EU:s utsläppshandelssystem, EU ETS, har beskrivits som EU:s främsta klimatverktyg för att minska utsläppen av växthusgaser. Systemet bygger enkelt förklarat på att det sätts ett tak för hur mycket företagen inom EU får släppa ut totalt. Mängden utsläpp delas sedan upp mellan företagen som ingår i handelssystemet. Med andra ord ska systemet göra det dyrare att släppa ut.
3 scenarion: Så kan EU:s utsläppshandel bli i framtiden
Klimat
Skärpningen av EU:s utsläppshandelssystem innebär stora utmaningar för företag och industrier som mer eller mindre måste eliminera sina utsläpp till 2040. Det menar forskare som i en ny rapport målar upp tre scenarion för handelssystemets framtid.
Någonting är fel
Läs vidare – starta din prenumeration
- Magasinet Miljö & Utveckling - 6 nummer per år
- Full tillgång till allt digitalt material
Systemet infördes redan 2005, men har genom EU:s klimatpaket Fit for 55 nu skruvats åt. Det innebär att utsläppstaket kommer att minska med 4,4 procentenheter per år och går mot noll 2039. För energisektorn och den del av industrin som ingår i systemet innebär det mer eller mindre att de då inte får släppa ut koldioxid alls.
Utmanande för industrier och företag
Det är en svår uppgift, enligt Milan Elkerbout och Lars Zetterberg, forskare på det IVL-ledda forskningsprogrammet Mistra Carbon Exit.
– Reformerna av EU:s utsläppshandelssystem kommer att stärka den gröna omställningen och det är en bedrift att de infördes trots pandemin, energikrisen och det ryska kriget mot Ukraina. Samtidigt är det en stor utmaning, när vi närmar oss året med noll tilldelning kommer det sannolikt att finnas kvarvarande utsläpp, till exempel inom flyg, sjöfart och läckage från CCS-anläggningar, och för dessa sektorer kan minskningen bli mycket tekniskt svår och mycket dyr, säger Lars Zetterberg i en kommentar.
3 scenarion om utsläppshandelns framtid
I rapporten har de ställt upp tre möjliga scenarion för att hantera utmaningarna. Det första är att ersätta EU:s utsläppshandelssystem med en koldioxidskatt. Utförandet av det samt att nå enighet om en lämplig skattenivå menar de dock kan bli svårt.
Det andra scenariot är att sänka ambitionsnivån på handelssystemet genom att en liten volym utsläppsrätter säljs varje år. Även det alternativet för dock med sig svårigheter då det kan bli svårt att bestämma en lämplig storlek på taket, samt att uppdatera det när ny teknik kommer fram som minskar utsläppen.
– Problemet är då också att vi inte når ner till nollutsläpp och det måste kompenseras på annat håll utanför utsläppshandelssystemet, kommenterar Lars Zetterberg.
Det tredje scenariot är att behålla systemet som det är tänkt, men att införa möjligheten att också köpa av andra företags minusutsläpp, vilket idag inte är tillåtet. Det kan handla om minusutsläpp genom bland annat bio-CCS. Men även det alternativet kan bli utmanande, menar forskarna, då det kan leda till att företag köper krediter istället för att minska sina egna utsläpp.
– Det är viktigt att alla utsläppsminskningar som är tekniskt möjliga verkligen genomförs och att kompensation bara används när det inte finns några andra alternativ, avslutar Lars Zetterberg.