Analys: Klimatpolitiska handlingsplanen i tio punkter

Så har Regeringens klimathandlingsplan ”Hela vägen till nettonoll” äntligen kommit, i sista stund för att uppfylla klimatlagens krav, men också tidigare än vad klimatministern önskat sig. Här är tio centrala lärdomar för det fortsatta klimatarbetet.

1. Fokus 2045. Regeringen skriver att ” Klimatpolitiken bör styra mot det långsiktiga klimatmålet att nå noll nettoutsläpp av växthusgaser senast 2045 och därefter negativa utsläpp. De nationella etappmålen är viktiga kontrollstationer på vägen mot det långsiktiga klimatmålet.” Så är det de facto inte idag – det svenska klimatpolitiska ramverket rangordnar inte målen, och såväl IPCC som överenskommelsen från COP28 betonar att mål och utsläppsminskningar under ”detta kritiska årtionde” är avgörande. När regeringen närmast tänker bort 2030-målen, är det kanske för att de inte ser hur de målen ska kunna nås med kraftigt sänkt reduktionsplikt, sänkt skatt på fossila drivmedel och ett SD-samarbete som tycks ha stoppat en rad konkreta förslag i närtid.
   När årtalet 2030 trots allt dyker upp 176 gånger i texten, fler än 2040, 2045 och 2050 tillsammans, så är det för att EU:s Fit for 55 ställer krav på oss redan då. De ska dock i stor usträckning nås genom att köpa utsläppsrätter, se nedan.
2. EU har ledartröjan. Regeringen konstaterar att EU snart har en närmast heltäckande klimatpolitik genom ETS, det tillkommande utsläppshandelssystemet ETS2 för transporter och bostäder och ESR-kraven för det som fortsatt bestäms nationellt. På de områden där regeringen vill att mer ska hända, är det nästan genomgående passningar till EU, såsom att flygets höghöjdseffekt bör in i utsläppshandeln. På ett enda område är regeringen kritisk mot EU; ”Den politik som införts på EU-nivå har tyvärr inte i tillräcklig utsträckning beaktat kärnkraftens roll.” Ingenstans tycks regeringen reflektera över det som samstämmiga opinionsmätningar pekar på: Att vi efter EU-valet i juni får ett klimatmässigt försvagat EU-parlament och några månader senare en väsentligt mindre klimatdrivande EU-kommission som rentav kan komma att riva upp betydande delar av det regeringen nu har som grund för att lägga stora delar av nationellt klimatagerande åt sidan.
3. Näringslivet är i centrum – men inte deras önskemål. När regeringen höll presskonferens, kallade klimatminister Pourmokhtari näringslivet för en del av miljörörelsen – en benämning båda parter troligen är lika obekväma med. Den omfattande satsningen på mer fossilfri el motiveras med näringslivets behov, men skrivelsens  starka fokus på kärnkraft (omnämnt 75 gånger mot vindkraft 25, vattenkraft 3 och solceller 4) betyder ju också att detta behov av ny el, försiktigt uttryckt, inte kommer att lösas i absolut närtid.
4. Fossilfri elektrifiering. På femte textsidan slår regeringen fast att ”För att kunna nå Sveriges klimatmål och åtaganden inom EU är den allra viktigaste förutsättningen tillgången till fossilfri energi till konkurrenskraftiga priser”, utan att någon gång i den 245 sidor långa skrivelsen hämta hem påståendet. Det skulle ju också kunna vara tillgång till arbetskraft, kapital, marknad… Trots denna starka betoning ges inga nya besked om till när det ska finnas ny fossilfri el; målbilden 300 TWh 2045 anges men inte resan dit, varken gällande ekonomiska villkor för kärnkraft eller havsbaserad vind, kommunala vetot, slutförvaret eller andra knäckfrågor.
5. Ladda på. Helt i linje med fokuset på mer el är fokuset på mer eldrift av fordon, fartyg och flyg. Att arbetet styrs upp välkomnas säkert av många, med Energimyndigheten som samordnare, liksom att det kan komma en ”rätt att ladda”-lagstiftning. Samfälligheter ska lättare kunna uppföra laddinfrastruktur, och större fastighetsägare ska kunna få högre stöd för installation av laddare – även om regeringen bara lovar att ”analysera” hur ändringar i EU:s allmänna gruppundantagsförordning (GBER) kan användas, medan grannländer redan gjort denna förändring.
6. Biodrivmedel – att vara eller inte vara? På pressträffen kontrasterade regeringen sin politik mot ett påstående om att det tidigare rödgröna styret satsat allt på ett enda kort; reduktionsplikten. I skrivelsen är bilden mer balanserad; regeringen anger att 2030-målet blir mycket svårt att nå utan en relativt hög reduktionsplikt och ser det som argument för att målet bör strykas. Men målbilden är att helt fasa ut fossila bränslen – vilket ju också EU drev globalt på COP28 – vilket ”komma att öka behovet av inblandning av fossilfria bränslen till högre nivåer än vad som i dag är möjligt”. Regeringen ”bedömer utrymmet för att styra mot klimatmål genom skattenedsättningar som begränsat och regeringen kommer därför analysera andra alternativ för att främja användning och produktionen av fossilfria gaser och oljor.” Därtill vill regeringen stimulera ökar biodrivmedelsproduktion i Sverige. Det är svårt att läsa in det som något annat än reduktionspliktens återkomst, men under annat namn och med någon form av kompensation för eventuella prisstegringar vid pump.
7. Vi köper oss fria. ”Givet utmaningarna med att nå Sveriges åtaganden instämmer regeringen i att åtgärder bör vidtas för att undersöka möjligheterna för Sverige att förvärva utsläppsutrymme från andra medlemsstater”, skriver regeringen som i nästa andetag anger att ”Det betyder inte att Sverige ska slå av på takten på hemmaplan” – men precis detta innebär det; genom köp av utsläppsrätter från t.ex. Bulgarien kan Sverige hålla en lägre omställningstakt än annars. Regeringen konstaterar dock att ”Åtgärder i andra medlemsstater kan vara utmanande att hinna genomföra i stor skala i närtid, vilket kan kräva att ytterligare åtgärder för att nå ESR-åtagandet behöver vidtas nationellt” – istället för att långsiktigt veta om det blir åtgärder på hemmaplan eller utomlands så får vi helt enkelt se tiden an.
8. Kostnadseffektivitet i fokus – men okänd. Regeringen betonar att omställningen ska vara kostnadseffektiv, vilket förstås kräver att man vet vad respektive åtgärd kostar och vilken klimatnytta man ger. Det vet man inte; åtgärderna som föreslås har varken prislapp eller CO2-kalkyl. Efter att tidigare ha utsatts för omfattande borgerlig kritik, ses Klimatklivet nu som en kostnadseffektiv del av omställningen och tycks långsiktigt tryggat, medan Industriklivet förstärks år 2024 men sedan ska ses över, med en öppning för att övergå till Klimatkontrakt (Carbon Contracts for Difference). Kostnadseffektiviteten ligger också bakom förslag om ny nationell utsläppshandel, som är för diffust i kanterna för att analysera – vi får vänta på utredningen – och att regeringen vill förtydliga och stärka statens roll i steg 1- och steg 2-åtgärder inom infrastruktursatsningar, alltså sådant som inte kräver dyra nya vägar eller spår.
9. Mycket skåpmat… Eftersom färdplanen gäller hela mandatperioden och det redan gått drygt ett år sen valet, är det naturligt att den innehåller en del skåpmat – men också en besvikelse att regeringen inte utnyttjat tidsspannet för att förbättra förslagen. Den allmänt ifrågasatta skrotningspremien, enbart för den som går direkt från skrotbil till ny elbil, är oförändrad, inga nya och efterlängtade besked ges om att vidga premien för ellastbilar till att också gälla de gasdrivna och bussarna, och hur regeringen tänker göra när EU-kommissionen på nytt tillåter skattebefrielse av biogas är fortsatt oklart.
10. Julafton för utredare. Regeringen föreslår en hel rad utredningar; en större översyn av styrmedel, en specifik om nationell utsläppshandel som John Hassler troligen får en central roll i, en om hur hushåll och näringsliv ska kompenseras för ETS2, rätten till laddning sska utredas och en avståndsbaserad beskattning av tunga transporter ska utredas igen…och därtill ett antal beställda ”analyser”. Att nya frågor behöver utredas är inte konstigt, men när klimatministerns helt i linje med klimatforskningen betonar hur är akut bråttom det är med rejäla utsläppsminskningar, hade man kunnat tänka sig att regeringen i högre utsträckning skulle välja att gå vidare med sådant som redan är utrett – t.ex. Klimaträttsutredningen, Bioekonomiutredningen eller specifika utredningar kring hur bildelning gynnas och, faktiskt, avståndsbaserad beskattning av tunga transporter som redan utretts flera gånger.

Summa summarum:  I slutet av skrivelsen finns två diagram som visar möjliga utsläppsbanor ner till EU-målet 2030 och nettonoll 2045. De är baserade på ”Naturvårdsverket och egna beräkningar”, underlagen redovisas inte och de får i nuläget ses som önsketänkande – inget i planen tryggar att klimatmålen faktiskt nås. Klimatministern anger att kostnads- och utsläppsberäkningar hör hemma i budgetpropositionen, och en del finns faktiskt redan där – men då ser vi genomgående att de satsningar som konkretiserats ger begränsade utsläppsminskningar som inte kompenserar för de ökade utsläppen av annan politik och långt mindre tryggar nettonoll. Det arbetet återstår, för regering och riksdag, region och kommun, näringsliv, ideell sektor, hushåll och individ.
Mattias Goldmann