”Jag är professionellt optimistisk”

Ett nytt utkast ligger på förhandlarnas bord när de återigen möts, denna gång i tyska Bonn mellan den 31 maj och 11 juni, som en första upptakt till crescendot i mexikanska Cancún senare i år. Utkastet kommer från UNFCCC och dess arbetsgrupp AWG-LCA, som leder förhandlingarna mellan samtliga Klimatkonventionens parter, och är, enligt Anders Turesson, en hybrid mellan det som skapades de sista dagarna på klimattoppmötet i Köpenhamn i fjol och den lösa kompromissprodukten som vissa länder skrev under i sista stund och efter mötets avslutande – Köpenhamnsackordet, på engelska Copenhagen Accord.

– Den här våren har vi reflekterat över utfallet i Köpenhamn och funderat på hur vi ska gå vidare. Det fanns stora frågetecken kring hur processen skulle fortsätta. Men vi har nått en ökad förståelse för detta, säger Anders Turesson.

Så vad händer med de två olika förhandlingsspåren som det var mycket debatt om i Köpenhamn? Blir det en förlängning av Kyotoprotokollet eller ett helt nytt avtal där även USA får bindande utsläppsmål?

Anders Turesson vill helst inte välja mellan de två spåren, för EU:s del kommer man fullfölja bägge processerna parallellt.

Konkreta åtgärder

Han påpekar också att man samtidigt som länderna diskuterat hur arbetet ska fortskrida också har dragit igång konkreta åtgärder, bland annat nämner han Sveriges bidrag för att motverka avskogning på 500 miljoner kronor som presenterades nyligen på Oslo Climate and Forest Conference. Bidraget är en del av de finansieringsåtgärder som ska gå till utvecklingsländer och som beslutades i ackordet. Totalt ska 30 miljarder dollar vaskas fram. Hur mycket varje land ska bidra med är fortfarande efter fem månader inte helt klart.

Anders Turesson menar att det för de mer långsiktiga finansieringsåtgärderna, 100 miljarder dollar per år, behövs institutionella förändringar för att lyckas.

Optimism behövs

Det politiska trycket idag går inte att jämföra med det som var innan och under Köpenhamn, konstaterar Turesson.

– Det var en enorm mobilisering då. Men jag tycker inte att den är avslagen nu, som vissa hävdar.

Anders Turesson säger att han är optimistisk trots allt. Men i nästa andetag konstaterar han att processen förmodligen kommer att innebära ”longörer”, långdragna diskussioner och svällande textmassor.

Men hur kan man vara optimistisk i ett sådant läge? Är det för att du måste tänka positivt för att orka?

– Ja, så är det kanske. Man skulle väl kunna säga att jag är professionellt optimistiskt.