Den stora plastjakten i Uppsala

Nere på marken berättar Anna Hilding från Uppsala kommun och Anders Pettersson, säljare av förbränningstjänster vid Vattenfalls kraftvärmeverk, om hur de samarbetar för att minska andelen fossila utsläpp. Snart är koldioxiden i röken från verkets panna för förbränning av avfall till 60 procent fossilfri. Men de 140 000 ton fossil koldioxid som kvarstår, nästan lika mycket som fordonstrafiken i kommunen släpper ut, är svårare att få bort. Det är bakgrunden till Uppsala kommuns stora plastjakt.

– Plast är en stor andel av avfallet som kommer in till oss numera, säger Anders Pettersson.

Kraftvärmeverket, som levererar el och fjärrvärme till kommunen, bränner avfall från hela regionen, från hushåll, industrier, byggen och så vidare. Vattenfalls personal behöver därför hjälp av en mängd olika verksamheter för att få ner plastinnehållet.

– Producenterna av plast gör produkter som är svåra att materialåtervinna och det måste vi som ska energiåtervinna avfallet betala för via handelssystemet för utsläppsrätter inom EU, säger Anders Pettersson.

Pelletspanna står klar

Annat fossilt bränsle, nämligen torv, är lättare att bli av med. Det ersätts med träpellets. En ny panna för det står färdig intill avfallsverket och år 2022 ska en panna för rester från skogsbruket också vara på plats.

Plasten kommer däremot in med det avfall som verket åtagit sig att bränna och därför inte styr över. Det var därför som Anders Pettersson bad kommunen om hjälp. Där fanns en fokusgrupp med namnet Jakten på plasten, som samarbetade inom ramen för Uppsala Klimatprotokoll. År 2017 inleddes ett samarbete där även företag och annan offentlig verksamhet deltar. Projektet leds av Anna Hilding som är miljötekniker på avdelningen för ekologisk hållbarhet hos kommunen.

– Vi kommer aldrig att bli fossilfria om vi inte gör något åt plasten, säger hon.

Läs mer: Så vill EU hantera plasten

Eftersom ungefär 80 procent av plastavfallet i Uppsala hamnar i Bolanderverket syns det tydligt just här hur väl plastjakten lyckats.

Den här förmiddagen, vid elvatiden, hänger ett långt sjok plast ner från den stora gripklo som ska föra in bränsle till en av anläggningen avfallsugnar. Det svävar kanske femtio meter ner mot botten av det utrymme där bränslet samlas inför vidare transport till avfallspannan. I gripklon, som kan lyfta mer än fem ton, finns för tillfället en bränsleblandning som till största delen består av hushållsavfall. Plastpåsarna är många, men där syns också ett cykeldäck. Ibland hamnar även kylskåp här. Sopsorteringen i kommunen kunde bli bättre, konstaterar Anders Pettersson:

– Av det som hamnar i påsen är mellan 30 och 35 procent rätt sorterat. Resten är fel. Jag är förvånad över att vi tycker att vi kommit långt med källsortering i Sverige, säger Anders Pettersson.

Mer och mer plast

I själva verket har det blivit mer plast med åren och mer kan det bli. Även om vissa flöden minskat på grund av projektet, som användningen av plast till soppåsar, ökar flödet rent generellt i samhället.

– Konsumtionen bara ökar och ökar så det dröjer innan vi ser resultat, säger Anna Hilding.

Plasten har tekniska fördelar som gör den svår att ersätta. Och återvinningen försvåras av att plastprodukter ofta är sammansatta av flera material medan återvinnarna vill ha rena flöden.

– De som materialåtervinner plast helst bara ha polyeten eller polypropylen. Är det fler plastsorter i en produkt får den återvunna produkten sämre kvalitet, säger Anna Hilding.

Företag deltar i samarbetet

Avfall från övrig verksamhet, alltså inte konsumenter, står för en stor del av avfallet. Därför finns flera företag med i samarbetet och även annan offentlig verksamhet. Det är därifrån produkterna som först ska åtgärdas kommer, nämligen Akademiska sjukhuset.

Plastflödet därifrån, i form av gula plastbehållare med riskavfall, är betydligt enklare att hantera än hushållens felsorterade komplexa plastsopor. Flera av dem lyser gula på planen utanför förbränningsanläggningen och andra transporteras på ett separat löpande band ner i ugnen. I dem finns kanyler, kroppsvätskor, cytostatika och annat från sjukvården, som gör att kraven på hur de hanteras är stora. Drygt 130 000 sådana destrueras här varje år, har Anders Pettersson räknat ut.

Men snart kan det bli ändring. Kommunen och sjukhuset har hittat företag som kan erbjuda ett icke fossilt alternativ, bland annat ett som idag levererar likkistor i biomaterial.

– Regionen kommer att fråga efter en biobaserad riskavfallsbehållare så fort den finns på marknaden, säger Anna Hilding.

Produkten ska bli föremål för enskild upphandling. Då behöver det företag som lägger bud inte åta sig att leverera ett mycket stort antal andra produkter, vilket annars är det vanliga när landsting gör en upphandling.

Upphandling nyckeln till framgång

Anna Hilding anser att offentlig upphandling är ett av de viktigaste verktygen för att få offentlig sektor att komma till rätta med plastproblemet. För att gå vidare i plastjakten, arbetar kommunen med förändrad kravställan för att uppmuntra återvunnen plast. Tillsammans med externa experter har verktyg för livscykelanalys utvecklats för att jämföra plastprodukters klimatpåverkan. Kommunen utvecklar också generella verktyg för upphandling, som ett specialverktyg för att utvärdera leverantörerna. Det finns redan verktyg för andra material. Det samlar in data från leverantörer om de produkter de erbjuder, hur de transporteras, med mera och räknar sedan ut klimatpåverkan.

Fördelen med verktyget är att leverantörerna inte detaljstyrs. Det hjälper dem istället att bli mer kreativa och hitta nya sätt att minska plastens fossila utsläpp.

Men rangordningen för olika material är i alla fall fastställd:

– Vi vill ha återvunnen plast när det finns. Finns det inte frågar vi efter produkter i förnybar råvara. Om det saknas, vill vi ha polyeten som vi vet har mottagare i återvinningsledet, förklarar Anna Hilding.

Utvecklar digitalt verktyg

Ska plastjakten lyckas, måste de 35 000 anställda hos projektets medlemsorganisationer förstå varför det är viktigt att få ner plastanvändningen och sortera det som ändå används på rätt sätt. Därför utvecklar projektet ett digitalt utbildningsverktyg. Det ger återkoppling som visar vad den som gått utbildningen lärt sig och ifall några grupper behöver mer stöd för att klara plastjakten.

– År 2030 ska kommunen inte köpa någon plast som inte är återvunnen eller förnybar, säger Anna Hilding.

Läs mer: Fresenius Kabi jagar plast med Ragn-Sells

Då blir även Bolanderverkets anläggningschef Johan Siilakka nöjd trots att han faktiskt blir av med bränsle med högt energiinnehåll och låg vikt. Han har också i uppdrag att se till att anläggningen fungerar bra. Med plasten kommer bland annat problem med utsläpp av dioxin, vilket ställer stora krav på förbränning. När Johan Siilakka ansluter till samtalet om plasten säger han:

– Jag vill bli av med fossildelen av bränslet.

I vaktkuren som alla gäster passerar på väg in och ut till anläggningen skyltar Vattenfall med sitt miljöengagemang. När mötet om plasten är slut, tar Anna Hilding bussen tillbaka till kommunhuset i centrum. Här ska inte användas mer fossilt bränsle än nödvändigt.

Läs mer: Ny rapport: Ökad plaståtervinning kan ge miljardbelopp