Efter IPCC-rapporten: Hur länge ska vi behöva prata om de goda möjligheterna?

António Guterres tar till orda i världens viktigaste fråga men det blir alldeles tyst. Inte för att FN:s nionde generalsekreterare har tunghäfta, utan för att FN:s klimatpanel IPCC återigen misslyckas med att arrangera en livesändning. Som vore organisationen lika dålig på att hålla presskonferenser som den är bra på vetenskap. Irriterande, men inte alls så frustrerande som IPCC:s budskap är – i dubbel mening: De globala utsläppen av växthusgaser ökar med enorma skador som följd, men samtidigt är de tillgängliga lösningarna fler och billigare än någonsin. Hur länge ska vi forskare behöva prata om dessa goda möjligheter att undvika gigantiska problem?

Jag blickar tillbaka och ser hur länge frågan följt mig: I datorn finns 22 503 filer med ordet ”klimat”, 23 562 med ”climate”. Dokument äldre än ett kvartssekel är krångliga att öppna. Men det går med en 28 år gammal studentuppsats som jag visst godkände. Den inleds med en retorisk fråg om det går att fiska på Sergels torg i en framtid när havsnivån är långt högre än idag. Temat rör utfallet på det första partsmötet till klimatkonventionen, COP 1 i Berlin 1995, i relation till vissa klimatscenarier. Enligt Sveriges klimatambassadör var mötet en framgång då enighet nåddes om att ett nytt möte skulle hållas… EU redovisade sitt mål att stabilisera utsläppen mellan 1990 och 2000. Miljöminister Merkel sa att Tyskland skulle minska dem med 25-30 procent åren 1987-2005.

Har mörkat effekterna länge

Vi vet att oljeindustrin länge hade mörkat effekterna av fortsatt klimatförändring, men IPCC var tydlig i sin andra bedömning samma år. En stabilisering på dåvarande halt växthusgaser (358 ppm, att jämföra med förindustriella 280 och dagens 420) förutsatte omedelbara utsläppsminskningar på 50-70 procent. Men vetenskapen avspeglades dåligt på COP1.

Likaså i Sverige. I miljömålssystemet från slutet av 90-talet låg siktet på 550 ppm, medan forskningen framhöll att redan 350-400 ppm kunde ge 2 graders uppvärmning. Med en kollega förordade jag själv i en rapport 2002, ett mål på 75 procents minskning 1995-2050, för att Sverige skulle ta sitt ansvar för en halt på 350-400 ppm utifrån lika utsläpp per person i världen.

Det går att klara nettonollutsläpp

De massiva utsläpp som skett sedan dess gör även det målet för svagt. Men sedan Parisavtalet är de politiska målen bättre kalibrerade med vetenskapen. Dessvärre räcker återstående koldioxidbudget enligt IPCC – för att sannolikt inte överskrida 1,5 °C, fördelad lika per person – till motsvarande tio års utsläpp i Sverige. Men det möjliggör samtidigt en linjär minskning till omkring år 2040. Och det går att klara nettonollutsläpp till dess, fem år före gällande riksdagsmål.

Styrmedel för en sådan utveckling ger långsiktiga signaler till medborgare och alla företag som ställer om. Det ger även ge stora sidonyttor i närtid, som bättre luft, kost, hälsa och ekonomi. Sådana nyttor framhålls även av IPCC. Möjligheterna är stora.

Ett skärpt svenskt mål skulle även ligga i linje med Guterres signal på pressträffen i måndags: ”leaders of developed countries must commit to reaching net zero as close as possible to 2040”. Låt oss hedra hans uppmaning, om än den framfördes för världen under tystnad.

Mikael Karlsson
Krönikör i Miljö & Utveckling och forskare vid Uppsala universitet