Franska parlamentsvalets vinnare blev inte Le Pens extremhöger, utan den samlade vänstern i Nouveau Front Populaire (NFP). Hur de hanterar klimatkrisen kan avgöra om tre handlingsförlamade år väntar eller om de hittar en framgångsrik ”cohabitacion” med president Macron och hans parti. Här är vägvalen!
Den franska vänsterns interna splittring har länge gjort den svag, särskilt i systemet med enmansvalkretsar. Därför var det en stor sak när NFP på fyra dagar kunde få ihop ett 24-sidigt program som alla sju vänster- och miljöpartier av betydelse gick till val på. Snabbheten märks också i dokumentet; de flesta punkterna är allmänt hållna, det var lättare att komma överens om nya utgifter än om vad man ska spara på och områden där man inte är överens om utelämnas – som Kristerssons uttalande ”vi ska samarbeta om sånt vi är överens om”. Styrkeförhållandena i senaste opinionsmätningen tycks ha avgjort balansen i programmet; att Jean-Luc Mélenchons populistvänster La France insoumise (det okuvade Frankrike) var ungefär tre gånger större än miljöpartiet märks i skrivningarna. Just denna balans är central för fortsättningen; Mélenchon leder konstellationens största parti men är också den som provocerar flest av mittenväljarna; blir han premiärminister försvåras möjligheterna till konstruktivt samarbete.
Programmet från NFP lusläses nu av president Macron och hans parlamentariker. Inom ekonomi och sociala villkor är det mycket som går emot precis vad Macron tagit strid för, med stora svårigheter att hitta en konstruktiv väg framåt. På klimatområdet finns bättre möjligheter att bygga en bas av samförstånd och undvika att politiken paralyserad.
Att ta fram en klimatlag för att nå klimatneutralitet 2050, som NFP vill, är inga problem, inte heller storskalig tilläggsisolering av bostäder, ett program för franskt ledarskap inom solceller, elbilar och batterier eller nya storsatsningar på vindkraft och utbyggt elnät. Allt detta vill Macron också och att NFP inte ens nämner kärnkraften är en öppning för en energiuppgörelse Frankrike behöver.
NFPs främsta bredsida är mot rasism och främlingsfientlighet. Det märks även på klimatområdet, med skrivningar om att skapa en juridisk definition av klimatflyktingar, ”för att garantera ett värdigt mottagande”. Frågan är både angelägen och juridiskt knepig – perfekt för att nå en överenskommelse som inte behöver leverera i närtid!
Värre är det med NFPs lista på vad som ska ske de första 15 och 100 dagarna – dyrt, svårgenomförbart och svårsmält för Macrons väljare. Det handlar om prisstopp för mat, energi och drivmedel, att dra tillbaka Macrons 10% skatt på elräkningen, stoppa prishöjningar på gas, ge gratis el till alla motsvarande större delen av fattiga hushålls elförbrukning och förbjuda att el, värme och gas stängs av om räkningar inte betalts. Dessutom ska ett pristak införas för flygresor till franska territorier utanför EU.
Kanske är Macrons möjlighet att det mesta i denna lista knappast heller prioriteras av de mer klimatengagerade i NFP; förverkligas förslagen förvärras ju Frankrikes klimatpåverkan. Skulle några av dem tveka kan maktbalansen snabbt skifta från de182 mandat NFP fick i valet mot Macrons partis 168 – Le Pens parlamentariker har redan slagit fast att de ska vara i opposition och kan i praktiken räknas bort.
Macron kan i en klimatmässig charmoffensiv också ta fasta på NFP-manifestets krav på en nationell kollektivtrafikplan, som är i linje med satsningar han redan gjort på minskat inrikes flygande. Vänsterns förslag om sänkt moms på kollektivtrafik och förbud mot att lägga ner tåglinjer kan hänvisas till arbetet med en sådan plan.
Andra delar i NFPs program får ses som valrörelsespinn utan verklighetskoppling, som att införa en kilometerskatt på importerade varor och en klimatbaserad förmögenhetsskatt. Det pekar på att dokumentet, om nu är början på en ny regeringsera för Frankrike, skrevs med syftet att ena sju partier och hålla borta Le Pens gäng från makten.
Nu börjar det svåra arbetet att hålla ihop sjupartikonstellationen, skala bort det som var överbud för valrörelsen och hitta utgångspunkterna för att styra landet tillsammans med president Macron.
För Macron var valet en missräkning, men inte den katastrof det ett tag såg ut att bli. Och kanske är det denna renodling av presidentämbetet han sökt för sina sista tre år; mer fokus på EU- och utrikespolitiken där hans ställning är oförändrad och där omvärlden tycks uppskatta hans ledarskap mer än fransmännen gör.
För Sverige slutligen, är franska parlamentsvalet en lärdom i hur kampen mot främlingsfientlighet kan ena partier som annars träter, men också en fortsättning på den signal Gula Västarna gett i många år: Omställningen behöver ske på ett sätt som inte slår mot den som redan har begränsade marginaler.
Den svenska vänstern har anledning att utifrån det franska valet begrunda hur vidlyftiga och ofinansierade satsningar man kan tillåta sig. Plötsligt ska man förhandla om vilka delar som förverkligas och vad som skalas bort, och riskerar stå med tuffare klimatmål men en politik som de facto ökar utsläppen.
Mattias Goldmann