Inga produkter i varukorgen.
Dialektdispyter ställer världen på kant
Världens framtid står på spel, ändå tjafsas det mest om paranteser, siffror och synonymer. M&U:s reporter Martina Frisk grottar ned sig i dialektdispyterna.
You say to-may-toes and I say to-mah-toes…., gnolade filmstjärneparet Fred Astaire och Ginger Rogers i den svängiga biten Let’s call the whole thing off i 30-talsfilmen Shall we dance. Och just så kan man väl känna ibland. Att det kanske är lika bra att ”call the whole thing off”, att blåsa i visselpipan och lägga ned rubbet. Men nu är det inte alltid blott ett krossat hjärta till följd av en dialektdispyt som står på spel. Lika fånig som allvarlig är den infantila sandlådefajt som så ofta kommer igång när det är klimatet eller världens framtid som ska räddas. Våra olika dialekter (eller språk) och skilda värderingar av ett och samma ord är plastspadar som krafsar sönder slottet. Det gör att lagstiftning och internationella avtal ofta slutar i den populära förhandlingsdansen med grundsteget ett steg fram, två tillbaks.
Ta ratificeringen av en liten ändring i Baselkonventionen. Den så kallade Ban Amendment innebär att i-länder inte får exportera farligt avfall till u-länder. Ändringen antogs redan 1995 men har ännu inte trätt i kraft. Det skulle den göra när tre fjärdedelar av parterna, alltså de som ratificerat konventionen, också hade ratificerat tillägget. Men frågan drogs i långbänk över frågan: tre fjärdedelar av vilka parter? Av de som var parter vid tiden för omröstningen? Eller av de som är det nu? Även om EU implementerat tillägget och det idag är förbjudet för EU-länder att skicka avfall till u-länder har flera västländer lagt armarna i kors. Däribland USA, Kanada och Australien. Och den billiga, högriskexporten av farligt skrot till fattiga länder fortsätter.
Och ska det verkligen heta att man får en utsläpps”rätt”? Begreppsförvirringen uppmärksammades av Chalmersforskaren Christina Olsen-Lundh på ett seminarium om EU:s klimatpolitik: ”Man köper inte en rätt att förorena, utan man köper ett utrymme, en kvot.”
Lika svårt kan det vara med siffror. Som inför Köpenhamnsmötet. USA skulle sänka sina utsläpp med ett visst antal procent jämfört med 2005 års nivåer, Sverige och EU med ett annat antal procent och jämfört med år 1990. Till och med experterna gick vilse i labyrinten.
Vi pratar olika språk och jämför äpplen med päron. Men till och med vid en ytterst noggrann, exakt översättning blir det fel. För vi tolkar olika, ser med olika ögon, får olika instinktiva magkänslor av värdeord. Att ”sätta ett pris” på naturen var jättebra här i väst men helt verklighetsfrånvänt i många andra länder. Sätta ”natur” och ”dollars” i samma mening, är du galen?
Nyligen granskade Riksrevisionen regeringens köp av utsläppskrediter. Regeringen har beslutat att utsläppsminskningar utomlands ska uppgå till 6,7 miljoner ton ”år 2020”. Det är en tredjedel av etappmålet för utsläpp som ska uppnås samma år. Samtidigt innebär regeringens etappmål att en tredjedel av målet ”till år 2020” ska uppfyllas genom utlandskrediter. Riksrevisionens granskare kliade sig i huvudet: när skulle handeln börja och var det endast ”år 2020” som det skulle handlas? Och hur stora utsläppsminskningar skulle i så fall ske i utlandet under perioden ”fram till 2020”?
Det är skrämmande att retoriskt fråga sig hur stor del språkförbistringar och olika tolkningar av ett ord egentligen påverkar framstegen i klimatpolitiken och i miljöarbetet i samhället. Tänk om olika dialekter är en sten i skon, något som ställer sig i vägen och som hindrar oss från att stänga dörren till en allt varmare framtid. Tänk om alla dialektområden var små isolerade öar där skåningar såg frågande på norrlänningar. För att göra en klimatanalogi i den internationella politiksfären vill vi väl inte förstå varandra så illa att vi till slut sitter på en varsin liten sjunkande Maldiverna-ö och surar med krossade hjärtan?
