Det är Chile som har klimatmötet – jodå!

Ett helt nytt sätt att maximera flygets klimatpåverkan uppfanns – ställ in i en världsdel i sista stund, flytta till en annan

Men alla köpte inte en flygbiljett till. Själva COP-området i Santiago står tomt och öde, men alla de latinamerikanska parallellmötena för civilsamhället sker i alla fall.

Ofta med ett par hundra deltagare istället för ett par tusen, ibland med upplägg som känns nästan pinsamt ambitiösa när det nu inte är ett COP längre.

Vi är inte många utlänningar här, och just därför är vi så välkomnade; här finns en befolkning som nästan unisont beklagar att Chile avsade sig värdskapet. En besöksnäring som står utan bokningar. Alltifrån ungdomar till gamla tanter som betonar vikten av att omvärlden inte vänder ryggen åt Chile, just när möjligheterna finns för att utveckla landets demokrati och inte låta det stanna vid en bild av nedbrända tunnelbanestationer och tårgas.

Klimatkampen fortsätter

Mer centralt: Så här ser klimatkampen ut. Med all tänkbar respekt för de svåra förhandlingarna på COP25 – där det som är öppet följs utmärkt på UNFCCC:s hemsida och det som inte är öppet inte kan följas ens om man är på plats – så måste omvärlden nu agera snabbare än vad själva förhandlingarna förmår.

Det visar inte minst UNEP:s Gap Report; blir det bara vad som utlovats i ländernas nationally determined contributions inom Parisavtalet så bommar vi 1.5 eller 2-gradermålet, utan också ett skrämmande och vansinnigt otillräckligt tregradersscenario.

Klimaträttvisan central

För att komma längre, snabbare, måste klimaträttvisan vara central – och ingenstans lär man sig detta bättre än på det sociala klimattoppmötet i Santiago, eller med tårgas i ögonen på huvudgatan Alamedas nedre delar. Jag ser fem lärdomar.

Fem lärdomar

Den som gör rätt måste belönas. Protesterna i Santiago började med att Chiles regering ville höja priset på tunnelbanebiljetter. Det fick förstås många att undra hur allt hänger ihop; skulle vi inte just åka mer kollektivt för att minska vår klimatpåverkan?

När den som gör rätt straffas, tappar omställningen tempo – självklart kan tyckas, men vi kan alla räkna upp mängder av exempel då det var dyrare, knepigare och mer tidsödande att göra det som är bäst för klimatet.

”Zonas de sacrificio”

De mest utsatta får inte drabbas. I Chile argumenterar regeringen för behovet av ”zonas de sacrificio”, områden som helt enkelt måste offras för att landets mål ska nås. Här bor hundratusentals människor, och ännu många fler känner att deras välfärd offrats för att klara mål som andra bestämt, såsom Chiles i sig ganska imponerande mål om nettonoll i klimatpåverkan senast 2050.

Gula västarna i Frankrike och många andra liknande rörelser runt om i världen lyfter fram samma sak; låt inte omställningen finansieras av de med minst i plånboken och rikta inte subventioner och stimulans främst till de som redan har det gott ställt.

Storskalig solkraft i öknen

Hållbarhetsmålen måste hänga ihop. Chile visar tydligt hur fantastiskt snabbt delar av klimatomställningen kan ske, med ständiga rekord i hur billigt och lönsamt det är att exempelvis etablera storskalig solkraft i öknen.

Men många menar att klimatarbetet alltför ofta sker på bekostnad av andra hållbarhetsmål, med människor som måste flytta när dammar ska etableras eller med minskad biologisk mångfald när mer av storskaligt bioenergibruk etableras slarvigt.

Våga lita på magkänslan

Magkänslan måste räknas. Chile har en algoritm som räknar ut hur mycket det ska kosta att åka tunnelbana, men innan den slår till ska det nya beloppet godkännas av ansvarig minister.

Hon tvekade, kände att det skulle landa fel, och lämnade över frågan till regeringen i dess helhet. Här var magkänslan inte lika tydlig; höjningen klubbades och sen startade protesterna. Hade vi vågat lita på magkänslan – ”detta är fel” så hade mycket kunnat undvikas, i Chile såväl som i andra delar av världen.

Medborgare vill mer

De flesta vill mer – inte mindre. I tider av både Trump och Thunberg, både Bensinuppror och Fridays For Future är det ibland otydligt för beslutsfattare hur foilkviljan egentligen ser ut. Då är signalen från Chile, årets värd för FN:s klimatmöte, tydlig och viktig att uppfatta: Medborgare på detta klot vill mer, inte mindre.

Man lär sig mycket i Madrids gråa förhandlingskorridorer. Men minst lika mycket lär man sig på de mer färgstarka gatorna i värdlandets huvudstad Santiago: Är klimatarbetet bara rättvist utformad, rimligt förankrat, belönar den som är med och inte den som är mot, och fångar in fler dimensioner av hållbarhet än enbart klimat, ja då finns nästan ingen gräns för hur snabbt och hur långt vi kan gå.

För det är vår gemensamma framtid vi utformar nu; i konferenscentren och på gatorna.