklingen av en internationell koldioxidmarknad.
Men ett rättsligt bindande avtal i Durban är ingen sannolik utgång. Därför diskuterar man för närvarande olika övergångslösningar. Det är framförallt två parallella spår som står på agendan. Det ena är Kyotospåret med en andra åtagandeperiod för i-länder, men det skulle täcka mindre än en femtedel av världens utsläpp eftersom många länder har valt att inte ratificera Kyotoprotokollet, Det andra spåret är det så kallade konventionsspåret. Den 6e december anländer ministrarna till Durban. Fram till dess arbetar tjänstemän från olika länder med att ta fram ett beslutsdokument som ministrarna kan jobba vidare med. Chefsförhandlare för Sverige är Anna Lindstedt.
Fakta
Viktiga frågor under förhandlingarna
Även länder som står utanför Kyotoavtalet behöver gå med på att reglera sina utsläpp. I förhandlingarna om detta är USA, Ryssland, Kina, Japan, Indien och Brasilien viktiga spelare.
Under de senaste förhandlingarna i Mexiko blev det klart att i-länderna ska betala cirka 650 miljarder kronor per år från 2020 i en klimatfond som ska investeras i långsiktiga klimatåtgärder i utvecklingsländer. Det är dock inte klart hur fonden ska styras, något som man förhoppningsvis kan enas om i Durban.
Kyotoprotokollets framtida roll hänger mycket på huruvida avtalet blir rättsligt bindande. Motsättningarna är nära förknippade med synen på hur ansvaret för utsläppsminskningarna ska fördelas mellan i-länderna och vilken roll u-länderna, särskilt de snabbt växande ekonomierna, ska ha i ett nytt avtal.
Frågan om uppföljning och rapportering är också viktig. Det behövs ett transparent system för att följa upp och rapportera både utsläppsminskningar och stödåtgärder.
I Cancún påvisades att de nuvarande utsläppsåtagandena sammantagna är otillräckliga för att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader, så i Durban måste man finna metoder för att lösa problemet med dessa ”ambitionsbrister”.