Analys: Klimatmötet i sju dimensioner – vad gav det?

Substans: Relativt hög. Statsminister Kristersson, energiminister Busch och klimatminister Pourmokhtari upplevdes alla tre som kunniga och trygga i frågorna, fokus var huvudsakligen på sådant som kan göra verklig klimatmässig skillnad med sikte på Sveriges eller EU:s mål – en otydlighet som inte riktigt klargjordes under dagen. Axelsson redogjorde för hur mycket Sveriges utsläpp redan minskat, men Klimatpolitiska rådets kritik att klimatpolitiken tappat styrfart var inte med, inte heller risken att Sverige missar EU:s skarpa krav på oss som medlemsland eller själva klimatforskningens nu väldigt tydliga bild av att utsläppsminskningarna är akuta – att öka nu men minska mer längre fram duger inte.

Representativitet: Skakig. Att ungdomar inte var representerade, att Greenpeace inte fick komma och att forskarna var få har redan lyfts fram som en allvarlig och onödig brist. På själva mötet fick de stora miljöorganisationerna Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden WWF samma 45 sekunders talartid som alla andra, och var liksom forskarna inte med i någon av panelsamtalen. Pluspoäng dock för att samtliga tre ministrar – i motsats till statssekreterarna – medverkade hela mötet och var tillgängliga för samtal i pauserna.

Synergier: Dåligt. Att klimatomställningen gagnar Västerbotten och Norrbotten lyftes och gröna jobb-perspektivet fanns med. Men synergierna med andra hållbarhetsmål och att hålla oss inom de planetära gränserna saknades, vilket Line Gordon från Resilience Center påpekade. Kopplingen till andra kommande styrdokument förblir också otydlig eller obefintlig; trots att regeringen precis sjösatt arbetet med nationella planen nämndes den inte och trots att kopplingen till den stundande exportstrategin borde vara uppenbar fanns den inte heller med.

Tryck: Högt. Företag, branschorgan, fackförbund, forskare, miljöorganisationer och kyrkan hade inför mötet skrivit ihop sig på DN Debatt, andra forskare uttryckt sin oro för en svag konferens i Aftonbladet och utanför konferensen hade flera hundra människor samlats för att öka trycket i klimatfrågan. Trycket fortsatte under mötet, med långa applåder bl.a. för Mobility Swedens betonande av att nationella mål fortsatt behövs, och färdplaner för att nå dem, och för WWF:s uppmaning till alla att prata med demonstranterna utanför (vilket ingen av ministrarna gjorde). Från scen var trycket tydligast kring snabbare tillståndprocesser, mer av dialog och samarbete, och behovet av långt fler ingenjörer och andra yrkeskategorier som behövs för att klara omställningen.

Nyhetsvärde: Måttligt. Upplägget var inte nyhets- eller konfliktinriktat; panelerna var mellan de som tycker ungefär lika, men en tydlig konflikt uppstod mellan John Hassler, först ut i första panelen, och stora delar av publiken. Hassler menar att de nationella klimatmålen är överspelade för att EU nu har så långtgående mål, på näringslivets förmöte var enigheten tvärtom total att nationella klimatmål i närtid är affärskritiska till skillnad från sådana långt in i framtiden. Kuylenstierna var som moderator också inne på att Sverige hittills tjänat väl på att gå före, och att inte mycket talar för att det nu plötsligt skulle vara över – tvärtom är det lättare att vara föregångare när vi vet vart EU ska.

Ryktet gör gällande att regeringen hade tänkt förhandla klart Fit for 55lagom till mötet, vilket skulle ha tagits emot mycket väl. När det inte gick, väntade vi oss nog att något från den kommande klimatplanen skulle släppas, och i brist på det åtminstone en klimatvänlig entré – men ministrarna presenterade inget nytt av substans och kom i sina bensin-SUV:ar.

Dialog: Begränsad. Alltsedan debattartikeln vid årsskiftet som utlovade detta ”nationella klimatmöte”, har bilden varit att det skulle vara ett dialog- och utbytesforum. Bara några dagar tidigare hölls Mobilitet&Samhälle i samma lokal, med breakout-sessioner, mentimeter- och Kahootomröstningar – en skarp kontrast mot klimatmötet där bara de som moderatorn pekade på fick prata, bara 45 sekunder, och aldrig i direkt dialog med politiken. Inte heller utnyttjade ministrarna tillfället att testa några av de förslag de funderar på för klimatplanen.

Säkrad framtid: Knappast. När statsminister Kristersson sammanfattade sina intryck av dagen betonade han vikten av långsiktiga styrmedel, med ordval som kunde varit miljörörelsens eller de klimatdrivna företagens. Men i praktiken har ju långsiktigheten tagit rejält stryk under denna regering; energiöverenskommelsen skrotad och ingen ny ska skapas, reduktionsplikten rekordbantad tvärtemot den tidigare beslutade kurvan, villkoren för fordonssektorn omkullkastade över en natt och sjupartiöverenskommelsen om reformerat reseavdrag revs upp till förmån för det åttonde partiets inriktning. Vilket för oss till…

Elefanten i rummet: Aldrig omnämnd. SD:s Martin Kinnunen satt på näst första raden, men SD omnämndes aldrig utom indirekt i en hastig passus från klimatministern som konstaterade att sju partier är överens om klimatmålen. Men både på förmötet och i minglet konstaterade många att det åttonde partiet tycks hålla i taktpinnen i hög utsträckning i klimatfrågorna. Kanske – men bara kanske – var klimatmötet ett steg för regeringen att tydligare ta kontroll över processen för att uppnå klimatmålen.

Mattias Goldmann