nr-logo

Hållbarhet i praktiken

Framtidsindustri eller miljöbov?

Miljöboven, det miljövänliga företaget eller någonstans mitt emellan? Följ med till jätteindustrin Rönnskärsverken som brottas med utsläppsarv, miljöskandaler och en utdragen tillståndsprocess.

  • Annons 1

I det ljumma Östersjön segnar fem tunga cementblock med inblandad arsenik långsamt ned till 100 meters djup. Det är sommar och året är 1930. Luftbubblor letar sig upp till ytan vid Västerbottens kust. Här, utanför det lilla samhället Skelleftehamn, har Rönnskärsverken just dragit igång sin smältverksamhet. Guld, silver och koppar som gruvjätten Boliden brutit i trakten och som tidigare exporterats till USA ska nu tas om hand på plats och få bygden att blomstra.

I Skellefteå socken finns gott om arbetskraft och en stor industri med 2 400 jobb att erbjuda blir början på en god vänskap mellan samhället och det som i mannamun ska komma att kallas Rönnskär.

Blickar man tillbaka idag, 80 år senare, är det en vänskap som flera gånger har varit på fallrepet. Det beror inte främst på att de massiva klossarna på havets botten fortfarande ligger kvar i gyttjan. Historiskt sett har föroreningar varit vardag. Även om industrin anlades på behörigt avstånd från bostadsområden visade Livsmedelsverkets första prover på vinbär och salladshuvuden 1970 på förhöjda halter av bly och kadmium. Sedan dess har föroreningarna minskat. Odlingsrestriktioner har blivit rekommendationer. Och det som en gång var Europas högsta skorsten och som skulle lösa dåtidens föroreningar har ersatts av modern reningsteknik. Åsikterna runt smältverket går isär.

– Vi lever med ett arv som vi inte kan förneka, säger Maria Wik-Persson, avdelningschef för yttre miljö på Rönnskärsverken.

Debatten har dessutom spätts på de senaste åren efter blykatastrofen i Chile, dammolyckan i Spanien och utsläpp av olja på hemmaplan. På Facebook och i media diskuteras ansvarsfrågan. Och Rönnskärsverken är inte ensamma om att tampas med ett historiskt miljöarv. De är bara ett av 80 000 områden runt om i Sverige som misstänks vara förorenade, områden som sammantaget kan komma att kräva miljarder i saneringskostnader.

Verket uppförs

Rönnskärsverken börjar anläggas 1928 på de två öarna Hamnskär och Rönnskär, under tändstickskungen, affärsmagnaten och Bolidens huvudaktieägare Ivar Kreugers ledning. Läget innebär bra möjligheter till transporter, både via sjöfart och järnväg. Dagligen lämnar både tåg och fartyg området och den egna hamnen med lasten full med oraffinerade koppartackor.

Med hjälp av slagg från verket byggs öarna ihop med fastlandet. 1933 uppförs ädelmetallverket. Tidigare har värdefullt silver och guld funnits kvar i blisterkopparen, nu kan dessa ädelmetaller skiljas ut genom så kallad elektrolys. Och runt guldgruvan Boliden byggs det idylliska villasamhället med samma namn, likt en solfjäder. Det uttalade målet med stadsplanen är att förhindra kåkstäder och att i ett hav av bönder skapa en industriell ö där bolaget Boliden agerade sträng men rättvis fader.

Men den rostbruna tegelskorstenen på Rönnskär sprutar ut gaser med svaveldioxid över papperskorgen Östersjön. Än kommer ingen sammanhållen miljölagstiftning att skrivas in i lagböckerna på 36 år.

”Rönnskärsverken är ett miljövänligt verk idag”. Orden kommer från en anställd i en presentationsfilm, med glada anställda och deras barn, som visas på projektorduken i det lilla konferensrummet. Vi är i laboratoriebyggnaden just vid ingången till industriområdet. Här sitter miljöchef Michael Borell och avdelningschef för yttre miljö Maria Wik-Persson och berättar om Rönnskär då och nu. Verket har expanderat sedan start. Idag är området tre gånger så stort som det var år 1930, nästan 1,5 kilometer brett och 1 kilometer långt. Men på samma sätt som verket har spridit ut sig har också dess föroreningar följt med ut i vatten, mark och luft. Än idag kan man känna en viss svaveldoft kittla i näsan ute på området. Rönnskärsverken är en av Sveriges största industrier och landets största punktutsläppare av svaveldioxid.

– Det vore konstigt om vi inte var det för i dagsläget finns ingen annan verksamhet som sysslar med samma sak, säger Michael Borell.

Anläggningen är unik i sitt slag. Här finns inte bara smältverk för koppar utan även en mängd andra verk för exempelvis framställning av ädelmetaller, elektronikåtervinning och för att ta vara på svavelspillet. Tre fjärdedelar av metallerna och kemikalierna som produceras framställs ur råmaterial från gruvor, resten kommer från olika återvunna material. Guld, silver, koppar, zink, bly och svavel blir till smycken, elektronik, tandvårdsprodukter, rostskydd och batterier som skeppas ut värden över. Men trots att verket producerar basingrediensen i de produkter som tas för givna i vardagen blir de hårt kritiserade från olika håll.

– Det är en svår skuta att vända. Många har fortfarande en 60-70-talsbild av Rönnskär, säger Maria Wik-Persson.

Varje år listar lokalpressen länets mest förorenade områden och Michael Borell är aldrig särskilt förvånad över att de hamnar i topp. Han menar att bilden stämmer, men att den är felvinklad. Rönnskär är en stor utsläppsindustri, men har samtidigt minskat utsläppen till luft och vatten med 90 procent sedan 1980.

– Det har varit en hel del påhopp i media om att vi skapar förorenad mark och vi har ett långsiktigt arbete för att tvätta bort den stämpeln.

Projektledare Östen Isaksson som visar oss runt på anläggningen har arbetat här sedan 70-talet. Han berättar att det idag finns grönområden, träd och buskar på området som tidigare bara bestod av grå betong. Här har man byggt om, byggt nytt och byggt smartare. All gas som tidigare gick till spill omvandlas nu till svavelprodukter, bland annat konstgödsel, inom massa- och pappersindustrin samt kemiska fabrikat. Från att ha släppt ut 2 400 ton stoft per år har siffran på senare år varit nere som lägst på 32 ton. Förklaringen heter filtrering. Och att jobba med de mjuka värdena, påpekar Maria Wik-Persson.

– Allt går inte att lösa med teknik. Det handlar också om underhåll och personal, att de har rätt kunskap och utbildning. Vi arbetar med datorbaserade miljöutbildningar där man skaffar sig ett körkort. Inför stora projekt sker anpassade utbildningar.

Mitt i remisstrid

Det är tydligt vad som skapar mest huvudbry på miljöavdelningen för tillfället. I april 2009 sökte de omprövat miljötillstånd för hela verksamheten. Enligt Michael Borell beror det dels på att det ska sökas nytt tillstånd ungefär vart tionde år, dels gör EU-direktiv att större anläggningar måste få sitt tillstånd omprövat utifrån miljöbalken. Trots att snart två år har gått är tillståndet inte i hamn. En byråkratisk remisstrid har pågått, både Naturvårdsverket och tillsynsmyndigheten länsstyrelsen har begärt kompletteringar och förtydliganden samtidigt som Rönnskärsverken hänvisar till krav på kostnadseffektivitet som grund för miljöåtgärder. Känner sig Rönnskär motarbetade?

– Motarbetade vet jag inte. Vi har en bra relation med myndigheterna och försöker bemöta en del uppfattningar med fakta. Det finns ibland vissa personer på vissa myndigheter som drivs av en personlig uppfattning, det är mycket tro och lite vetande. Vi ser att det finns en del kunskapsluckor och försöker fylla dem.

Maria Wik-Persson lägger till:

– Vi har en bra diskussion överlag, men vid ett prövningstillfälle ställs allt på sin spets.

Kärnan i tillståndsansökan handlar om Rönnskärs framtidsplaner.

– I ansökan ingår det att vi vill ta höjd för en ökad produktion av koppar. Och varför gör vi det? Det finns ju inga pengar avsatta för en sådan expansion idag. Men vi vet ju inte hur situationen ser ut om kanske fem år. Det kan vara så att ny management säger att nu vill vi satsa, säger Michael Borell.

Planen är att utöka kopparproduktionen med två tredjedelar, dels från kopparslig från gruvor, men också från elektronikskrot.

Satsar på återvinning

Det bästa sättet för Rönnskärsverken att lösa kopparbristen är att dra nytta av västvärldens konsumtionshets. Tv-apparater, batterier och annan elektronik blir till värdefulla råvaror. Återvinningen är något som Michael Borell och Östen Isaksson, som är ansvarig för expansionen av elektronikskrot, lyfter fram som en del av det miljövänligare framtids-Rönnskär. På området byggs just nu ett nytt kaldoverk som går under namnet projekt Bore, som ska göra det möjligt att öka produktionen av koppar ur elektronikskrot, främst kretskort. Pålar i backen och grävmaskiner vittnar om att verket börjar växa på plats eftersom tillstånd redan getts. Plusset är att utsläppen av svaveldioxid och koldioxid är lägre när man utvinner från elektronikskrot än när man utvinner från kopparslig. Baksidan är att plasten som finns med i elektronikskrotet leder till ökade koldioxidutsläpp.

Men trots detta ser både företaget och myndigheter återvinningsdelen som något positivt. Annars kanske avfallet hade dumpats i ett land där det inte hade tagits till vara.

– Miljöpåverkan är acceptabel vilket man nog inte kan säga om en del annan typ av återvinning som sker i mindre nogräknade länder, säger Tor Borinder, enhetschef på Naturvårdsverkets miljörättsavdelning.

I miljötillståndet ingår även att bygga ett djupförvar av kvicksilver och farligt avfall. Idag ligger det farliga avfallet i temporära deponier på området och det giftigaste avfallet förvaras i en betongsilo.

– Den största saneringsåtgärden när det gäller mark på Rönnskär är att vi gräver upp de temporära lagringsplatserna för avfall och stoppar ned det i ett slutligt djupförvar, säger Michael Borell.

Ute på området börjar det skymma. Vi pulsar i snön bland 300 kilos stelnade kopparplattor, anoder, när det plötsligt ljuder ett larm. Det är tur vi har blivit varnade för oljudet. Varje måndag klockan 14.15 ljuder nämligen gaslarmet över hela Rönnskär. Anledningen är de stora mängderna gasformig svaveldioxid som finns i omlopp. Vid ett större utsläpp kan gasen vara skadlig och därför testas varningssignalen varje vecka.

Stora förändringar har dock skett sedan industrin slog sig till ro vid hamnområdet. Genom att anlägga ett svavelverk tas processgaser och därmed också svaveldioxid från koppar- och blyproduktion om hand. 99 procent av svavlet går till produktion av biprodukter. 1978 släpptes 20 200 ton svaveldioxid ut per år. 2006 var motsvarande siffra 4 281 ton.

På Naturvårdsverkets huvudkontor i Stockholm står sex tjocka, tunga pärmar på bordet inne i ett litet mötesrum. Det är svårt att överblicka ett miljötillståndsansökan på över 1 000 sidor. Men en siffra sticker ut. Rönnskärsverken ansöker, trots att de toppar ligan, om en högre utsläppskvot av svaveldioxid. Från dagens kvot på 4 500 ton per år till 6 300 ton per år. Det är enligt Naturvårdsverket en hög siffra. I sitt remissvar påpekar de att existerande och lika konkurrensutsatta anläggningar som producerar motsvarande mängd koppar klarar ett svaveldioxidutsläpp på fyra kilo per ton koppar.

En siffra som bör tas med en nypa salt, anser Michael Borell. Han menar att Naturvårdsverkets jämförelsetal bygger på en anläggning som har större andel kopparskrot än Rönnskär. Och mer skrot ger lägre svavelutsläpp.

Rönnskärs totala utsläpp är 14 kilo svaveldioxid per ton producerat koppar. En utökad produktion tror Michael Borell kan innebära utsläpp på 12,6 kilo per ton koppar, alltså en minskning trots en ökning i reella tal.

Han vill inte uttala sig vidare om Naturvårdsverkets synpunkter i det här fallet eftersom han menar att den diskussionen ska ske längre fram, under slutremissen.

Ni har minskat utsläppen med 90 procent. Hur påverkas den siffran av expansionen?

– På metallerna kommer vi att hålla oss ungefär på den nivå som vi har idag. Men sedan beror det på svavlet och hur mycket vi ska lägga ned på att ytterligare svavelrena. Det kan bli en viss ökning där. Men i utsläpp i kilo per ton produkt kommer det att bli en minskning, svarar Michael Borell.

Så när kan den stora industrin förvänta sig ett slutgiltigt besked på sin tillståndsansökan? Det lär inte ske med samma regelbundna intervall som de senaste decennierna. Då har det tagit cirka två år från ansökan till beslut.

– Är man otroligt stor optimist kanske vi har ett beslut före jul nästa år. Om inte myndigheterna bollar in 10-20 sidor med kompletteringskrav, konstaterar Michael Borell.

Specialavtal

Den 22 februari 1928. Det är dags att skriva Skellefteås industriella framtid, med avkall på stadens miljö. Självaste borgmästaren är på plats, liksom representanter från Skellefteå Gruvaktiebolag, dåvarande Boliden. Paragraf nio i avtalet mellan partnerna föranleder en hel del diskussioner, men skrivs till slut under av båda parter.

”Utöver vad i § 5 stadgats fritager Staden bolaget jämväl från ersättningsskyldighet för genom bolagets smältverks- och reningsanläggningar eventuellt uppkommande skador å växtligheten i vad gäller mark, som Staden nu äger och tillika disponerar. Däremot ståndar bolaget självt varje ansvar och ersättningsskyldighet för skador i övrigt av vad beskaffenhet dessa skador vara må.”

I ett riksdagsprotokoll från ett halvt sekel senare, närmare bestämt mars 1978, diskuteras passusen i en debatt mellan politiker och dåvarande jordbruksministern. En politiker menar att den friskriver Rönnskär från ansvar. Enligt protokollet finns passusen kvar vid tiden för diskussionen.

De miljöansvariga på företaget känns inte vid något avtal.

– Det låter som en historia som inte gäller ett dugg längre om den över huvud taget fanns, säger Maria Wik-Persson och Michael Borell fyller i:

– Det är väl att man diskuterade att kommunen inte skulle kunna ställa skadeståndskrav, det är väl möjligt, säger han och hänvisar till deras jurist.

Vi ringer upp Bolidens koncernjurist David Granberg och frågar om en sådan skrivelse funnits och vad den innebär för Bolidens skador på mark och vatten.

– Det vågar jag inte svara på, det är som du förstår långt före min tid på Boliden. Men visst kunde man skriva sådana avtal så länge det inte satte sig över lagstiftning, utan var en affärsmässig överenskommelse. Det fanns ju inte en lika utvecklad reglering på den tiden om markföroreningar.

Som bakgrund till handskakningen mellan dåtidens Boliden och Skellefteå stad får även grosshandlare Emil Lagerkvist komma till tals. Han rekommenderar en hög skorsten för att gasutsläppen ska hinna späs ut med luft innan den träffar marken och hänvisar till erfarenheter på andra håll för att slutligen konstatera att ”några avsevärda skadegörelser icke behöva befaras”.

Blybarnen

Långt senare slår en miljöskandal till. Men inte på hemmaplan. Mellan 1984 och 1985 levererades cirka 20 000 ton våtverksslam från Rönnskärsverken till det chilenska företaget Promel i staden Arica. Slammet var restavfall från arsenikverket och innehöll bland annat höga halter av arsenik, guld, silver, bly och järn. Michael Borell berättar att Rönnskär inte själva kunde hantera avfallet och valde mellan att skeppa iväg det eller deponi. Det chilenska företaget hade en anläggning som kunde utvinna metallerna ur slammet och enligt Michael Borell skickade företaget med pengar för att avfallet skulle tas hand om i anläggningen. Men ingenting hände. Istället låg det miljö- och hälsofarliga avfallet oskyddat nära ett bostadsområde i norra Chile och först i slutet av 90-talet flyttades avfallet till en mer avsides plats. Barn som vuxit upp i området har defekter och bland byborna är missfall och cancer vanligt. Blybarnen har de kommit att kallas. Det är även namnet på en svensk dokumentärfilm som visar vad som hände på plats. När mediadrevet kom igång i Sverige svarade Boliden att det som har hänt ”är djupt tragiskt” men att de är ”i en bransch som hanterar stora materialflöden och ämnen som, om de hanteras på felaktigt sätt, kan föra med sig avsevärda miljö- och hälsorisker”. Enligt Boliden har chilenska rättsprocesser visat att det är Promel och landets hälsovårdsmyndigheter som bär ansvaret. På svensk mark har dock Rönnskärs dåvarande miljöchef Rolf Svedberg, som rekommenderade slamexporten, uppmanat bolaget att ta sitt ansvar.

– Man kan ha synpunkter på det sociala och moraliska ansvaret. Samtidigt, när det gäller handel med metallhaltiga koncentrat så står det alltid i kontrakten vad säljarens och mottagarens ansvar innebär. Det måste gå en gräns någonstans. Vi kanske var blåögt naiva och trodde på vad det chilenska företaget sa att de skulle göra, säger nuvarande miljöchef Michael Borell och tillägger att de idag har en medveten politik om att det inte ska ske skandaler.

Diskussionerna har fortsatt efter den omtalade dokumentären. 7 000 personer har nu evakuerats från det chilenska området och på Facebook finns en egen sida med medlemmar från både Sverige och Chile som kräver att bolaget tar ansvar. I oktober i fjol lade Vänsterpartiet fram en motion till riksdagen om att den svenska staten gemensamt med Boliden ska ta det ekonomiska ansvaret.

Både borta- och hemmaplan

Även i Spanien har koncernen varit i blåsväder. I höstas förfasades världen när bilder från dammolyckan i Ungern vällde ut i media. Men det var inte första gången något sådant hände. När en damm vid en av Bolidens gruvor i regionen Andalucia brast rann tre miljoner kubikmeter slamblandning med arsenik och bly ut i en flod. Olyckan skedde för tolv år sedan och för drygt ett år sedan ålade Svea Hovrätt att Kronofogden skulle frysa 1,4 miljarder kronor av Bolidens tillgångar. Regionen och spanska staten driver fortfarande en skadeståndsprocess mot Boliden och tanken är att pengarna ska ersätta dem för de höga saneringskostnaderna som olyckan ledde till.

I mitten av maj i fjol väcktes återigen oro i närområdet när 100 liter olja läckte ut i havet från Rönnskärsverket. Västerbottensnytt rapporterade då om oljan som inte är miljöfarlig men vars rester ändå ska tas om hand som farligt avfall. Ledningen bedömde inte att olyckan skulle ha orsakat miljöstörning men länsstyrelsen anmälde ändå händelsen till polisen då det var ett misstänkt brott mot miljöbalken. Antagligen kommer inget åtal väckas enligt bolagets jurist.

Ansvarsfrågan, både idag och historiskt, är central och oundviklig när Rönnskärsverken kommer på tal. Vare sig det rör sig om en chilensk by, arsenikdumpningar utanför Skelleftehamn, fiske- och odlingsrestriktioner eller hälsoeffekter på grund av utsläpp av bly, kadmium, arsenik och svaveldioxid i närområdet.

En doktorsavhandling som lades fram i våras vid Umeå universitet visar att det, trots minskade metallutsläpp från Rönnskärsverken, fortfarande finns en stor påverkan på djur och natur. Åsa Berglund studerade flugsnappare runt smältverket och såg att metallhalterna i fågelungarna ligger på samma nivå som för tjugo år sedan. Enligt analyser får de i sig metallerna från marken och närmast verket är halterna av arsenik, kadmium, kvicksilver och bly kraftigt förhöjda. Åsa Berglund menar att fåglarna också visar tecken på oxidativ stress, något som kan leda till skador på cellerna.

Det är inte bara fåglarna som påverkas. En avhandling från samma universitet från 2007 visar att rökande smältverksarbetare som har exponerats för arsenik under tidigare decennier löper ökad risk att utveckla lungcancer. Modernare produktionsmetoder har minskat skadliga exponeringar för arbetarna i hög grad, konstaterar författaren Nils-Göran Lundström.

Även tidigare rapporter och avhandlingar har kopplat samman anställning på verken med olika typer av hälsorisker. Den första kom 1937 och under 1950-talet lanserades begreppet Rönnskärssjukan, ett sjukdomstillstånd med irriterade luftvägsslemhinnor.

Sveriges förorenade mark

Det är inte bara Östersjön och den chilenska byn som har agerat papperskorg historiskt. Runt om i Sverige finns 80 000 områdena som misstänks vara förorenade. Många av dessa har inventerats på grund av att marken varit skådeplats för miljöfarlig verksamhet. Ungefär 1 400 områden uppskattas som högriskområden för miljö och människors hälsa och har därför stämplats som riskklass 1. Dessa områden, däribland delar av Rönnskärsverken, ska inom miljökvalitetsmålet Giftfri miljö ha åtgärdats till år 2050.

Om tillsynsmyndigheterna inte hittar någon ansvarig för området, exempelvis om företaget har gått i konkurs eller om verksamheten lades ned före 1969 när miljöskyddslagen kom, blir det staten som får stå för notan. Finns företaget kvar kan det bli ansvarigt för efterbehandling.

– Det var många företag som lades ned under det första halvåret 1969. De har inget retroaktivt ansvar för efterbehandling, säger Helena Fürst på Naturvårdsverkets avdelning för miljörätt.

Buntar man ihop alla dessa förorenade områden visar sig ett skrämmande räkneexempel. Naturvårdsverket har gjort en uppskattning på hur stor summan kan bli för att sanera de områden där man inte finner någon ansvarig: 600 miljoner kronor per år fram till 2050 från och med 2010. 600 gånger 40 blir 24 miljarder kronor.

I Sverige gäller egenkontroll av verksamhetens utsläpp. Rönnskär och andra större miljöfarliga verksamheter har oberoende granskare som gör egna mätningar.

– Vi har ett väldigt omfattande och vad jag tror är ett ganska unikt egenkontrollprogram. Vi rapporterar månatligen till vår tillsynsmyndighet som är länsstyrelsen, säger Maria Wik-Persson.

Att kontrollera sina utsläpp är en sak. Men vad händer om utsläppen är så omfattande att marksanering eller andra åtgärder behöver göras? Michael Borell berättar att de omfattas av krav på att ha en ekonomisk garanti för deponier.

Enligt Pia Eriksson, jurist på Naturvårdsverket, kan bestämmelsen om ekonomisk säkerhet i miljöbalkens 16:e kapitel tillämpas på förorenade områden och hon har hört att det görs av vissa tillsynsmyndigheter i Sverige. Rönnskär omfattas i dagsläget inte av krav på ekonomisk säkerhet knuten till förorenade områden. Däremot finns ett krav på ekonomisk säkerhet för deponeringsverksamhet.

Det här med ansvar är klurigt. Vad händer till exempel om ett företag hållt sig inom utsläppsramen för sitt miljötillstånd och det ändå leder till miljöproblem i området? Det är något som främst ska avgöras i domstol, menar Pia Eriksson.

– Man kan bli efterbehandlingsansvarig men en skälighetsbedömning där flera olika faktorer vägs in ska alltid göras. Det gäller även om man har följt sitt tillstånd.

Utifrån de domar som finns idag drar Pia Eriksson slutsatsen att existerande verksamheter i praktiken inte har något ansvar för föroreningar som skett fram till 1960 om det inte finns särskilda skäl.

– Å andra sidan fanns inte samma miljöskyddsreglering förr som idag och många handlade i god tro. Det kan tyckas vara oskäligt att staten kommer och ställer krav på betalning långt senare.

Ute på industriområdet i Skelleftehamn ligger mängder av farligt avfall nedgrävt på området. Under asfalterade ytor och byggnader ligger anrikningssand och slagg. Enligt Michael Borell är de största saneringsåtgärderna att täcka över områden som innehåller farligt avfall och bygga barriärer för att skydda det mot erosion från havet. Det är tekniken som de kommer att lyfta fram i kontakten med myndigheterna.

– Så länge det bedrivs verksamhet här är det inte möjligt att göra en slutlig återställning av området, säger Maria Wik-Persson.

Men den största miljöförbättrande åtgärden när det gäller föroreningar är djupförvaret, inflikar Michael Borell. De tillfälliga deponierna som finns idag ska tömmas på sitt innehåll.

Åtgärderna finns beskrivna i ansökan till miljödomstolen och i en partiell återställningsplan, en efterbehandlingsplan under pågående verksmahet, som har lämnats in till länsstyrelsen. Men det räcker inte, anser Naturvårdsverket. Planen är en viktig del i tillståndet. De efterfrågar en tydligare beskrivning av de planerade åtgärderna, när de ska genomföras och hur den totala föroreningssituationen påverkar hälsa och miljö i området. De vill också veta hur insatserna ska motverka arsenik- och metalläckage från anrikningssanden som ligger nedgrävd. Processen för att få miljötillstånd har blivit till en tennismatch i slowmotion utan tydlig sluttid.

– Att situationen har blivit så här beror framför allt på att vi har blivit uppmanade att utreda frågorna och lämnat in utredningar till Naturvårdsverket. Vi har förväntat oss att de ska säga ja. Men de har bollat tillbaka frågor istället, säger Michael Borell.

Ramaskri hos industrin

I många år har slagg från Rönnskärsverkens kopparframställning inte bara använts som utfyllnad på området utan även som konstruktionsmaterial för att bygga exempelvis vägar. Ny vägledning från Naturvårdsverket innebär tuffare krav för hur avfall ska användas i anläggningsarbeten. Något som har väckt vad tidningen Roads kallar för ramaskri hos industrin. Generellt så välkomnar Michael Borell kriterier men tycker att riktlinjerna slår fel. ”Man tolkar ”giftfri miljö” ur en halvfundamentalistisk synvinkel där riskbedömningar enbart baseras på halter samtidigt som de totalt struntar i de positiva effekter som finns från användandet av de här materialen”, sa han till tidningen Roads.

– Det finns vissa myndigheter som har jobbat hårt för att sätta p för det. Det tycker vi är ganska ogrundat. Det finns en syn på att så fort ett material innehåller metaller och används för till exempel vägbyggnad så är det farligt. Men varför förbjuder man inte diskbänkar i så fall?

Åter till arsenikblocken

Vi letar oss ned, tar ett dyk genom vattenytan, och befinner oss återigen vid arsenikblocken på havsbotten vid Skelleftehamnskusten. Vad hände egentligen? Rönnskärsverken rapporterade 30-talets dumpningar till Naturvårdsverket 1969 och 1971.

Magnus Kristensson, biträdande enhetschef på miljöenheten länsstyrelsen Västerbotten, berättar att länsstyrelsen i samband med prövningen har begärt att bolaget tar fram alla dokument om dumpningen och går igenom dem. Läcker blocken eller ska de bli ett permanent inslag på 100 meters djup?

– Utredningsfrågan har varit uppe ett par gånger men i och med tillståndsprövningen vill vi att man gör en bedömning om det finns risker med att blocken ligger kvar på botten och om det ska åtgärdas.

Enligt Maria Wik-Persson har Rönnskär själva redan börjat att utreda dumpningen. Nytagna bilder ska avslöja nuläget i dyn. Rapporten väntar de fortfarande på. Ingen har sett blocken sedan 1931. Då beräknades mängden arsenik och avfallet gjöts in i betong. Väldigt stabilt, sammanfattar Michael Borell.

– Mängdmässigt är inte det här så mycket jämfört med vad Rönnskär har släppt ut under samma tid historiskt. Det låter väldigt sensationellt men ur den tidens perspektiv kanske det faktiskt inte var det, förklarar Maria Wik-Persson.

Blocken är som sagt inte de enda giftfällorna som verket har släppt ut i vatten, men idag har verket gjort stora förbättringar. Nu renas dagvatten, processvatten och avloppsvatten. För att kontrollera att kylvattnet som går ut i havet håller rätt reningsnivå görs automatisk provtagning varje halvtimme, dag som natt. Snäckorna som lever på en meters djup i hamnen absorberar metallerna och fungerar därför bra som indikationsmätare.

Inne i verkets lunchrestaurang trängs arbetare och stämningen är trevlig. Att skapa en familjär känsla i verksamheten men också att förbättra relationen med människorna i närområdet är viktig. Sammanhållning hittas bland annat i kören Guldstruparna. Och varje år dimper den lokala hållbarhetsredovisningen ned i brevlådan hos de boende i trakten. Om somrarna bussas nyfikna turister till området och skolklasser åker dit på studiebesök. Ett sätt att förbättra sin image är de stora summor pengar som industrin ändå lägger på systematiskt miljöarbete. Diplom för certifieringar för Iso 14001 från 2007 och energiledningssystem från 2006 hänger på väggen. Rönnskär är inte ensam om att leva med ett historiskt miljöarv. Men liksom många andra gamla industrijättar jobbar de med att hitta nya affärsmöjligheter. Återvinningsverksamheten är idag miljöchefernas stora stolhet.

Så finns det en framtid för Rönnskärsverken?

– Vi ser på oss själva som en framtidsindustri i och med att vi återvinner mer och mer. Vi snackar inte så mycket utan vi försöker att göra något. Sedan är arbetet förknippat med en hel del utmaningar och utsläppsproblematik, säger Michael Borell.

Samtidigt hänger Rönnskärs arv dem fortfarande i hasorna. De historiska skandalerna är till stor del ouppklarade. De åldrande namnteckningarna från slutet av 20-talet gör dem inte längre friskrivna från ansvar. Verkets existens och ansvar diskuteras i allt från riksdag och regering till Facebook och lokaltidningar. Men vem av rösterna ljuder högst i ansvarsdebatten? Balansgången mellan framtidsindustri och en jätte med gigantiskt utsläppsarv är fortfarande tunn.

Kommentarer

Kommentera

Kommentarer förhandsgranskas inte. Alla kommentatorer ansvarar för sina egna inlägg. Håll god ton och följ lagen. Klicka här för att läsa våra regler för kommentarer.

Fler nyheter

  • Annonskod Huvudspalten 4