Analys: Vem får stämma EU för otillräckliga klimatmål?

Drabbade av skogsbränder

För första gången inleddes en sådan klimaträttegång på EU-nivå under maj 2018. Den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra och 36 personer från olika länder inom och utanför EU menade att konsekvenserna av klimatförändringarna påverkade deras mänskliga rättigheter. Till exempel hade skogsbränder och mildare vintrar slagit hårt mot samernas betesmarker för renar och drabbat människor som försörjer sig genom jordbruk och turism. Därför väckte de talan vid tribunalen, som är en del av EU-domstolen, mot Europaparlamentet och rådet, som lagstiftat om EU:s klimatåtgärder.

De angripna klimatåtgärderna syftar till att uppnå målet att minska växthusgasutsläppen med 40 procent till år 2030 jämfört med nivåerna för år 1990. EU:s klimatmål är en konsekvens av Parisavtalet, enligt vilket EU ska bidra till att begränsa den globala temperaturökningen till 1,5–2 °C. Det är de lagstiftningsakter som syftar till att uppnå klimatmålen som sökandena menar är otillräckliga och vill att EU-domstolen ska ogiltigförklara, för att tvinga unionslagstiftaren att höja ambitionerna. Till stöd för sin talan presenterade de omfattande vetenskapliga fakta.

Tribunalen beslutade dock att avvisa deras talan på grund av att de inte var personligen berörda av klimatåtgärderna (se mål T-330/18). Därmed kunde tribunalen inte pröva frågan om lagstiftningsakternas giltighet.

Måste vara ”direkt och personligen” berörd

För att fysiska och juridiska personer ska få väcka talan om att ogiltigförklara EU:s rättsakter krävs enligt artikel 263.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) att de är direkt och personligen berörda av rättsakterna ifråga. Båda villkoren måste vara uppfyllda och därför räcker det med att tribunalen konstaterar att sökandena inte är personligen berörda av lagstiftningsakterna för att komma fram till att de inte har talerätt (se mål C-583/11 P).

EU-domstolen tillämpar en rättspraxis kring talerätt som sträcker sig långt bakåt i tiden. Redan 1963 uttalade EU-domstolen det så kallade Plaumann-kriteriet för att anses vara personligen berörd. Det innebär att enskilda är personligen berörda ”endast om beslutet angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem i förhållande till alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till” (se mål 25/62). Denna rättspraxis har lett till att det i praktiken är mycket svårt för enskilda att få talerätt vid EU-domstolen.

Leder till moment 22

Alla kommer sannolikt att påverkas av klimatförändringar på ett eller annat sätt – även tribunalen konstaterar detta. Sáminuorra och de andra sökandena argumenterade att konsekvenserna av klimatförändringar påverkar dem personligen på så sätt att den kränkning av mänskliga rättigheter som klimatförändringar kan medföra är specifik för varje individ.

Tribunalen besvarade detta argument genom att konstatera att en sådan tolkning i sig inte kan leda till talerätt, eftersom det skulle riskera att göra villkoren för talerätt meningslösa. I så fall skulle nämligen alla kunna få talerätt, vilket inte är förenligt med en tillämpning av Plaumann-kriteriet. Resonemanget verkar leda till ett moment 22, då alla mer eller mindre kan vara berörda av klimatförändringar – men just därför kan ingen vara mer berörd än någon annan! Något krav på en ovillkorlig talerätt vid EU-domstolen framgår inte heller av artikel 47 om rätten till ett effektivt rättsmedel i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (se punkterna 50–52 i tribunalens beslut, T-330/18).

Skarp kritik mot EU

Finns det då några tecken på att det kommer att ske en utvidgning av EU:s talerättsregler för enskilda?

Påtryckningar från framförallt miljöorganisationer har lett till skarp kritik mot EU från Århuskommittén, som övervakar tillämpningen av Århuskonventionen. I enlighet med konventionen ska EU ge enskilda tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor. Denna kritik har i sin tur lett till att EU-kommissionen på rådets begäran ska genomföra en utredning om detta och bedöma om det är lämpligt med en lagändring. Utredningens resultat kommer att presenteras efter 30 september 2020.

Få får angripa EU:s klimatåtgärder

De som i vilket fall får angripa EU:s klimatåtgärder utan att behöva vara direkt och personligen berörda är de så kallade priviligierade sökandena enligt artikel 263.2 FEUF. Dessa är Europaparlamentet, rådet, EU-kommissionen eller medlemsstaterna själva. Sannolikheten att de skulle vilja ge sig in i en rättslig strid om den klimatlagstiftning de själva har kommit överens om är dock låg.

Konsekvensen av att domstolen avvisar talan blir att frågan om ifall EU:s klimatmål är otillräckliga lämnas obesvarad. Rättsläget kan därför anses vara oklart vad gäller vilka klimatåtgärder som kan angripas, vilka högre unionsrättsliga normer de skulle kunna strida mot (till exempel grundläggande rättigheter och principer) och i vilken omfattning unionslagstiftaren bör beakta klimatvetenskapen.

Slutsats

EU-domstolens tuffa krav för talerätt får konsekvensen att enskilda i stället får vända sig till nationell domstol i första hand.

Precis som i EU-domstolens tidigare rättspraxis påpekar tribunalen i sitt avvisningsbeslut att EU-rättsakters giltighet även kan prövas genom ett förfarande för begäran om förhandsavgörande. Det innebär att nationella domstolar kan ställa en fråga till EU-domstolen om klimatåtgärdernas giltighet. Detta utgör tillsammans med möjligheten att väcka ogiltighetstalan direkt vid EU-domstolen ett ”fullständigt system för kontroll av huruvida EU-rättsakterna är lagenliga” enligt domstolen (se till exempel mål punkt 40 i mål C-50/00 P). Visst kan det också vara så – förutsatt att samspelet mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen fungerar såsom det är tänkt i praktiken.

En annan förutsättning för att driva ett sådant mål i nationell domstol är talerätten även där. Dessutom är det den nationella domstolen som fattar beslut om att vilandeförklara målet för att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen. Det finns därför ingen garanti för att domstolen inhämtar ett förhandsavgörande när en part yrkar det.

Fanny Vesterberg
Redaktör, jurist

Läs mer: Analys av utbygganden av Preemraff en komplicerad fråga