Azerbajdzjan ska lösa EUs energikris – men är det ok?

Statliga Socar är den stora spelaren och tillsammans med flera internationella företag förflyttar de jakten på det svarta guldet från land ut till havs. I takt med att oljereserverna sinar blir gasborrning en allt viktigare del av verksamheten.

Och EU är intresserade, till och med mycket intresserade av att få ta del av energikakan. De har redan börjat pumpa in stora summor pengar i det infrastrukturellt gigantiska gasledningsprojektet. I vintras undertecknade José Manuel Barroso och Azerbajdzjans president Ilham Aliyev en deklaration där Azerbajdzjan förbinder sig att leverera stora mängder gas till den europeiska marknaden. Via den så kallade södra korridoren ska gasfälten i Azerbajdzjan kopplas samman med konsumenterna i EU.

Men EU är inte de enda som sneglar mot gasfyndigheterna i Kaspiska havet, de är inte heller de enda som ser en bristsituation framför sig på energifronten. Iran i söder, Sovjet i norr, Kina i väst är alla i skriande behov av energi för att utveckla sina industrier. Just nu pågår det en ”skönhetsdisksussion” där den som betalar mest antagligen kommer att kamma hem affären med Azerbajdzjan.

Inte bara positivt

Men att vara ett land rikt på de svarta guldet är inte enbart positivt, det blir solklart, även för en besökare som först bländas över huvudstadens vackra siluett. I de centrala delarna av huvudstaden Baku pryder pampiga byggnader gatorna och i de dyraste kvarteren trängs samma affärer som i vilken annan välbeställd del av världen som helst, Chanel, Gucci, Tommy Hilfiger. Här shoppar den välbeställda eliten.

Tar man sig några tunnelbanestationer längre ut har man helt plötsligt hamnat i forna Sovjet. Här är det inte längre lika välstädat. Människor bor i gamla dåligt underhållna öststatskåkar och kör runt i Lador som sett sina bästa dagar. Vatten? Ja, det finns det tillgång till max några timmar om dagen. Tar man sig ännu längre ut ur staden pumpas olja upp ur marken mitt i bostadsområdena. Olja sipprar upp från marken utanför butikerna. Så här lever en stor del av landets befolkning.

Bristen på demokrati är en viktig del i den ohållbara miljösituationen. Azerbajdzjan blev en egen stat 1991 när gamla Sovjetunionen kollapsade. Sedan dess har makten gått i arv inom familjen Alijev. Regeringen själva hävdar att Azerbajdzjan är en demokrati, men i själva verket har oppositionen inte någon tillgång till media, den som skämtar om regeringen riskerar att hamna i fängelse, korruptionen är utbredd i landet och den lagstiftande makten svag.

– Ni förstår kanske varför jag hatar olja, säger Elchin I Shikhlinsky, chefredaktör på Ayna-Zerkalo som är en av de största dagstidningarna i landet när jag träffar honom i huvudstaden Baku.

Han får medhåll av Leyla Alieva, forskare och en av de som startade den gröna NGO-rörelsen i landet. Att bryta olja i länder med en skakig demokrati ger negativa effekter.

– Jag skulle säga att det rent utsagt är destruktivt. Azerbajdzjan skulle vara ett helt annat land om vi inte hade oljan. Det enda regeringen är intresserade av är nationell stabilitet och att fortsätta att tjäna pengar. Tidigare hade vi en oberoende medelklass, vi hade intellektuella tänkare och man lärde sig saker i skolan. Idag köper du dig dina betyg. Hela systemet är korrumperat.

Ytterligare en aspekt av det hela är att Azerbajdzjan varit mycket dåliga på att utveckla andra grenar av näringslivet.

– Oljan kommer inte att ta slut, säger Tamam Bayatly, BP:s kommunikaitonsansvarige i Baku och tittar oförstående på mig. Varför tror du att vi har tecknat avtal med statliga oljebolaget Socar för 30 år framåt och jobbar med att få till en förlängning? När oljan tar slut där vi borrar idag, då hittar vi nya fyndigheter.

EUs roll?

Hur ställer sig då EU till allt detta? Flera personer med tunga positioner i landet beskyller EU för att blunda för problemen. Från Bryssel hävdar man att Azerbajdzjan varit en besvikelse när det gäller pressfrihet, och demokrati.

Men i relationen mellan EU Azerbajdzjan är det Azerbajdzjan som sätter agendan, eftersom de inte är beroende av ekonomisk hjälp från EU och har flera intressenter i rad. Och EU vill vara på god fot med Azerbajdzjan. Det behöver ju som sagt få ta del av kakan.

Frågan är om EU ska förlita sig på ett land som Azerbajdzjan när det gäller sin framtida energiförsörjning. Regionen är instabil, med Iran i söder, Ryssland i norr och Armenien i väst där Azerbajdzjan har en olöst konflikt om regionen Nagorno- Karabach som båda säger sig ha rättighet till.

Och även om regionen var tillräckligt stabil, vad har EU och i förlängningen även Sverige för skyldigheter mot landets befolkning? Är det ok att blunda för vad som sker i landet för att få tillgång till det svarta guldet? Och är en satsning på en icke förnybar energikälla den rätta vägen för att klara vår framtida energiförsörjning i Europa?

Det har twittrats och diskutreats om ifall Azerbajdzjan kommer att klara att arrangera den stundande Melodifestivalen. Det är inga problem kan jag intyga som varit på plats. Pengarna finns om viljan gör det. Ett större frågetecken är hur EU ska förhålla sig till situationen i landet i sin framtida energipolitik.