IPCCs tredje rapport visar på möjliga vägar

IPCCs tredje delrapport visar att en stabilisering av växthugaskoncentrationen i atmosfären vid 450 ppm koldioxidekvivalenter går att uppnå om de globala utsläppen når sin topp 2015 och sedan minskar kraftigt.

Styrmedel som fram till 2030 innebär en direkt eller indirekt koldioxidvärdering på 15-35 öre per kilo koldioxidekvivalenter skulle innebära en utsläppsprofil som kan leda till att målet nås, skriver Naturvårdsverket i sin sammanfattning, och jämför med den nuvarande svenska skatten på 93 öre per kilo koldioxidekvivalenter.

Det är en mängd befintlig teknik, men också sådan som väntas bli kommersiell under åren fram till 2030, som måste få stort genomslag om man ska nå riktigt låga stabiliseringsnivåer. Det krävs för att nå EUs långsiktiga mål med en global temperaturökning på endast två grader Celsius jämfört med förindustriell tid.

Utan nya styrmedel ökar utsläppen kraftigt

Rapporten konstaterara att utsläppen har ökat med 70 procent sedan 1970. Utsläppen förutspås öka med 25 till 90 procent till år 2030 om inte nya styrmedel införs och åtgärder för minskade utsläpp och hällbar utveckling genomförs. Den snabbaste utsläppsökningen kommer från vägtransporter och elproduktion som ökar på grund av ökad elanvändning i olika sektorer. Under senare år har också andelen kol i den globala energitillförseln ökat en del.

I rapporten slår man fast att den ekonomiska potentialen för utsläppsminskningar till 2030 bedöms vara tillräcklig för att minska utsläppen till under dagens nivå. Det är möjligt med koldioxidvärderingar på 15–35 öre per kilo. Den ekonomiska potentialen speglar samhällsekonomiskt lönsamma åtgärder, men i de flesta fall ingår inte framtida kostnader från klimatförändringar. Enligt studier är en femtedel av den samhällsekonomiska potentialen lönsam även utan högre koldioxidvärdering.

Kostnaderna kompenseras till stor del av bättre hälsa

Utsläppen skulle, utifrån potentialerna, kunna utveckla sig till 2030 så att koncentrationen av växthusgaser i atmosfären stabiliseras på 450 ppm. Kostnaden skulle bli en minskad global BNI-tillväxt på mindre än 0,12 procentenheter per år. En stor del av kostnaden kan dessutom kompenseras av sänkta miljö- och hälsokostnader. En mängd teknik, befintlig och sådan som tros bli tillgänglig till 2030, måste tillämpas i alla sektorer och alla regioner för att nå målet, enligt rapporten. De föreslagna teknikerna finns inom kategorierna energieffektivisering, förnybar energi, koldioxidinfångning och lagring samt kärnkraft. Teknik som underlättar val av transportsätt, olika sätt att öka markens upptag av kol, samt teknik för att minska utsläpp av andra växthusgaser än koldioxid finns också med, konstaterar Naturvårdsverket i sin sammanfattning.

Närmaste tiden avgörande – politiska styrmedel måste till

De ansträngningar som görs för att minska utsläppen de kommande två, tre decennierna avgör i stor utsträckning den långsiktiga globala temperaturökning. Ett pris på utsläpp av växthusgaser, antingen via koldioxidskatt eller utsläppshandel, skulle skapa incitament för investeringar som leder till lägre utsläpp. Det kan också behövas ytterligare styrmedel om en marknaden svarar fullt ut på prissignaler. Det finns en bred uppsättning åtgärder och styrmedel för regeringar att skapa sådana incitament, slår rapporten fast. Man konstaterar också att statligt stöd är betydelsefullt för forskning, teknikutveckling, innovation och införande av ny teknik.

Hållbar utveckling rätt spår

Rapporten pekar på att det finns flera alternativ till internationella ramverk. Framtida överenskommelser skulle ha ett starkare stöd om de är effektiva ur miljö- och kostnadssynpunkt, innehåller fördelningseffekter och rättviseaspekter och är institutionellt gångbara. En förändring mot mer hållbara utvecklingsvägar kan ge ett stort bidrag till förebyggandet av klimatförändringar. Det finns en ökande förståelse för möjligheterna till synergieffekter och att undvika konflikter med andra dimensioner på hållbar utveckling, skriver Naturvårdsverket i sin sammanfattning av IPCC-rapporten.

Sammanfattningen avslutas med att klimatpolitiska åtgärder som exempelvis energieffektivisering och förnybara energikällor är ofta ekonomiskt fördelaktiga, leder till ökad energisäkerhet, och minskar lokala luftföroreningar samtidigt som utsläppen av klimatpåverkande gaser minskar.